Kalmar FF landar på en fin sjätteplats. Den bästa sedan 2016.
Ett år utan ångest har satt sina spår.
Henrik Rydström är geniförklarad. Utnämnd till månadens tränare vid två tillfällen under säsongen – och finns med som en av tre – när årets bästa ska utses.
Oliver Berg har chans på två titlar – säsongens mest värdefulla spelare och som mittfältare.
Calle Gustafsson har etablerat sig i U21-landslaget som har stora möjligheter att nå EM. Tillsammans med Isak Jansson är han uttagen till a-landslagets januariturné.
Rätt bra betalt för ett lag som slutar sexa.
Fotbolls-Sverige hyllar lagets spel, transformationen (från bottenträsket) och riktningsförändringen (fotbollen).
Den fula ankungen har blivit en vacker svan på mindre än ett år.
Historiskt har Kalmar FF blivit sexa eller bättre vid tolv tillfällen.
Så.
Är definitionen av framgång ett allsvenskt guld? Eller att klara av två negativa kval på lika många år? Kanske en fjärdeplats när laget blivit sönderköpt? Är en andraplats ett betyg på framgångsrik verksamhet när laget två år senare spelar i division 2?
Ligger allt det där i betraktarens ögon?
Om vi definierar framgång med allsvenska placeringar har Kalmar FF i modern tid (allt är relativt) haft tre perioder, en lång, två kortare, när bitarna fallit på plats, verkningsgraden varit tillräckligt bra för att leverera över tid.
Den första 1976-1978 med raden: sexa, trea, fyra. Allt det där en direkt följd av den historiska uppflyttningen hösten 1975 – och som det såg ut på den tiden, med ett lokalt förankrat lag.
Den resan gjordes om ett halv decennium senare. Degradering 1982 (”Berra” Hellman, ni som minns). Snabbt återtåg. Tunga investeringar i landslagsmittfältaren Peter Nilsson, Åtvidabergs skyttekung Peter Karlsson och Englandsimporten Billy Lansdowne.
Efter semifinalförlusten (tvåa i serien) mot Örgryte 1985, totalt 7-3, rasade allt och Kalmar FF åkte ur två serier på lika många år.
Ingen stabilitet, dålig ekonomi, interna strider och en riktningslös förening som famlade efter nåt sorts fundament, en väg framåt, en egen identitet.
Kjell Nyberg hittade Nanne Bergstrand i slutet på 1990-talet.
1999 var KFF tillbaka.
Vi behöver inte dra hela historien igen; den om Helsingborg, Simon Hunt, Conny Karlsson, berg-och-dalbanan mellan superettan och allsvenskan.
2004 inleddes en osannolikt framgångsrik resa och en svit som fortfarande är historisk. Under åren 2004-2009, totalt sex säsonger, blev Kalmar femma, trea, femma, tvåa, etta och fyra.
Med ny arena var den självklara målsättningen att fortsätta den resan. Ett nytt guld blev visionen. Verkligheten blev diametralt motsatt.
Visst, ett par tomtebloss fick vi se. Fyra 2013 och sexa 2016.
Men i allt väsentligt handlade det om helt andra saker än att bygga en solid verksamhet, stabilitet över tid. Den nya arenan blev ett ok. Det egna kapitalet försvann och den trygga kontinuiteten som vi såg under främst andra halvan av 2000-talet försvann i en sörja av dåliga beslut.
Tränare kom och gick i en snabb takt efter Nanne Bergstrands sorti. När man samtidigt hamnade i en karusell av byten på ordförande- och klubbchefsposten är inte snittplaceringen de första tio åren på Guldfågeln Arena (10) någon överraskning.
En tiondeplats är väl egentligen i enlighet med den korrelation som brukar gälla mellan ekonomi och tabellplacering.
Alltså, hanterbart.
Men spiralen snurrade väldigt snabbt. Åt fel håll.
Två negativa kval, undermålig fotboll och riktningslös verksamhet, höll på att kosta den allsvenska platsen.
Det är mot den bakgrunden, i den kontexten vi ska bedöma årets insats.
Vem trodde på det här när Magnus Pehrsson satte punkt för den kanske mest kostsamma anställning av tränare föreningen gjort genom tiderna när han argumenterade med fansen bakom det södra målet vintern 2019?
Pengarna var slut, nödbromsen hårt åtdragen.
Jag tror till och med utbrytarkungen Harry Houdini varit imponerad av hur Kalmar FF lyckades krångla sig ur ett direkt hopplöst läge.
Jobbet som gjordes då och som görs nu är beundransvärt på många sätt.
Många har gjort mycket för att vända trenden.
Inte minst klubbchefen Markus Rosenlund som kom in under sensommaren 2020 då det i princip var stopp på allt, vilket påverkade årets budget. Han omfamnade försiktighetsprincipen. Historien hade på den korta tiden lärt honom det. Han var försiktig med marknadsintäkter, budgeterade lågt för publikintäkter (årskort inkluderade), bortsåg från stödpengar från Riksidrottsförbundet, RF, och eventuella spelarförsäljningar. Rosenlund använder gärna uttrycket: ””Håll koll på detaljerna och var paranoid”.
Den hållningen har betalat sig. Det kommer att visa sig när årets bokslut blir offentligt.
En resa som varit omöjlig om inte nybygget ute på det bedrövliga hybridgräset på GFA levererat på en nivå som verkligen sticker ut.
Rosenlund har hävdat det vid flera tillfällen. Här ett citat från en intervju i somras: ”Hur vi än vrider och vänder så speglas vi av den förändring vårt representationslag gjort. Från en typ av fotboll, till en annan. Den slår igenom och den slår igenom när vi pratar med partners eller supportrar. Den slår igenom på hela föreningen och många förundras över hur snabbt det gått.”
För att det skulle bli verklighet krävdes en hel del. Här är några nycklar:
• Riktningsförändringen – sättet att spela fotboll – har varit helt avgörande.
• Rekryteringen av Henrik Rydström.
• Pedagogiken. Rydströms unika förmåga, med hjälp av Stefan Larsson, Rasmus Elm och Donald Arvidsson, att sälja in en idé, filosofi och ett sätt att spela som givit resultat men också givit något för ögat, det som kan sammanfattas i ett ord: spelglädje.
• Rekryteringar. Ett sorgligt kapitel under många säsonger med omfattande kapitalförstöring som följd. I det läget går Kalmar FF ut och får fyra rätt av fyra möjliga när Oliver Berg, Jonathan Ring, Lars Saetra och Rasmus Sjöstedt kliver in och blir bärande spelare.
Efter 30 omgångar, 47 poäng och en vilda västern-avslutning mot Hammarby på Tele2 Arena (lite för många såna på kort tid…Mjällby och Djurgården och den här) är det lätt att sympatisera med en otroligt besviken Henrik Rydström. Det var faktiskt bedrövligt, en riktig skitmatch, men jag vill ändå cementera det jag skrev tidigt på säsongen: ”Jag är övertygad om att stora delar av den här truppen kommer att vara bättre versioner av sig själva när allsvenskan gör bokslut i början på december – och det kommer att vara avgörande, nästan allt, för individen och föreningen över tid”.
Samma sak går att applicera på hela verksamheten; det är ordning och reda, lugn och ro, rätt person på rätt plats, harmonisk miljö och ett driv att fortsätta en utveckling med en spiral som för första gången på flera år snurrar åt rätt håll.
Kalmar FF har givit sig själva möjlighet att upprepa sviten av övre-halvan-placeringar på ett passionerat, modigt och ödmjukt sätt.
Det är en identitet som det går att sympatisera med.
Så här spelade KFF (3-4-3): Lucas Hägg Johansson – Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, Douglas Bergqvist (Piotr Johansson 33) – Nils Fröling (Filip Sachpekidis 63), Carl Gustafsson (Victor Backman 86), Romario, Sebastian Ring (Olle Lindh 83) – Jonathan Ring, Oliver Berg, Isak Jansson (Erik Israelsson 63).
Övriga: Tobias Andersson (mv), Johan Stenmark.
