Texten är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF i Allsvenskan på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
Den taktiska planen från Henrik Rydström var tydlig.
Han skickade ut fem spelare i centrala positioner: Calle Gustafsson, Romario och Nahom Netabay bildade ett mittfält, framför dem två tior – Oliver Berg och Simon Skrabb.
Målsättning: stänga ner Malmös centrala spelare med ambition att försvåra deras speluppbyggnad, skapa övertalighet för snabb återerövring och öppna upp kanterna för Axel Lindahl och David Olafsson.
Rydström fick också fundera på hur han skulle balansera speltid för Simon Skrabb, Lars Setra och Douglas Bergqvist.
I allt väsentligt så var det lyckat.
Kalmar FF störde verkligen mästarna. Från avspark ända in mot minut 96 när Glenn Nyberg blåste av.
Visserligen höll Ricardo Friedrich på att bjuda bort ett ledningsmål efter fyra minuter efter en illa avläst utrusning. Han skulle revanschers sig över tid med ett par riktigt vassa räddningar: Jo Inge Bergets nick och Veljko Birmancevics friläge.
Kalmar FF flyttade fötter och boll, fick det där övertaget som Rydström hoppats på, med rörelse, idéer och mod kunde man trycka ner MFF lågt, det som brukar vara svårt, och skåningarna fick inget bett i sin press och hamnade snett.
Lasse Nielsen varnad efter en kvart. Erdal Rakip efter 32.
Milos Milojevic var frustrerad, missnöjd och förbannad efter bara 20 minuter och det var verkligen inget mästerligt spel mästarna bjöd på.
Fysik och rensningar, långa bollar mot Isaac Kiese Thelin, inget organiserat, en total avsaknad av struktur, systematik och mönster.
Kalmar låste, stängde ner, klev på i duellspelet och var aggressiva i alla delar av spelet. Man gick dit, bad inte om ursäkt, stod inte med mössan i handen, men hade väldigt svårt att skapa skarpa avslut.
Några väldigt fina omställningslägen slarvades bort.
Några gånger var beslutsfattandet för dåligt eller långsamt.
Ambitionen att attackera boxen mer frekvent i år infriades inte riktigt i premiären, men MFF är solida defensivt, ofta samlade och tajta i sitt eget straffområde.
Det är trångt och fysiskt och då måste det gå fort från tanke till handling.
Det var väl egentligen det enda som saknades.
Rydström bytte ut Skrabb och Douglas Bergqvist efter 59 minuter. In med Saetra och Isak Jansson.
Malmö fortsatt frustrerat i andra halvlek.
Efter en dryg timme var känslan att KFF började få det jobbigt. MFF fick bättre träff i sitt presspel och Anders Christiansen (som sovit sig igenom matchen så långt, när han inte konverserade med Glenn Nyberg) började gå ner och hämta boll, bygga spel med en lite bättre organisation som följd.
Malmö FF är inte mästare av en slump.
Alldeles oavsett hur det ser ut, hur mycket det hackar, så finns ett fundament, kanske svårdefinierat, men det går alltid att gräva fram något på individuell skicklighet som när Isaac Kiese Thelin använde sina 190 centimeter för att styra in segermålet på nick i minut 76.
Kalmar gjorde ett riktigt bra försök till slutforcering. Växlade mellan att pumpa in bollar, kombinera sig fram (högerkanten) och sikta på Lars Saetra.
Men det var inte tillräckligt finkalibrigt i sista tredje delen. Det blev lite för lätt för Malmö att försvara sig. Den sista nödvändiga skärpan saknades.
Den tråkiga trenden mot allsvenskans bästa lag fortsätter.
Bara två poäng totalt mot topp fyra-lagen under den allsvenska säsongen 2021.
Dubbla cup-förluster mot Djurgården de senaste två åren.
Men herregud, här finns väldigt mycket att ta med sig: Det stabila försvarsspelet, även om det slarvades väl enkelt vid några tillfällen, den centrala trean (Calle Gustafsson enorm) och att spela med två spelskickliga tior i Skrabb och Berg.
Här fanns tydliga samarbeten, intrikat mönsterbyggande och en högerback som förmodligen fortfarande springer.
Axel Lindahl kommer att ställa extremt svåra frågor till allsvenska försvar den här säsongen. Farten var väl välkänd, men förmågan att växla och höja tempot i 40, 50 och ruscher på 60 meter är något alldeles extraordinärt.
Närvaro, att ta plats är en av Henrik Rydströms viktigaste hörnstenar i det arbete som pågår. Han vill ha individer som visar mod, som inte står med mössan i handen (Kjell Nyberg-influenser); spelare som kommer till spel med bröstkorgen spänd, som inte är ängsliga och som inte bryr som om vem eller vilka som står på andra sidan. Spelmässigt fanns ingen ängslighet.
Rydström kommer naturligtvis inte att vika från sina principer, den spelidé som varit så framgångsrik. Den kommer att behöva fortsätta utvecklas, spetsas, kalibreras och förfinas.
Den här gången fanns också en fysisk udd som jag tycker har saknats i tidigare möten med Malmö FF.
Nu är det väl bara nån sorts gudomlig rättvisa som saknas.
Så här spelade KFF (4-3-2-1): Ricardo Friedrich – Axel Lindahl, Douglas Bergqvist (Lars Saetra 59), Rasmus Sjöstedt, David Olafsson – Carl Gustafsson, Nahom Netabay, Romario (Erik Israelsson 90) – Simon Skrabb (Isak Jansson 59), Oliver Berg – Filip Sachpekidis (Kevin Jensen 83).
Övriga: Casper Andersson (mv), Johan Stenmark, Noah Shamoun.
