Ibland är det bra att bli påmind hur oförutsägbar fotboll kan vara, hur ett lag kan charma stora delar av fotbolls-Sverige, åka till Norrköping och hämta hem tre poäng för att fem dagar senare springa rakt in i en Pelle Olsson-orkestrerad 4-4-2-fälla hemma på Guldfågeln Arena.
Det finns faktiskt en charm i det också även om väldigt få Kalmar FF-fans delar den uppfattningen.
Halmstad kom till Kalmar, ställde upp med sina tre block – tajt och synkroniserat – de klev högt från start i sin förstapress (det kanske kom som en överraskning?), lyfte långt, rakt och kopplade grepp från start. Spelade smart, aggressivt och själtvförtroendefyllt.
Det tog sju minuter innan KFF kunde etablera ett anfall på hallänningarnas planhalva och två minuter senare kunde Jonathan Ring trycka in 1-0 efter en fin upprullning på vänsterkanten, där Nisse Frölings helomvändningsfint öppnade upp kanten så att han tillsammans med Isak Jansson och Romario gjorde så att Kalmar fick den där starten som brukar kunna öppna upp kompakta lag.
Men så fungerar inte Halmstad.
Pragmatismen är påtaglig och de viker inte en tum från sin filosofi, sin idé, och skapade tre jättelägen – Erik Ahlstrand, Edvin Kurtulus och Emil Tot Wikström – där Lucas Hägg Johansson fick göra två akrobatiska räddningar för att freda sitt mål.
Kalmar blev stressat, plågat av allt duellspel, HKK:s kompakta linjer; vilket resulterade i enkla bolltapp, felpassningar, felbeslut och frustration.
Vi såg egentligen ingenting av det spel som presenterades i Norrköping i början på veckan då KFF kunde bygga passningstrianglar centralt, låta Oliver Berg flyta ner för att starta anfall; se dem bryta linjer med exakta passningar kombinerat med rörelse för att sedan attackera både djupt, diagonalt och sockrat med ett fint Nisse Fröling-mål.
Jag vet inte vad som hände med bolltempot, löpviljan, övertygelsen, drivet, den där fuck it-mentaliteten som Henrik Rydström så hett eftersträvar.
Panik står det i mitt block.
Då har det passerat 25 minuter av första halvlek.
Calle Gustafsson och Emin Nouri drog på sig varningar och Hägg Johansson som gjort två väldigt fina räddningar kom helt snett i samband med frisparken som gav Nouri gult kort. Mikael Boman, den väldige, kunde forcera in en retur på sin egen stolpträff.
Första halvlek mot Mjällby var bra, riktigt bra. Matchens första 45 i Norrköping fantastiska – och nu det här.
Obegripligt att ett lag som hyllats under veckan kan göra en sån helomvändning i prestation och bli så…enkelt, förutsägbart och lättläst.
Visst, Halmstad är stora, tuffa, gillar dueller och andrabollsspel lika mycket som Oliver Berg och Jonathan Ring älskar att kombinera på små ytor, skapa sig tid och utrymme i det som Nanne Bergstrand alltid kallade den gyllene ytan, området framför motståndarnas backlinje.
Det gör ont att möta HBK och det finns en anledning till varför de innan den här omgången släppt in minst antal mål i allsvenskan, men också är det lag som gjort minst antal framåt.
De är svåra på alla sätt och vis. Det om något borde inte ha kommit som någon överraskning och då hamnar vi naturligtvis på KFF:s prestation.
Den var helt enkelt för dålig.
Med facit hand var valet av Emin Nouri som vänsterback i Sebastian Rings frånvaro inte bra. Veteranen hade innan matchen samlat på totalt 23 minuter på fem inhopp, men också saknats i truppen vid fyra tillfällen och matchovanan lyste igenom.
Jag är inte säker på att unge Luke Rhöse med sju allsvenska minuter i benen hade varit ett klokare val, men det pekar ändå mot en liten brist i truppen som blev påtaglig den här gången.
Själv satt jag och saknade en eller flera ledarfigurer (ett kärt ämne sedan Viktor Elm slutat) och visst saknas Douglas Bergqvist, i 19-mannatruppen för första gången på sex matcher, men till slut utanför bänken. Även om Lars Saetra och Rasmus Sjöstedt var klart bäst i KFF genom att hantera Marcus Antonsson och Boman och på det sättet ta sitt ansvar, så fanns ingen som var verbal; som kan driva på när det inövade, det som fungerat så bra innan fallerar och det behövs något annat.
Henrik Rydström kommer att sortera in det här i facket: viktig lärdom inför framtiden, men jag hävdar att det behöver komma in några fler karaktärer, för att det som redan är bra, som utvecklats på ett imponerande sätt, ska bli till en ännu bättre helhet.
21 poäng efter 15 omgångar är mer än vad många av oss räknat med.
21 poäng efter 15 omgångar är jag säker på att alla tagit alla dagar i veckan innan Kalmar FF sprang ut och spelade 0-0 i premiären mot Östersund.
21 poäng på 15 omgångar är dessutom väldigt mycket bättre än hur det såg ut efter lika många matcher 2020.
Då hade Kalmar skramlat ihop 13 poäng och parkerade på en på en plats precis ovanför kvalstrecket och bara en poäng från jumboplatsen.
Kanske något att ta med sig i besvikelsen efter 1-1 hemma mot en nykomling.
Så här spelade KFF (4-3-3): Lucas Hägg Johansson – Piotr Johansson, Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, Emin Nouri (Elias Olsson 55) – Calle Gustafsson, Oliver Berg, Romario – Jonathan Ring, Isak Jansson, Nils Fröling (Noah Shamoun 76).
Övriga: Tobias Andersson (mv), Lukas Rhöse, Victor Backman, Isak Vidjeskog, Johan Arvidsson.
Texten är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
