Malmö FF åker till Sundsvall och förlorar.
Mjällby skräller på Friends och vinner mot AIK.
Kalmar FF tappar poäng i minut 89 mot Helsingborg.
Allsvenskan som vi lärt känna den de senaste åren.
Den är oförutsägbar, alla kan slå alla, och om det är ett sundhetstecken eller bara ett bevis på vår placering i den europeiska hierarkin kan diskuteras.
Förmodligen det senare.
MFF är överlägset rikast, har en extremt fet trupp och kan, inte nån dag i veckan, förklara bort debaclet på NP3 Arena. Där finns förmodligen helt andra problem.
AIK fick tillbaka Sebastian Larsson, deras överlägset viktigaste spelare. Det hjälpte inte mot krigarna från Listerlandet.
Hur ska vi etikettera Kalmars poängtapp på Olympia?
Otur? Slarv? Koncentrationsbrist?
Det har hänt vid fler än ett tillfälle att jag påbörjat, nästan skrivit klart kommenterande texter, när klockan tickat upp mot 85 minuter. Fram till matchen Tyskland-Sverige den 16 oktober 2012, vill säga.
Ni kan historien. Underläge 0-4, det var stängt, över, hopplöst, när Sverige började hämta in tyskarnas försprång. Med några små modifieringar höll kommentaren ända fram till Rasmus Elm-miraklet i minut 93.
Goodbye, adjö, börja om, med en deadlinje nafsande i nacken.
Vi ska naturligtvis, inte på något sätt, jämföra 1-1-matchen på landets finaste gräsmatta, med vad som hände i Berlin för snart tio år sedan.
Även den här gången var kommentaren strukturerad: ledorden, iakttagelserna, konklusionerna nedtecknade färdiga att ramas in med text som skulle kunna landa på sådär 4 000 tecken.
Det fanns ju lite att ta på.
KFF var på väg, på allvar, haka på i toppen. Lars Saetras fantastiskt fint koordinerade luftfärd var precis som mot Värnamo egentligen det som behövdes för att åka hem med tre poäng till Småland.
Det var inte vackert (okej, lite småtrevligt), kanske ingen match jag väljer att se om, men det var ett Kalmar som hade koll på läget, lex Värnamo, med en väldigt fin, solid defensiv; en laglojal elva som har blivit allsvenskans bästa lag på att skydda sin backlinje.
Helsingborg, desperata, sist i tabellen med fem poäng, kom ut till spel exakt på samma sätt som nye coachen Mattias Lindström attackerade varje enskild match som aktiv: aggressivt, hög press, adrenalin och extremt resultatinriktat.
I första halvlek så hade KFF i perioder svårt att hantera HIF:s press. Det var en hel del stressade aktioner, felbeslut och ett Taha Ali-skott i ribban bekräftade bara vad Lindström ville se från sitt lag.
Över tid brukar ett Rydström-tränat lag hantera den här typen av matcher med sitt kontrollerade passningsspel, sin rörelse och struktur.
Efter 65 minuter var det som vanligt: väldigt många tunga ben på andra planhalvan. Lindström gjorde ett dubbelbyte två minuter senare. Fick in lite ny energi samtidigt som Kalmar famlade efter en struktur som brukar vara så tydlig, genomtänkt och framgångsrik.
Rasmus Sjöstedt gjorde en fantastiskt fin brytning i boxen när bollen singlande ner framför Anthony van den Hurk. Rydström bytte in Johan Stenmark, satsade på tre centrala mittbackar, bara för att stänga ner, få bort bollen i attraktiva lägen för Helsingborg.
Det var egentligen ingen omedelbar fara.
Riktningen på min kommentar kändes fortfarande rätt trygg.
Ett inspel i boxen i minut 89 förändrade allt.
Axel Lindahl kom in snett i en duell mot inhopparen Al-Hamawl. En helt vanlig situation, som i nio av tio fall, landar på rätt sida. Sen går det alltid att diskutera vad domarkåren, eller Bojan Pandzic, egentligen menar med en soft penalty och var den gränsen går.
Allt sammantaget så var det väl ändå rättvist med delad poäng.
HIF:s resultatrad är inte vacker, samtidigt har man nu pressat AIK (1-2), Malmö FF (1-2) och Kalmar FF med bra prestationer.
Kravbilden på Kalmar har förändrats, förstås, framför allt med tanke på fjolåret och starten i år. Jämfört med förra säsongen är man sex poäng bättre efter tolv omgångar.
Defensivt (bortsett från målet) klockrent. Backlinjen (jo, det var några slarviga uppspel), är samspelt, lugn och trygg med Lars Saetra och Rasmus Sjöstedt som ett av seriens bästa centrala par.
Calle Gustafsson (bra igen) och Romario fortsätter att skydda backlinjen och vara väldigt nyttiga i speluppbyggnaden.
Mot Värnamo skapades en mängd chanser i en match som skulle varit stängd redan efter 45 minuter. På Olympia var det offensiva spelet inte lika finkalibrerat.
Oliver Berg, regissören, fick tidigt en smäll i ryggen, och kunde inte (han har skämt bort oss) styra det offensiva spelet på samma sätt – och det påverkar mer än vad många kanske tror.
Samtidigt, för att inte gå helt vilse, så är det bra att titta i backspegeln och konstatera: vid samma tid 2021 hade Kalmar FF producerat elva mål framåt, jämfört med 15 i år.
Det är mycket som är väldigt bra så här långt.
Kalmar har ett lag som kan vinna matcher med att försvara sig med sitt bollinnehav.
Det finns ändå förbättringspotential på två områden:
• Effektiviteten offensivt.
• 90+paranoian.
Så här spelade KFF (4-3-3): Ricardo Friedrich – Axel Lindahl, Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, David Olafsson – Calle Gustafsson, Oliver Berg (Victor Backman 89), Romario – Nahom Netabay (Erik Israelsson 89), Simon Skrabb (Noah Shamoun 77), Isak Jansson (Johan Stenmark 84).
Övriga: Casper Andersson (mv), Elias Olsson, Kevin Jensen.
