Märkliga slutscener på Jämtkraft Arena. En fullständigt galen Sam Mensiro, en gråtande Oliver Berg; vakter, ledare från båda lagen, kalabalik och ovärdigt en allsvensk match. Besvikelse och frustration, ja, men inte det här…
Det går att vinna på olika sätt.
Ett är att gräva fram en trepoängare på hörna nummer elva i den 86:e minuten i en match där den totala prestationen kanske var den sämsta under hela säsongen.
Det kanske också säger något om det här laget, den här truppen och i viken riktning den är på väg.
Nisse Frölings segermål kom oväntat, i ett läge där det såg ut att bli en repris på öppningsmatchen på Guldfågeln Arena som slutade 0-0.
Inte för att det saknades chanser, dessutom av rätt hög kaliber: Oliver Berg tidigt i första, Blair Turgott en kvart in på den halvleken; Sebastian Ring och Noah Shamoun, tätt utanför; Felix Hörberg i inledningen på andra, Nikolas Dosis nick tätt utanför, Isak Jansson skott i utsidan av stolpen – och Östersunds absolut bästa möjlighet när inhopparen Victor Backman slarvat i väg en boll till omställning och Hörberg tog fel beslut.
Alldeles oavsett den här kanonaden av möjligheter, nästan-chanser, så var det här en allsvensk match av låg, till och med svag kvalitet.
Östersund, detta Östersund, som kanske inte är Sveriges populäraste förening, i desperat behov av poäng efter en på sju försök och inte en vinst sedan 22 maj – 3-0 på Sirius – gjorde precis som man gjort sedan Amir Azrafshan klev in som tränare efter Ian Burchnall – man ställde sitt lågt i ett 4-4-1-1 med Isak Ssewankambo och Ludvig Fritzon som defensiva mittfältare och lät Simon Kroon sjunka som en låg tia för att stänga uppspelvägarna för Calle Gustafsson och Romario.
Allt det där gick att förutse.
Men Kalmars spel hackade; det var verkligen inte problemfritt. Speluppbyggnaden gick för sakta, det saknades dynamik trots att ÖFK bjöd bort stora ytor, framför allt på kanterna och det blev alldeles för många bollbyten, för lite dominans, det som KFF skämt bort oss med under säsongen.
Henrik Rydström var inte helt nöjd i paus. Tyckte det såg kantigt ut, och just för lite dynamik.
Han fick inte mycket respons på det önskemålet i andra halvlek.
Östersund klev högre, chansade i allt högre utsträckning med sitt omställningsspel, stressade en normalt så lugn Rasmus Sjöstedt; skapade oreda utan egentlig struktur eller systematik i sitt spel, fick Kalmar att slarva i passningsspelet, ta många dåliga beslut.
Därför är det väldigt starkt att kunna hitta en möjlighet, egentligen från ingenting, sätta sig på bussen, ta flyget hem till Kalmar, sortera in tre nya poäng och befästa en-övre-halvan-placering även när serien har vänt.
För förutsättningarna var inte lysande.
Fem spelare Johan Stenmark, Filip Sachpekidis, Douglas Bergqvist, Erik Israelsson, Henrik Löfkvist saknades på grund av skadeproblematik, Jonathan Ring var avstängd och Romario kom till spel med ryggproblem.
Rydström fick spela med vad som fanns att tillgå.
Moustafa Benshi plockades upp från U19 och fick göra debut.
Johan Arvidsson spelade 120 minuter i cupsegern mot Lund i onsdags, fyllde på med 84 minuter i Oskarshamns AIK i 1-0-segern mot Qviding och hade kanske varit det naturliga valet att plocka in när Noah Shamoun tröttnade. Men 204 minuter inom loppet av tre dagar är ingen bra uppladdning inför en allsvensk match. Han blev kvar på bänken.
Det är kanske läge att se över hur det där samarbetsavtalet med OAIK ser ut för att säkerställa alla möjliga scenarier.
Truppen är extremt tunn för tillfället och att inte agera i det senaste fönstret var ett medvetet val, men också en risk (som den här gången betalade sig).
Mot den bakgrunden är kanske den här trepoängaren säsongens viktigaste så här långt.
Till sist: Lars Saetra – vilken osedvanligt bra rekrytering. Han var överlägset den bästa spelaren på Jämkraft Arena. Det lugnet, den spelförståelsen är lite utöver det vanliga.
Så här spelade KFF (4-3-3): Lucas Hägg Johansson – Piotr Johansson, Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, Sebastian Ring – Calle Gustafsson, Oliver Berg, Romario – Noah Shamoun (Victor Backman 64), Isak Jansson (Moustafa Benshi 89), Nils Fröling.
Övriga: Tobias Andersson (mv), Elias Olsson, Emin Nouri, Lukas Rhöse, Johan Arvidsson.
Texten är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
