”En Jacob Bergström-typ, eller, i alla fall en fysisk center, target, som kan spela felvänd, så det går att skicka in lite inlägg, göra något annat, bryta mönster…”
Inte ordagrant men väldigt nära sanningen när jag möter människor med intresse för fotboll i allmänhet och Kalmar FF i synnerhet.
Visst, det är väldigt många positiva kommentarer, om: presspelet, bollinnehavet, återerövringen (alla säger faktiskt inte så, möjligtvis bollvinster), det fina jobbet, ett underhållande spel, men det landar nästan alltid med ett – MEN – vem ska göra målen?
Jag förstår allt det där, den reflexen är nedärvd, kommer alltid att finnas, för fotboll går ut på att göra just mål, helst fler än motståndarna.
Däremot är det inte många som pratar om det där andra: försvarsspelet, defensiven, nollorna bakåt, den förlustfria sviten som inte varit längre sedan 2014, det som väldigt många menar är själva fundamentet för ett framgångsrikt lag. Sätt defensiven, hitta rätt där så ökar möjligheten att också bli mer effektiva i den andra änden av planen.
Vid motsvarande tid förra året (sex omgångar) hade Kalmar FF släppt in tio mål och plockat sex poäng.
2020 släppte KFF in 49 mål, gjorde 30 framåt. Bara Falkenberg, som åkte ur direkt, hade sämre kvot.
En spelidé kan se ut på väldigt många sätt och gör så i en allsvensk kontext som blivit alltmer diversifierad i takt med att tränarna har blivit yngre, inte längre enbart hämtas från den tombola som alltid innehöll samma namn. I dag finns en helt annan ambition, nyfikenhet, ett större mod att testa nytt, våga gå sin egen väg för utveckling.
Graham Potter öppnade ögonen på svensk fotboll med det han implementerade i Östersund: ”Jaha, det går att göra så här också…”
Därför är det svårt att kritisera Rikard Norling fullt ut för sin Atalanta-revolution i AIK förra säsongen även om den havererade. Norling gick för snabbt fram och överskattade kanske ungdomarnas förmåga den gången. I en annan miljö, låt säga Kalmar, om omtaget varit föreningsförankrat, hade säkert tålamodet också varit större.
Poya Asbaghi fick grönt ljus för en riktningsförändring i IFK Göteborg men när kryssen blev för många så var det back to basic med Rolle Nilsson.
Men det där kanske säger mer om klubbarna än tränarna.
Vi kan väl fortsätta med Blåvitt för att komma till min poäng.
Det har varit tydligt och uttalat att det nygamla skulle börja byggas bakifrån. Stabil defensiv, så tar man det därifrån, vilket också gav en bättre stabilitet, fler segrar och till slut en tolfte plats och sex poäng före Kalmar FF.
Därför kändes det väldigt märkligt att se IFK på Guldfågeln Arena i onsdags.
Fembackslinje, tre centrala mittfältare och en droppande Tobias Sana. Det är fullt möjligt att tanken från början var annorlunda, men att Kalmars aggressiva press och framgångsrika återerövringsfotboll helt enkelt blev för mycket; och att den smärtsamma 3-2-förlusten hemma mot Degerfors när Rolle Nilsson släppte lite på tyglarna gjorde att det blivit business as usual efter det.
Med Hosam Aiesh, Sana, Alhassan Yusuf, Marek Hamsik, Simon Thern och Kolbeinn Sightorsson har man allt man kan begära för att spela en framåtlutad fotboll – bara tålamodet och modet funnits.
I Kalmar är det precis tvärtom. Ett skadeskjutet lag utan riktning, med två negativa kval bakom sig, avsaknad av framtidstro och en felaktig, men utbredd uppfattning, att den här truppen är för dålig för att spela något annat än det vi fick se under avslutningen av allsvenskan.
Att det nya Kalmar FF skulle ha ett fundament av bollinnehav, en tanke om att i större utsträckning dominera matchbilder, diktera villkor, avfärdades av många som naivt, på gränsen till dumdristigt. Med den spelidén skulle det ramla in mål bakom Lucas Hägg Johansson.
Henrik Rydström försökte förklara att han tyckte att det var precis tvärtom, att ett större eget bollinnehav i förlängningen skulle ge en mycket tajtare defensiv, färre möjligheter för motståndarna att skapa målchanser.
Det är ju inte så att KFF gått köpt ihop ett helt nytt lag. Navigerat har man gjort på marknaden, men klokt, och det har betalat sig i takt med att inlärningen tagit steg, vecka efter vecka, i match efter match.
Det vi nu ser är ett lag som ännu inte förlorat i allsvenskan efter sex omgångar, vilket man är ensamt om. Tre insläppta mål är bäst i klassen och Lucas Hägg Johansson är enda målvakten som hållit nollan i fyra av sex matcher.
Här är fler siffror för att understryka effektiviteten defensivt så här långt:
• KFF är överlägset bäst när det kommer till förväntade baklängesmål (expected goal against).
• KFF har släppt till minst antal skott mot eget mål.
• KFF är näst bäst på antal bollvinster inne på motståndarnas planhalva, vilket hänger ihop med det övriga.
Det är extrema siffror alldeles oavsett vad vi pratar om. Mot den bakgrunden är det kanske spelidén, riktningsförändringen, kulturrevolutionen som så här långt givit ett stabilt fundament, det som krävs för att fortsätta bygga offensiv, som ska omfamnas; inte leta fel, utvärdera, slå fast saker och kräva förändringar efter sex omgångar känns inte så konstruktivt. Det återstår två matcher innan EM-uppehållet, nio innan det är halvtid.
Vi kan väl ha lite tålamod…
Till sist: Det är inte läge att jinxa för mycket när det kommer till matchen mot Malmö FF även om skåningarna släppt in tio (!) mål och inte lyckats hålla nollan i en enda match. Det har ändå elva ihopskrapade poäng trots att det hackat betänkligt i alla matcher bortsett från den fina premiären mot Hammarby.
Kalmar åker söderut med ett mindre smickrande facit: fem raka förluster och 1-16 i målskillnad; bara en seger på de tio senaste försöken.
Klarar spelidén även den här utmaningen?
Texten är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
