Det är fortfarande lite som fattas för att Kalmar FF – resultatmässigt – ska kunna hantera topp fyra-lagen i allsvenskan.
Facit så här långt – två poäng på sex försök – 2-2 mot Elfsborg borta och 1-1 mot AIK hemma.
Den här gången gav man sig själva chansen. På riktigt, i en väldigt bra fotbollsmatch, med två lag som båda gick för det i 93 minuter.
Det var ett bra Malmö FF, ett Zenit-bra Malmö FF, ett MFF som inte kom hit för att fortsätta jakten på guld med samma typ av fotboll som praktiserades på Eleda Stadion på försommaren.
Då skickade Jon Dahl Tomasson ut ett aggressivt lag, ett lag som lyfte långt, som klev högt med hela laget, pressade stenhårt med sitt 4-2-3-1. Återerövringen var högkaratig och kvävde i stort sett alla Kalmar FF-försök till speluppbyggnad.
Det var trångt, svårt och det stressade sönder ett lag som under säsongen så långt imponerat med sitt lugn, sin stabilitet och lösningsorienterade fotboll.
Den här gången fick vi se ett mer systematiskt Malmö. Tungt, fysiskt, absolut, men också ett mer rörligt spel, mycket one touch och de fick också ordentligt tryck offensivt; en billig straff (var det överhuvudtaget touch på Zeljko Birmancevic i närkampen med Lars Saetra? Det ser inte ut så); en straff som Lucas Hägg Johansson väldigt fint styrde utanför stolpen.
Kalmar hade problem i sin speluppbyggnad även den här gången. Den aggressiva pressen bet och MFF kunde ställa om och då gick det rakt och det gick snabbt.
0-0 i paus, med tanke på Anton Colaks stolpträff och hans straffmiss, i underkant för gästerna, det är väl ändå inte att ta i.
Skulle det öppna upp sig efter paus?
Skulle Malmö dominera på samma sätt?
Närvaro, att ta plats är ett av Henrik Rydströms viktigaste hörnstenar i det arbete som pågår med riktningsförändringen. Han vill ha individer som visar mod, som inte står med mössan i handen (Kjell Nyberg-influenser); spelare som kommer till spel med bröstkorgen spänd, som inte är ängsliga och som inte bryr som om vem eller vilka som står på andra sidan.
Han vill helt enkelt ha ett jävla drag från matchminut ett, inget utrymme för motståndare att vila, som istället ska flyttas framåt, bakåt, från sida till sida, som efter sju minuter tror eller hoppas att det är halvtid.
Han fick rätt mycket av det där.
Spelmässigt fanns ingen ängslighet, det blev öppnare i andra halvlek; Oliver Berg, Jonathan Ring, Carl Gustafsson och Romario började hitta tydligare samarbeten; Piotr Johansson och Sebastian Ring fyllde upp på kanterna, men det var svårt, trångt, att ta sig in i sista tredjedelen, skapa tillräckligt många heta chanser framför inbytte Ismael Diawara.
Rydström gick ner på trebackslinje efter en timme. Tryckte fram Berg som falsk nia och det började hända saker. Niclas Moisander tog med handen. På rätta sida tyckte Mohammed Al-Hakim, tv-bilderna visar något helt annat, och diskussionen, den om att topplagen får fördelar, fick nytt bränsle. När sedan Sebastian Ring tryckte ett tungt skott i undersidan av ribban och ut kändes det som om Kalmar kunde springa hem en trepoängare.
I samma minut, 81, byter Dahl Tomasson ut Colak, plockar in Malik Abubakari, han som gjorde det extremt viktiga 2-2-målet mot Häcken senast. Det tar två minuter, sedan vrider Abubakari en yttersida runt och bakom Kalmars backlinje till en framstörtande Jo Inge Berget, även han inbytt, som på ett tillslag skickar in ett mål som tvingar AIK eller Elfsborg att vinna matchen i Borås i morgon. Djurgården är borta efter 2-3-kollapsen mot Varberg hemma på Tele2.
Det är svårt att försvara sig mot individuellt skicklighet, det som det finns rätt mycket av i det lag som leder allsvenskan inför den sista och avgörande omgången. Eller så sitter skåningarna hemma i finkostym och hoppas på ett kryss i Borås. Då är guldet klart.
Till slut är det kanske ändå är nån sorts gudomlig rättvisa. Djurgården var under MFF:s period på sensommaren det bättre laget, på väg mot guld, men har inte klarat av att hantera trycket på ett bra sätt.
Malmö har slitit med dubbla uppgifter – Champions League och allsvenskan – förvisso med en trupp överlägsen alla andra lag. Men det har hackat, av kvalitetsskäl och av långtidsskador på tunga namn som Ola Toivonen och Jonas Knudsen och en del andra: Anders Christiansen kom inte till spel den här gången heller.
Malmö har en mean streak som inte Kalmar har – än. Det är domarpåverkan, aggressivt duellspel, ibland på, ibland över gränsen (Adi Nalic-specialitet) och man har kombinerat spelmässiga kvaliteter med en fysisk udd som är nödvändig i Europa och som biter i en allsvensk kontext.
Vill Kalmar över tid närma sig topp fyra kommer det att krävas en del i den vägen. MFF, Djurgården, AIK och Elfsborg har den delen i sitt spel redan. KFF, Norrköping och Hammarby har en annan approach till sin fotboll.
Rydström kommer naturligtvis inte att vika från sina principer, den spelidé som varit så framgångsrik. Den kommer att behöva fortsätta utvecklas, spetsas, kalibreras och förfinas. Går det dessutom att addera lite mer Nyberg-influenser så finns det stora möjligheter att ta nästa steg.
Till sist: 8 721 åskådare på plats och ett fantastiskt tryck. Som vi saknat det.
Så här spelade KFF (4-3-3): Lucas Hägg Johansson – Piotr Johansson (Emin Nouri 72), Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, Sebastian Ring – Carl Gustafsson, Oliver Berg, Romario – Jonathan Ring, Filip Sachpekidis (Douglas Bergqvist 61), Nils Fröling (Isak Jansson 72).
Övriga: Tobias Andersson (mv), Erik Israelsson, Johan Stenmark, Victor Backman.
