Henrik Rydström var nöjd med väldigt mycket efter kryssmatchen mot Sirius. Hans lag dominerade, tvingade Sirius på reträtt och man skapade definitivt förutsättningar för att vinna.
I veckan har han visat sekvenser från den matchen (offensiva aktioner) på hur spelarna agerade i boxen. Det fanns ett tydligt mönster: istället för att gå fullt ut, jobba klart situationerna, så slog man av, blev passiva.
Veckans övningar och teori har handlat rätt mycket om just den detaljen.
Spelarna är helt på det klara med hur man ska agera i speluppbyggnad, hur man pressar effektivt och framgångsrikt, hur man bryter linjer med rörelse och passningsspel.
Problematiken: få till alla delar i spelet utan att tappa något av det som fungerar.
En svår balansgång, men en balansgång som måste hanteras för att kunna få betalt för allt det där som är bra, det som gör Kalmar FF till ett övre-halvan-lag.
På Friends i första halvlek var det 40 minuter KFF och fem minuter AIK.
Halvtidsresultat: 1-0.
Kalmars första 20 minuter imponerade verkligen.
Ett lag som satt ihop, som pressade ett pressat (svag form) hemmalag sådär synkroniserat och fint som kan få vilken tränare som helst att bli tårögd.
KFF byggde spel, hade tålamod, tryckte fram Axel Lindahl till höger när Simon Skrabb fick spela i sin favoritroll som inverterad högerbreddare.
AIK fick jaga boll.
Bilal Hussein vevade med armarna. Sebastian Larsson arbetade hårt med att försöka vinna fördelar med sitt snack. Det var frustrerat på plan, i publiken och Kalmar gjorde allt det där som Rydström pratade om innan match, att inte kliva ut och bli en fond eller rekvisita till ”frälsaren” Guidetti och hajpen som följde med den; istället vinna dueller, visa mod och att 90 procent av matchbilden skulle handla om vad hans lag skulle göra själva.
Ur detta lyckas AIK gräva fram dubbla inspel från kanterna i minut 40 och en bolltittande KFF-defensiv fick se Mikael Lustig kliva in i en helt obevakad yta och prickskjuta in ledningsmålet. Snyggt och utan chans för Ricard Friedrich.
Isak Jansson har ett tungt skott som Kristoffer Nordfeldt gör en jätteräddning bara minuten efter 1-0, mycket mer än så var det inte i första halvlek.
Det har sett ut ungefär på samma sätt mot Helsingborg och Sirius. Kalmar är kanske allsvenskans bästa lag fram till sista tredjedelen där sex mål på de senaste sju matcherna bara accentuerar vad som saknas, vad som behöver bli bättre.
Jag tror inte på Lustigs halvtidsanalys att AIK var rätt bekväma med hur det såg ut spelmässigt, att de var lugna och det kan man ju vara i ledning hemma, det som allt som oftast brukar stanna vid just 1-0-vinster, men bra var det inte.
Rydström talar ofta om tålamod, att matcher pågår i 90+ och att KFF:s spel, dominans, ska betala sig när uret tickar upp mot, säg 60 minuter, och motståndarnas mjölksyrestinna lår och vader ber om nåd.
Sex-sju procent bättre tryck offensivt var Rydströms idé om hur andra halvlek skulle angripas.
Han fick inte mycket av det.
Istället var det AIK som fick bättre bett i sin press, kunde trycka ner KFF djupare och samla fasta situationer där det samtidigt gick att dra ner tempo, få till avbrott som påverkade tempot en hel del den här gången.
Det tog ganska exakt en timme, sedan började KFF få ordning på sin kontrollerade speluppbyggnad igen, ta sig förbi AIK:s första press – och egentligen för första gången i matchen – börja hitta in bakom hemmalagets backlinje.
Papa Doiuf kom in och erbjöd just den detaljen. Isak Jansson träffade ribban och Diouf tvingade Nordfeldt till en vass enhandsräddning i minut 86.
I allt väsentligt går det faktiskt att argumentera för ett kryss i den här matchen.
Så bra var Kalmar FF i första halvlek, så vass var forceringen på slutet.
Men problemet kvarstår.
Efter fem raka matcher utan förlust så fanns inte marginalerna längre.
Rydström har en gordisk knut att lösa.
I legenden är knuten en invecklad uppgift som kan lösas förvånansvärt enkelt genom en drastisk åtgärd.
Att vara drastisk är väl det minsta KFF-tränaren är känd för.
Han har fått in två nya offensiva pjäser i fönstret: Papa Diouf och Isak Bjerkebo (allsvensk debut direkt) och det kan komma något till som ger honom fler alternativ, fler möjligheter att lösa det enda som egentligen fallerar i Kalmar FF just nu.
Jag tror på fortsatt systematik, struktur och nötande i veckorna.
Istället för ett enda Alexanderhugg, så förväntar jag mig ett större kollektivt mod i boxen.
Så här spelade KFF (4-3-3): Ricardo Friedrich – Axel Lindahl, Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, David Olafsson (Isak Bjerkebo 85) – Calle Gustafsson, Oliver Berg, Romario – Simon Skrabb (Kevin Jensen 85), Isak Jansson, Noah Shamoun (Papa Diouf 65).
Övriga: Casper Andersson (mv), Victor Backman, Erik Israelsson, Isak Vidjeskog.
