Här är några synonymer för transformation: omvandling, ändring och övergång.
Eller, för att sätta in det i en verklighet för många som älskar fotboll i allmänhet och Kalmar FF i synnerhet, 2021 är året då allt det där händer.
Låt oss rama in förvandlingen i siffror.
Vid samma tidpunkt förra året, 19 omgångar, stod föreningen på 15 poäng. I år 30, faktiskt en mer än efter 30 omgångar 2020.
Jo, ni läste rätt.
Med elva omgångar kvar av allsvenskan är KFF resultatmässigt redan bättre än under ångeståret som ändå slutade med sportslig överlevnad och en möjlighet för en sliten, sargad förening, som tappat fart, riktning och identitet under några år, att starta om.
Det är så lätt att fasta i nuet. Nästa match, nästa poäng, oj, vi är på övre halvan, läge att sikta högre, drömma om…ja, vadå?
Det finns en intern målsättning som handlar om poäng. Piotr Johansson avslöjade i veckan att det var en bit kvar, oklart vad det handlade om, men det säger rätt mycket om den här gruppen, vilken tro som funnits ända sedan allt startade på ett vindpinat Gasten den 15 januari.
Studio Kalmar FF hade årspremiär den eftermiddagen och jag kan nog slå fast här och nu att ingen av oss som stod där kunde ana den här snabba utvecklingen.
Det var lågmält från inblandade, inga brösttoner, bara en obändig vilja som det nästan gick att ta på för att bryta med det gamla, det som skickat ner föreningen på en plats i den svenska fotbollshierarkin som inte var så behaglig.
Det vinglade lite under vinter och vår. Men det fanns tålamod och det gick, för den som ville se, att det gick åt rätt håll, vecka för vecka och när allvaret började med premiär mot Östersund så hade bitarna ramlat på plats.
KFF var obesegrat i sex matcher och hade hittat ett system (3-4-3) och en ganska tydlig startelva som fungerade. Samtidigt har Henrik Rydström hela tiden talat om utveckling, hur intensivt och hårt man jobbar för att ta nästa steg, bygga kompetens, skärpa den taktiska flexibiliteten, våga, visa mod, öka tryggheten med att äga boll, dominera matcher, för att under resan ta steg i offensiv riktning.
Pusselbitarna faller på plats, en efter en.
Det har funnits några avgörande moment.
Efter 3-1-förlusten i Malmö besegrades Hammarby efter en fantastisk andra halvlek med 2-1. Efter EM-uppehållet, fyra raka matcher utan seger (tre raka förluster), så skruvas konceptet ytterligare en gång. Nu lite mer tydligt.
Rydström och hans kollegor Stefan Larsson, Rasmus Elm och Donald Arvidsson, byter system – från tre centrala mittbackar och 3-4-3 till två centrala mittbackar och en fyrbackslinje till 4-3-3.
En lek med siffror, eller..?
Alldeles oavsett har Kalmar FF:s förflyttning, från tre till två centrala mittbackar, från tre till fyrbackslinje påverkat utfallet av poäng.
Siffrorna, eller statistik, som alla just nu verkar älska i svensk fotboll, som i en del fall är rätt trubbiga, talar här ändå ett tydligt språk.
Med trebackslinje, fram till och med omgång tolv: 14 poäng, 11-14 i målskillnad.
I de sju senaste omgångarna med ändrat system: 16 poäng, 10-6 i målskillnad.
Fler poäng på färre matcher, fler mål framåt och färre insläppta.
Det här är nästa steg i transformationen och vi fick ett påtaglig bevis på Örjans vall.
Halmstad BK var obesegrat hemma i år – två segrar, sex oavgjorda – och KFF skulle på något sätt försöka förändra och förbättra insatsen mot detta pragmatiska lag, sett till hur det såg ut på Guldfågeln Arena för en månad sen i en match som slutade 1-1.
Den gången kom KFF från en fyraplus-tillställning och tre poäng i Norrköping bara för att kraschlanda på GFA.
Liknade vibbar fanns även nu.
Urladdningen mot Degerfors senast, 4-1, och kanske helhetsmässigt bästa matchen så här långt. Hur skulle det här laget kunna hantera ett svårspelat och svårslaget HBK borta?
Svar kom. Väldigt snabbt.
Det tog ungefär tio minuter (ni vet, en match behöver alltid sätta sig) så skruvade Kalmar FF upp alla reglage: det var bättre rörelse, variation i passningsspelet, Oliver Berg och Jonathan Ring gled in centralt för att bygga passningstrianglar med den alltid närvarande Calle Gustafsson och Isak Jansson hotade hela tiden i djupled när Rydström befriat Berg från begreppet ”falsk” genom att flytta ner honom ett hack i banan.
1-0-målet, det som också blev det nödvändiga segermålet, var också ett exempel omvandling, ändring och övergång. En rasande snabb omställning sedan Lars Saetra vecklat ut en norsk fura till ben och avväpnat Emil Tot Wikström. Calle Gustafsson frigör Jonathan Ring som driver bollen med fart i 25-30 meter innan han precisonspassar in mellan Andreas Johansson och Edvin Kurtulus för en djupledsgående Isak Jansson. Ett mål som jag till och med tror Alex Axén skulle uppskatta.
Kalmar FF var väldigt bra i första halvlek. Dominerade. Vann andrabollar, byggde spel, drog isär HBK, lät dem jaga sig trötta.
Efter paus – något helt annat.
Momentum försvann tidigt. HBK jobbade sig in i matchen, skapade chanser; det slarvades i passningsspelet, felbesluten blev många. Men, och det här är viktigt, KFF föll inte ihop eller fick panik. Det laglojala, hårda jobbet, vikten av att försvara sitt eget straffområde, fortsätta pressa, stod hela tiden högt upp på agendan.
Om man är intresserad av att se ett fotbollslag som efter 19 omgångar, under ett år när det egentligen bara handlat om utveckling, kan kombinera bollinnehav med omställningsspel och ett försvarsspel i klass med de bästa i allsvenskan så här bra finns det ingen anledning att inte komma till Guldfågeln Arena på torsdag när ett guldjagande AIK kommer.
Så här spelade KFF (4-3-3): Lucas Hägg Johansson – Piotr Johansson, Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, Sebastian Ring – Calle Gustafsson, Oliver Berg, Romario (Johan Stenmark 77) – Jonathan Ring (Victor Backman, 89), Isak Jansson (Noah Shamoun 61), Nils Fröling (Filip Sachpekidis 77).
Övriga: Tobias Andersson (mv), Emin Nouri, Moustafa Benshi.
