Omvärldens förklaringsmodell har varit tydlig.
Kalmar FF överpresterade 2021.
Kalmar FF har överpresterat så här långt i allsvenskan.
Efter tio omgångar och ett uppehåll på en dryg månad är det hög tid att plocka bort prefixet – över.
Kalmar FF är sexa i allsvenskan och presterar en fotboll som motsvarar den tabellplaceringen.
Det är naturligtvis lätt att jämföra med hur det såg ut 2019 och 2020 och tycka att föreningen gör något utöver det vanliga.
Den faktor som alltid används för att sätta in alla lag i en kontext går ut på att man med rätt stor sannolikhet hamnar på en placering som korrelerar med föreningens ekonomi.
Det finns ju ingen exakt vetenskap för det där.
Över tid kommer det alltid finnas lag som presterar bättre än förväntat och man ska vara försiktig med att dra för stora växlar om ett lag gör något som sticker ut under en säsong. Det senaste exemplet är Mjällbys femteplats 2020.
Kalmar FF är ett undantag.
I allt väsentligt kunde vi ha slutat prata om överprestation efter tolv omgångar förra säsongen, ganska exakt när Henrik Rydström och hans team bestämde sig för att överge 3-4-3 för 4-3-3. Inget revolutionerande i sig, men tillräckligt för att flera bitar skulle falla på plats.
Så långt – augusti – hade också den genomgripande förändringen börjat sätta sig, samarbeten fungera och vi fick se ett lag som började kombinera sin fina bollinnehavsfotboll med förbättrad resultatutveckling.
Min känsla, där och då, var att Kalmar FF hittat sin nivå, en nivå tillräckligt bra för att utmana om övre-halvan-platser. Det såg så bra ut redan då att jag började fundera över om det verkligen fortfarande gick att tala om nån sorts överprestation under hösten.
Jag tyckte inte det då och jag gör det verkligen inte nu. Mindre än ett år senare.
Kalmar FF är övre-halvan-bra med sitt grundspel, sina tydliga principer, alla pressformationer och den taktiska flexibilitet som är allsvenskans bästa.
Jag är övertygad om att Rydström & Co har pinpointat ett vakuum, en kvalitetsbrist i svensk fotboll och utnyttjat det genom sin riktningsförändring och ett helt nytt arbetssätt.
Vi har en förbundskapten som dramatiserar och problematiserar ett systembyte. Klassiska landslagsformationen 4-4-2 är nu justerat till 4-3-3, det som alla i en svensk trupp är rätt bekväma med från sin vardag.
Men Janne Andersson ber om tid och förståelse för att det kan ta tid, se lite sådär ut inledningsvis, vilket det också gjort, men av helt andra skäl och det är helt obegripligt. Det som Kalmar FF gör sömlöst från match till match, under matcher, klarar inte ett svenskt landslag som behöver tid och förståelse för att hantera en så ”omfattande” förändring.
Allsvenskan är i dag rankad som nummer 23 i Europa, efter länder som Danmark, Norge, Cypern och Israel.
Det här säger en hel del om var vi står, hur vi tänker, hur fortbildningen ser ut.
Du kan alltid köpa dig individuell kvalitet, men det måste finnas något annat – och det finns andra vägar att gå.
Kalmar FF har gjort sitt vägval, pekat ut en ny riktning där en god utbildningsmiljö är det viktigaste benet för att driva utveckling och begränsa försprång som pengar brukar ge.
Alldeles oavsett vem du frågar i dagens trupp så pratar alla om den där miljön med en kravbild, både individuell och kollektiv, som är svår att hitta på andra håll i allsvenskan.
Utvecklingen har gått i rasande fart.
Befinner du dig i hygglig närhet av det sportsliga i Kalmar FF är den inte svår att förstå.
Ambitionsnivån är hög, extremt hög.
Henrik Rydström ställer krav. Han gör det med piska, morot och humor. Han har sålt in sin idé, sin filosofi på ett imponerande pedagogiskt sätt. Runtomkring sig har han en stab av gräv-där-du-står-personer som bidrar med olika kompetenser.
Utanför den kärnan finns Jens Nilsson och Jörgen Petersson som initierade riktningsförändringen efter säsongen 2020.
Samtidig har rekryteringen i princip varit hundraprocentig under två säsonger: Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, Jonathan Ring, Oliver Berg, Noah Shamoun, Axel Lindahl, Ricardo Friedrich, David Olafsson, Douglas Bergqvist, Nahom Netabay och Simon Skrabb visar att det går att bygga trupp, förnya och förbättra trots en väldigt liten plånbok.
Jag är djupt imponerad över sättet som föreningen jobbar: strukturerat, tydligt, men också med nyfikenhet och ett klimat som inbjuder till delaktighet. Goda idéer, alldeles oavsett från vilket håll de kommer, testas i träning. Om det fungerar så kör man.
Efter 2021 hade i princip alla spelare blivit bättre versioner av sig själva. Calle Gustafsson och Isak Jansson togs ut till januariturnén som ställdes in. Fem andra: Douglas Bergqvist, Sebastian Ring, Piotr Johansson, Jonathan Ring och Nils Fröling kunde efter bara en säsong i den nya miljön casha in och flytta vidare.
Även den omställningen hanterades berömvärt med god rekrytering och tack vare den förhöjda grundnivån som ser ut att förenkla introduktionen för nya spelare.
Den individuella utvecklingen fortsätter. Gustafsson och Jansson spelar regelbundet i U21-landslaget och David Olafsson har tagit sig in i det isländska landslaget och deltog nyligen i Nations League.
Tio omgångar är bara tio omgångar och bokslut görs först efter 30.
Vi tar med oss det.
Det enda som oroar just nu är att en redan ganska tunn trupp behöver ta sig igenom fyra omgångar innan transferfönstret öppnar den 15 juli och tre nya spelare – Papa Diouf, Isak Bjerkebo och Rony Jansson – får användas. Det kan och bör bli någon eller några till, om utrymmet finns, trots surdegar och verk som borde plocka bort prefixet tillväxt.
Givet Rydström kan använda sina elva-tolv mest betrodda spelare frekvent innan det där fönstret öppnar är i alla fall jag inte orolig.
Det finns steg att ta, utvecklingsmöjligheter, framförallt, att få bättre betalt för övertag och dominans vi sett i rätt många matcher.
Prestationerna har varit lite för många, lite för bra, för att använda prefixet över.
Är vi överens?
