Likt Fågel Fenix reser sig Kalmar FF ur askan efter mindre bra prestationer utanför hemmet på sin fågelarena.
Det kan vi slå fast.
Det är en sanning.
22 av 30 poäng har hämtats hem med tryggheten som infinner sig så fort det här laget kliver ut på hybridgräset.
Sju av åtta nollor har Ricardo Friedrich räknat in när han får ställa sig framför sydostkurvan och fira för sjunde gången i år.
Vi har pratat om det här med Henrik Rydström i Studio Kalmar FF vid upprepade tillfällen. Något givet svar finns väl inte. Inte mer än att katastroftänket i laget är mer utbrett, att Lars Saetra är mer paranoid än Baloo på GFA; att man inte står med mössan i handen, utan tar fajten över 90 plus tre, gör jobbet klart när motståndarna, i det här fallet IFK Göteborg, forcerar, trycker in bollar i ett straffområde där två av pjäserna spelade sina första matcher från start i en fyrbackslinje som stod pall när Mikael Stahre vevat fram i stort sett allt över 185 centimeter under matchens sista tio minuter.
Det var ju inte så att det var räkmacka in till den här viktiga för att behålla övre-halvan-positionen-tillställningen.
KFF kom från en tung förlust uppe på Tele2 Arena förra helgen efter den numer givna uppförsbacken med 3-0-underläge mot Djurgården.
Den skulle hanteras under veckan.
Rydström pratade om att dra ner på komplexiteten i spelet, ge spelarna lite större friheter och försöka balansera katastroftänket så att det slår över åt fel håll och blir en belastning.
Han ville få bort att spelarna fallerar i det enkla, i elementära saker som kräver koncentration och en viss kvalitet på beslutsfattandet.
På så sätt hade veckan varit bra, en startelva hade mejslats fram. Med David Olafsson avstängd var det givet, även om både Rydström och Stefan Larsson försökte intala oss att det minsann fanns alternativ.
Det gjorde det inte – och det ska vi nog vara glada för.
Rydström vet vad han får i Johan Karlsson en krigare, soldat, som går ut och arbetar, sliter, spelar klokt, som tar ansvar, som inte är rädd och är noggrann i allt han gör. Jag räknade till ett felpass…
Alla som varit oroliga med tanke på hur försvarsbesättning ser ut med Johan Stenmark och Lukas Rhöse ur spel, plus Olafssons avstängning kunde luta sig tillbaka och konstatera att Sunnersta-produkten verkar vara lika användbar som en schweizisk armékniv.
Så check på den.
KFF hade spelat åtta raka matcher med samma fyrbackslinje och kände väl att det gick att hantera en förändring…men två.
Det var också säkert så att det var en och annan som satte wienerschnitzeln i vrångstrupen (Martin Bergvall Nilssons fyndiga replik) när vi släppte startelvan inför några hundar matgäster i loungen cirka 40 minuter före avspark och Rasmus Sjöstedt saknades på grund av sjukdom.
Sjöstedt och Saetra har vuxit ut som ett av allsvenskans bästa mittbackspar och har gjort elva 90 minuters-matcher tillsammans, det som bygger samarbeten och synergier; som skänker trygghet och stabilitet.
Calle Gustafsson fick helt enkelt ta ett steg ner och försöka göra det bästa av situationen, speciellt med tanke på att det var Marcus Berg med sina nio mål och fyra assist som skulle in och stångas med honom.
Gustafsson var obegripligt bra med tanke på förutsättningar, hans bristfälliga, eller mer korrekt, obefintliga erfarenheter av positionen bortsett från några minuter här och där när KFF ska forcera och Saetra skickas upp på topp.
Det säger rätt mycket om Calle Gustafssons kvaliteter som fotbollsspelare att så sömlöst kliva in i en helt ny roll och agera som om han inte redan nu bör fundera på det här som ett karriärkliv ganska snart.
Det är ju det här som är så fantastiskt med fotboll, när oortodoxa lösningar faller på plats, när tränare tvingas tänka utanför boxen och på i princip ingen tid alls se till att det bara fungerar.
Det var kanske inte någon estetiskt tilltalande match där två lag tog ut varandra på flera plan: presspelet i perioder, dominans i perioder, bolltapp och felbeslut åt båda håll, slarv i passningsspelet, framför allt i första halvlek där Göteborg var tunga och ett KFF som hade svårt att hitta balans mellan tempo och tålamod.
Den evigt energifylld Stahre vevade igång sina spelare i början andra halvlek. Plötsligt fanns det utrymme för Kevin Yakob och Hussein Carneil centralt där det tidigare varit stängt. Berg droppade ner och Alexander Jallow och Hosam Aiesh överbelastade högerkanten. Göteborg var intensiva och aggressiva.
Helt ologiskt tar då KFF ledningen när man för egentligen första gången visade desperation i sista tredjedelen och lyckades jobba in 1-0 med hjälp av Calle Johansson, hårt uppvaktad av Simon Skrabb på Oliver Bergs stenhårda inspel.
Tre poäng är tre poäng alldeles oavsett hur det ser ut.
Ibland behöver fotboll inte vara vacker, den kan erbjuda så mycket annat när den ramas in av 8 260 åskådare på plats, där ett lag gör det som är gratis förtjänstfullt, visar moral och attityd.
Allt det andra, som det fotbollstekniska, kommer Henrik Rydström att berätta för dem på genomgången i morgon.
I kväll handlar det bara om att njuta, kanske kolla tabellen och konstatera att det bara är fyra poäng upp till Malmö FF, nästa veckas motståndare.
Så här spelade KFF (4-3-3): Ricardo Friedrich – Axel Lindahl (Isak Bjerkebo 90), Lars Saetra, Calle Gustafsson, Johan Karlsson – Nahom Netabay, Romario, Oliver Berg – Noah Shamoun (Papa Diouf 79), Simon Skrabb (Filip Sachpekidis 69), Sebastian Nanasi.
Övriga: Jakob Kindberg (mv), Kevin Jensen, Adnan Kojic, Sebastian Nilsson.
