Henrik Rydström har klarat av många utmaningar i sitt långa fotbollsliv.
Ända sedan han dök upp i Kalmar i början av 1990-talet som ung tanig talang från Listerby i Blekinge med kreativa fotbollsdrömmar har han jobbat med att kliva över höga trösklar och forcerat mentala spärrar, för att initialt bli elitspelare och senare i karriären fotbollstränare.
Vi vet att det var under Kjell Nybergs mentorskap han formades som spelare. Den pragmatiske Nyberg monterade ner en ung Rydströms kreativa drömmar bara för att bygga upp honom till något helt annat: en central mittfältare med i första hand defensiva uppgifter. Dribbla? Glöm det. Kladda med bollen? Inte en chans. In och skava hälsenor? You bet.
Utifrån det formades en klok, ansvarstagande defensivt ankare, som i hans egen terminologi i dag, skulle kategoriseras som en vändkorsspelare: vinna boll, bara för att lämna vidare och sedan koncentrera sig på att stänga passningsvägar, skydda sin backlinje. Det som också stack ut var hans mentala status, närvaron på planen, att han stod upp mot domare och motståndare.
Det är fullt möjligt att Nybergs tidiga definition av Rydström som spelare begränsade hans utveckling, men samtidigt var han själv klok nog att inse sin begränsning och började istället jobba med och förfina på sina spetsegenskaper som i förlängningen räckte till två decennier av elitfotboll, ett SM-guld och på vägen bli en maktfaktor och mediafavorit, det som var helt omöjligt att förutse när Patrick Walker skickade in honom i a-laget i kvalmatchen mot Hammarby hösten 1994.
Men inställningen.
Walker innan returen på Söderstadion och en summering av veckans träning: ”Seniorerna var väl inte helt nöjda, så några av dem fick käka grus på Södra Utmarken. Jag tror det var nyttigt.”
När han stämplade ut som spelare efter säsongen 2013, tårögd och ledsen när klubbchefen Svante Samuelsson pekade ut en ny färdriktning så var det självklart att han sömlöst skulle kliva av för att bli det han alltid varit predestinerad för: tränarjobbet.
Det naturliga steget blev Kalmar FF:s akademi, U17 och U19, innan Peter Swärdh behövde en assisterande 2016. Det gick sådär. En frustrerad Rydström som redan då utgick från Pep Guardiola och Marcelo Bielsa som nån sorts norm bedrev ett personligt inbördeskrig för att få till en förändring innan han sparkades ut efter säsongen 2018. Då hade han ändå som tf huvudtränare under hösten visat hur han tänkte, vad han ville med sin fotboll, embryot till det vi ser i dag.
Han omfamnade Ola Anderssons livlina och kom till en förening med trösklar och barriärer att bryta. Rydström fick renovera, byta ut gamla oinspirerade veteraner för att överhuvdtaget kunna implementera sin filosofi.
Efter två säsonger i Uppsala hade han tillsammans med sin stab charmat fotbolls-Sverige med en bollinnehavsfotboll som var tillräcklig för att vara på ett behagligt avstånd från kvalplats, där ett trasigt Kalmar FF landat på miserabla 23 poäng.
Hemkomsten har varit en enda lång Eriksgata.
Årets tränare i allsvenskan.
Fantastiskt fin fotboll.
En extrem resultatutveckling.
…samtidigt som fotbolls-Sverige gjorde vågen för ett lag som slutade åtta.
Hur gick det där till? Hur kunde Rydström få ett gäng losers att plötsligt spela landets sexigaste fotboll?
Belöningen? Sex startspelare försvann.
En ny jävla tröskel att kliva över.
Som spelare vek Rydström aldrig ner sig, han var alltid förberedd, noggrann, äregirig, ville mycket, så det var väl bara att göra det han alltid gjort: koppla på pannbenet och jobba. Hårt.
Sexa i tabellen i år efter 15 omgångar, tunga skalper (Hammarby och Djurgården), ett mer solitt lag, men ett nybygge, precis som under 2021.
Det var ett fint utgångsläge, ett hyggligt program från omgång 16 och några omgångar framåt: Värnamo, Helsingborg, Sirius, AIK, Elfsborg och Degerfors.
Facit: åtta av 18 möjliga poäng.
Kanske inte i paritet med förhoppningar eller förväntningar.
Onödigt tapp på Olympia, otur mot Sirius, jobbig förlust på Friends, tur mot Elfsborg och ett prestationsgenomtramp på Stora Valla.
Det är inte bara Rikard Norling som noterat att Kalmar FF har problem mot lag som backar hem, parkerar bussen, avstår hög press, letar omställningar; och där lagen, enligt Norling har valt uppställningar och pressformationer som varit framgångsrikt mot Kalmars sätt att spela.
Tobias Solberg och Andreas Holmberg hade naturligtvis läst in sig på hur Norrköping, Mjällby, Sirius, AIK (efter 1-0-målet), Elfsborg i första halvlek, agerat och valt en 5-3-2-uppställning och pressat utifrån ett speciellt defensivt mönster (ni som vill nörda ner er kolla Norling och Anders Penses vlogg på Youtube).
Ja, jo, varje match lever sitt eget liv, men här går det faktiskt att se ett mönster. Adderar vi dessutom matcherna mot Sundsvall och Helsingborg så finns det också ett drag där KFF inte har maximerat prestationerna för att vinna.
Att tala om kris är inte rimligt med tanke på position, antal poäng och prestationer i många av matcherna.
Ajax och Hollands totalfotboll och Barcas tiki-taka, för att ta några exempel, var banbrytande när det kom, något helt nytt; som där och då kändes omöjligt att bemästra. Över tid så fanns det motmedel. Inga jämförelser i övrigt, men det finns helt klart en utmaning för Rydström, hans stab och spelargruppen. Dels att hantera matcher mot lag i de nedre regionerna på ett bättre sätt, men också att hitta lösningar på den defensiva verklighet som blivit mer utbredd när lagen möter KFF.
Passningsorienterad och attraktiv fotboll är vinstdrivande. Det är Rydströms hållning. Något han inte kommer att göra avkall på. Det sitter för djupt.
Frågar ni mig så tror jag att det här är en utmaning som han kommer att omfamna, se som personlig utveckling och ett sätt att höja kompetensnivån för sina spelare.
