Fredag lunch. Träning på Gasten. A mot b. Rasmus Elm lirar i ”västlaget.”
Hur det ser ut?
Förmodligen som ni tror, alldeles förträffligt. Elm dominerar, är den givna centralpunkten, visar klass, förstås.
Vi är ett gäng som står och hänger utmed stängslet bakom det södra målet. Det är jag, Barran-duon Ström och Kamera-Jonte och ”En sponsor som heter Ove.”
Det är samma jargong, samma ämnen och frågeställningar som alltid:
– Ser ut som samma startelva som mot Häcken. Finns ingen anledning att ändra, eller hur?
– Tränar Erik?
– Nä.
– Får se vad som händer i vinterfönstret. Kanske det behövs något till vänsterkanten.
– Går det att sälja nån? Calle, kanske Isak, men det är nog mest troligt till nästa sommar.
Så där håller det på, sen säger Ström det mest självklara, det vi har framför ögonen: ”Tänk om Rasmus fått spela i det här laget, med den här fotbollen. Hur bra hade det inte sett ut då?”
För er som har närminnet i behåll kommer ihåg andra halvan av säsongen 2018, den när Henrik Rydström fick lägga till t.f huvudtränare på sitt cv och kliva in, ta ansvar, när Nanne Bergstrand blev sjukskriven. Säsongen som avslutades med att Rydströms arbete fick betyget – för dålig resultatutveckling – och inte erbjöds något nytt kontrakt.
Redan där och då fick vi se embryot till den fotboll som praktiseras i dag, den som sticker ut i en allsvensk kontext, som är så positiv, livsbejakande och rolig att se; som dessutom är effektiv och samlar poäng.
Det var bolltryggt, possession, tålamod, mönster och strukturer och i en svit av tre matcher – IFK Göteborg (hemma), Östersund (borta) och Djurgården (borta) då var Rasmus Elm på en annan nivå.
Så svaret på Ströms retoriska fråga blir ganska enkelt: ja, jo, Rasmus Elm hade passat väldigt bra i en utvecklad version av Henrik Rydström-fotboll.
Tänk om blev tyvärr en vanligt begrepp under Elms år efter hemflytten. Han fick aldrig ihop en riktig säsong – tolv matcher 2015, 18 under 2016 – kanske enskilt det bästa året, främst hösten när Elm, Ismael och Romario sprang åttor runt allsvenska mittfält; bara tre matcher 2017, 19 2018 och lika många året efter, som visade sig bli den sista säsongen som aktiv.
Även om han var plågad av en kropp som inte alltid ville så är det otvivelaktigt så att även om Elms säsonger blev sönderhackade, inte alls som han ville eller tänkt sig, har det inte funnits någon Kalmar FF-spelare på samma nivå de dagar och matcher när han och kroppen gick i takt under åren på Guldfågeln Arena.
Är han störst? Är han bäst? Eller både ock?
Det finns ändå ett par pensionerade tröjor, en tre år äldre bror, ett gäng 70-talshjältar om vi har begreppet störst att ta hänsyn till.
Men bäst – absolut, utan minsta tvekan.
Rasmus Elm är den bästa fotbollsspelare som passerat Kalmar FF:s verksamhet under föreningens 111 år långa historia.
Det blev totalt tio säsonger, 168 matcher (samtliga i allsvenskan), 19 mål, SM- och cupguld, sju år utomlands – AZ Alkmaar och CSKA Moskva där Elm blev mästare vid två tillfällen; dessutom 91 landskamper, varav 39 i a-landslaget.
Under andra halvan av 2000-talet var Rasmus Elm landets absolut största talang. Sky was the limit och kön av intresserade klubbar blev bara längre i takt som KFF började göra avtryck och Elm utvecklades till en av allsvenskans bästa mittfältare.
Det fanns ju så mycket i den där verktygslådan – och det fanns tidigt. Framför allt en grundtrygghet han fått med sig från uppväxten i Broakulla.
Debut 2005, ordinarie året efter, drivande som 19-åring, guldmakare ett år senare i det förmodligen bäst balanserade mittfältet i Kalmar FF:s historia. Storebror Viktor och en kapten som styrde, ställde krav och lösgjorde bröderna från Broakulla.
Han var inte helt lätt på den tiden: ointresserad av media, faktiskt rätt avogt inställd, förstod inte varför just han skulle vara intressant. Aldrig otrevlig, men väldigt tydlig med sin integritet.
Han kunde ruttna när vi kom ner för tredje eller fjärde gången samma vecka till Fredriksskans den där sensommaren 2009 och fråga om han bestämt sig. Vad skulle det bli? Spanien, England eller Italien?
Självklart blev det något helt annat – Holland – egentligen helt i linje med personligheten – kanske hans viktigaste egenskap bortsett från de rent fotbollsmässiga.
Rasmus Elm tar inga förhastade beslut. Han är genomtänkt, vet vad han vill, stakar ut sin egen väg, lyssnar på de som är värda att lyssna på, sen går han ut och gör sin grej. Respekt är det första jag tänker på. Både som spelare och person.
Stresspåslaget han gav mig när han kvitterade mot Tyskland i det som kallas Bragden i Berlin hösten 2012 var monumentalt. Efter 55 minuter stod det 4-0. Krönikan var i princip klar, inte särskilt positiv. Resten är historia. Rasmus Elm kvitterar i den 93:e minuten. 4 000 tecken till ingen nytta. Det var bara att börja om med en nästan obefintlig deadline-marginal nafsandes i nacken.
Tack för den, Rasmus…
Det har funnits andra tillfällen när adrenalinet varit på en mer bekväm nivå, när man kunnat sitta i bästa fåtöljen, ledigt avspänd och se lillebror Elm trolla.
En match sticker ut. Europa League-mötet mellan AZ Alkmaar och Malmö FF 15 september 2011. 3-0 i paus till holländarna och en enastående bra Elm.
Han spelade både sexa och åtta (så såg det faktiskt ut), skyddade sin backlinje, byggde spel – kort och långt – stängde passningsvägar, vann dueller och gjorde mål.
Tio år senare är han en av guldgrabbarna från 08 som håller på att bygga upp ett nytt Kalmar FF med en helt ny identitet. Den här gången från sidan, men minst lika viktig och inflytelserik.
Är han assisterande eller individuell spelarutvecklare?
Just titeln är nog inget Rasmus Elm lägger energi på.
Rollen är i ett utifrånperspektiv diskret. Internt har Elm ett stort förtroendekapital att ösa ur. Kompetensnivån är extremt hög och alla jag pratar med, framför allt de unga spelarna, trycker på vilken nytta han gör, vilken lyx det är att ha honom som utbildare. Det märks att han trivs. Han är inte längre i fokus. Andra får stå i centrum. Det har gjort något med honom som människa. Nu finns utrymme för ett leende, en kommentar.
I morgon ska han hyllas för det som varit; som aktiv, som en fantastisk fotbollsspelare. Den bästa.
Vilken ynnest det ändå är för Kalmar FF att få behålla honom i föreningen. Rasmus Elm har alltid haft ett sjätte sinne för fotboll. Nu får han användning av det i en ny roll.
Jag tror han är rätt bra på det också.
