Vilka krav ska vi kunna ställa på Kalmar FF när vi glider in i den mörka vintertiden?
Rätt höga faktiskt.
Det har blivit så över tid.
En rasande snabb utveckling med ett par gupp på vägen: tre raka förluster i omgång tio-tolv, ett nytt litet stopp i de senaste tre matcherna där KFF bara plockade en poäng – Mjällby, Djurgården och Varberg.
Dissekerar vi dem kan det fastlås att den där hajpade eftermiddagen på ett vackert Strandvallen är den klart sämsta prestationen. Starten på Tele2 mot Djurgården? Sådär, men efter det – klart godkänt.
4-9 på tre matcher är såklart inte godkänt. Det fanns skönhetsfel, ändå sitter rätt många och är förbannande för att det blir som det blir: individuella misstag, lite osynkat här och var, ett presspel som inte varit helt hundra.
Vi har hamnat i ett läge där kraven är väldigt höga. Felfritt spelar inte många lag över 30 omgångar eller 90 minuter.
Vi ska ta med oss det när vi konstaterar att det här laget har studsat tillbaka efter tre resultatmässigt mindre bra matcher; lärt sig av misstagen, korrigerat detaljer, lyssnat, förstått och agerat utefter det.
Jag har redan konstaterat att det här är ett ”proper soccer team, football, för de som föredrar den termen och det finns ingen anledning att ändra på det efter 4-1 mot BK Häcken från Hisingen, ett lag som Kalmar FF brukar ha svårt att hantera.
Svackorna, eller guppen, är egentligen, med tanke på varifrån den här gruppen kommer ifrån, hanterbara, på gränsen till obefintliga.
Vi ska komma ihåg att KFF här och nu spelar allsvenskans mest krävande fotboll. Inte bara fysiskt, utan också mentalt. Det krävs rätt mycket: flytta fötter, flytta boll, löp, diagonalt, vertikalt – och glöm inte bort press och återerövring. Addera det som är minst lika krävande: beslutsfattandet. Det här inget förminskande, bara ett konstaterande: hur många fler beslut måste Lars Saetra ta jämfört med Varbergs mittback Oliver Stanicic – en väldigt stark, fysisk mittback som är skicklig i duellspelet, men inte behöver fundera så mycket på vad han ska göra med bollen?
Henrik Rydströms krav på sina spelare är monumentala jämfört med andra tränare i allsvenskan. Hans spelare är mer receptiva än de flesta. Vi kan tjata om det där med sämre ekonomiska resurser (sant) och en kvalitativt sämre trupp än många andra, framför allt topplagen. Även det sant.
Om man räknar på saken borde inte humlan kunna flyga. Den trotsar tyngdlagen och lättar, precis det som Kalmar FF gör anno 2021.
Kontraktet är säkrat sedan länge, risken för kval fortfarande teoretiskt möjlig, i verkligheten obefintlig. 45 poäng och sjätte plats just nu är siffror som skickar in väldigt mycket framtidstro i en förening som navigerat rätt efter efter flera års misär, både sportsligt och ekonomiskt.
Rydström var utåt sett hyfsat nöjd med prestationen mot Varberg, men efterfrågade paranoida spelare inför mötet på Bravida Arena.
Jag vet inte graden av paranoia, men jag vet att det var ett väldigt fint fotbollslag som hade bestämt sig för att distansera Häcken poängmässigt och hitta tillbaka till det som varit mest slående under året: bolltryggheten utifrån struktur och mönster; spelare som vågar, visar mod och omfamnar arbetsmoral.
Hur ser vi ut när vi tappar bollen?
En Rydström-fråga som skulle besvararas.
Det räckte med att titta på Nisse Fröling som tar ett extremt ANSVAR så att Sebastian Ring kan Philipp Lahm-centrera och bli en av flera mönsterbyggare.
Därför måste han varit extremt nöjd med inledningen, det vansinnigt vackra 1-0-målet: Saetra till Jonathan Ring, vidare till Romario, åter Ring och mål – allt på ett tillslag.
Tid knappt fyra minuter. Så långt hade inte Häcken rört bollen.
2-0 efter 16 minuter kom lite mer ologiskt.
KFF hade tappat momentum för en stund, men använde det som Rydström var orolig inför matchen – omställningar – Häckens bästa gren. Han fick se Nisse Fröling med sin fartfysik grundlura en EM-spelare som Joona Toivio (Finland) och rulla in bollen från sin favoritposition.
Att sedan Johan Hammar stänger den här matchen när han river ner Oliver Berg efter Romarios väldigt vackra djupledsboll och blir frilägesutvisad efter 34 minuter accentuerar bara klasskillnaden.
Fröling prickar (det börjar bli en vana nu) Jonathan Rings panna till 3-0 och när lillebror Ring (Sebastian) med sin känsliga vänsterfot rullar in fyran så står det klasskillnad i mitt block.
”Vi hade så mycket boll i slutet att det var svårt att få till byten.”
Ett Rydström-konstaterande i discovery+intervjun efter matchen.
Ingen arrogans, bara glädje och lycka.
Där hittar vi nog själva essensen i Kalmar FF just nu.
Han sa något väldigt fint och slående i en intervju inför omstarten efter EM-uppehållet: ”Förra året i Sirius var jävligt roligt, men i år hade jag en tydligare bild på vad jag hoppades få se. Det vi har gjort har vi skapat i stunden och det är häftigt att se det utkristalliseras, få en fysisk form. När vi är där vill man addera fler saker, det är som med regnbågen, du kommer inte riktigt fram till skatten, bilderna förändras, vilket är en kick i sig.”
Så här spelade KFF (4-3-3): Lucas Hägg Johansson – Piotr Johansson, Lars Saetra, Douglas Bergqvist, Sebastian Ring (Lukas Rhöse 93) – Carl Gustafsson, Oliver Berg, Romario (Erik Israelsson 87) – Jonathan Ring (Victor Backman 87), Filip Sachpekidis (Isak Vidjeskog 87), Nils Fröling (Noah Shamoun 65).
Övriga: Tobias Andersson (mv), Johan Stenmark.
