Texten är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF i Allsvenskan på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
När vi gick in i 2021 och kunde lägga ett skitår bakom oss fanns förhoppningar, förväntningar, till och med drömmar.
Pandemin blev vi inte av med. Den muterade och bytte namn.
Men publiken fick till slut komma tillbaka och det fanns något att samlas runt igen, en bubbla, lite verklighetsflykt.
Stannar vi där så infriades faktiskt förhoppningar, förväntningar och drömmar.
Kalmar FF reste sig. Borstade bort stålbad och överlevnad, tog fart med en ny riktning och en fotboll som charmade stora delar av fotbolls-Sverige.
Tabellpositionen sex, den bästa sedan 2016, långt ifrån ångest och kval mot Brage och Jönköping Södra. Henrik Rydström blev allsvenskans bästa tränare, Oliver Berg nominerades till seriens mest värdefulla spelare; Isak Jansson och Calle Gustafsson togs ut till a-landslagets januariturné.
Vi fick ett lag som sänkte axlarna, tryckte undan den där hemmaplansänsligheten som pågått i en och en halv säsong; vi fick struktur, systematik och mönster kopplat till spelidé; rätt ofta också Rydströms favoritreferens, den om Steve Kerr-attityden att springa över motståndet, pressa sönder dem, flytta boll och fötter så att det till slut bara blev skuggor att jaga. Som i förlängningen gjorde det möjligt att stå över konsekvensfunderingar i 90 minuter och bara köra, visa mod.
Hur gick det där till?
Utveckling, kreativitet, mod, arbetsro, trivsel och framtidstro mår väldigt mycket bättre när poängen ramlar in, så är det.
För att överhuvudtaget ta sig dit behövs en god idé och en tydlig vägvisare.
Lämpligt nog fanns Henrik Rydström tillgänglig för uppdraget.
Han hade drivkraften att med små medel, moderna metoder och tydliga ramar utmana den grupp av spelare han hade till förfogande.
Rydström lyckades omvandla ett brottargäng till fotbollsesteter på bara några månader.
För att kunna genomföra en så omfattande transformering så krävs också en grupp som köper idén, som är beredd att underkasta sig en helt annan arbetsbelastning, närvaro ock krav på inlärning.
I början på december när allt var över kunde vi konstatera att i princip alla i truppen blivit bättre versioner av sig själva.
Korrelationen mellan ekonomi och tabellplacering är välkänd. Utifrån den parametern skulle Kalmar FF ha stannat på den undre halvan, plats tio-elva, en placering jag tror rätt många tagit innan serien startade.
Men en fet plånbok löser inte alla problem.
Rydströms filosofi ligger mer i linje att jobba hårt, jobba rätt.
Utbildningsmiljön i föreningen har varit helt nödvändig för den snabba och osannolika utvecklingen och det visar också att det går att utmana trots ekonomiska och geografiska konkurrensnackdelar.
Bodø/Glimt gör den resan, tio mil norr om polcirkeln i en stad med drygt 37 000 invånare.
Varför skulle den resan inte vara möjlig i det sydöstra hörnet av det här landet?
Varför skulle resan ta slut med hänvisning till det svåra andra året?
Kjetil Knutsen och gänget har blivit mästare två år i rad, är ute i Europa och stökar och man har gjort det för att man är konsekventa, trogna sitt manifest, med en väldigt tydlig spelidé, noggrann rekrytering och den tuffa fortbildningen.
Bodø/Glimt har sålt spelare, tjänat pengar, ökat sin omsättning och byggt kapital från ett utgångsläge i paritet med Kalmar FF.
Henrik Rydström hämtar sin inspiration från många håll. Bodö är ett av dem, men han går sin egen väg, är sin idé och filosofi trogen, och har på två år i Sirius och en säsong i Kalmar mejslat fram något alldeles eget, som han dessutom är övertygad om, inte bara bär, utan också håller för att bygga lag över tid och för den delen även för övre halvan av allsvenskan.
Han är inte här för historien eller den personliga revanschen. Drivkraften är någon helt annan: underdog-perspektivet. Som spelare hade han begränsningar, men förstod tidigt vad han behövde göra för att optimera sina möjligheter och blev med tiden svensk mästare, en ikon med pensionerad tröja.
På den tiden hette mentorn Kjell Nyberg.
I dag är eleven en fullgod lärare som fått en hel grupp spelare att tolka den kinesiske filosofen Konfucius visdomsord (Nanne Bergstrand-versionen) på rätt sätt: ”När den vise mannen pekar mot månen tittar den enfaldige på fingret.”
Jag tror inte på något svårt andra år, mer på Rydströms enda plan – Plan A – själva fundamentet, ramverket, arbetsmoralen, omsorgen av detaljer och den där självklara förmågan att överföra tro och mod i sina spelare.
Fungerade plan A i Uppsala och i Kalmar förra året är det väl mer troligt att den är förbättrad och förfinad när Rydström räknar in sitt år fyra, än det motsatta.
I nån mån kanske det går att argumentera för att Kalmar FF överpresterade förra året. Som förening med tanke på nutidshistorien, absolut, men inte med det som utvecklades framför ögonen, ute på planen.
Rydström var gravt underskattad som spelare.
Det ska man inte göra när han nu är tränare.
Truppen är minst lika bra som förra säsongen, kanske bättre, nu med ännu skarpare rekrytering utifrån spelidé och krav – och inte minst: stora delar av truppen, inklusive centrallinjen med Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, Romario, Calle Gustafsson och Oliver Berg är kvar som garanter och guider inför 2022.
Jag har intervjuat alla nyförvärv och det finns en tydlig samsyn hos Ricardo Friedrich, Axel Lindahl, David Olafsson, Nahom Netabay, Jakob Kindberg, Simon Skrabb och Kevin Jensen när man pratar med dem: de är här för att de attraheras av en alldeles extraordinär utvecklingsmiljö, ambitionsnivån, spelidén och Rydströms närvaro.
Oliver Berg, Calle Gustafsson och Elias Olsson har förlängt sina kontrakt.
Det finns en påtaglig framtidstro i hela föreningen. Kalmar FF jobbar på, lugnt och metodiskt, väl medvetna om sin plats i näringskedjan. Ambitionen att bli övre-halvan-stabila och då kan det absolut räcka till en sjätteplats även i år.
