Åtta omgångar och tre lag har redan bestämt sig för att byta tränare.
Är det hela havet stormar eller helt naturligt i en alltmer bisarr fotbollsverklighet?
Häcken lyckades sparka/avyttra Andreas Alm till Odense efter en katastrofal start på säsongen – sist med sex inspelade poäng – knappast i paritet med förväntningar (Häcken fick en hel del röster som seriesegrare), både internt och externt.
Örebro kickar Axel Kjäll snett uppåt i hierarkin och han kan nu titulera sig sportchef när förra säsongens assisterande – portugisen Vitor Gazimba – kommer tillbaka till föreningen och tar över som huvudtränare.
Rockaden i Örebro kommer väl inte som någon större överraskning. Kjälls planer på att hitta en ny roll och större trygghet har varit kända under en tid. Den mediokra starten spelar naturligtvis in. ÖSK är näst sist med sju poäng.
Med förra säsongens sjundeplats i färskt minne fanns väl förhoppningar och förväntningar på något liknande när närkingarna lyckades knyta till sig förra säsongens lån – Deniz Hümmet, Andreas Skovgaard och Romain Gall – på nytt.
Men.
Hümmet har varit okej, övriga två har underpresterat i ett lag som går på tomgång, där Nordin Gerzic och Johan Mårtensson fortfarande är startspelare, Jake Larsson och Martin Broberg ofta skadade och där veteraner som Michael Almebäck och Daniel Björnquist inte blir piggare med åren.
Det stora problemet är att Bobby Allain inte är i närheten i kvalitet av seriens bästa målvakt förra säsongen: Oscar Jansson-hålet är monumentalt och lika stort som det Nahir Besara lämnat efter sig. Visst, det finns framtidstro kring namn som David Seger och Dennis Collander, men ingen av dem har Besaras kreativa förmåga eller avslutningsteknik som gav mål, assist och poäng.
Som manager har Axel Kjäll också haft stort inflytande över rekryteringar till klubben. Kommer den delen att bli bättre bara för att rollen blir renodlad?
Häcken har varit tydliga med att man bygger trupp utifrån topp-tre-placering. Så ur den aspekten är starten under all kritik.
Alexander Jeremejeff var definitivt en uppgradering från Alexander Söderlund och Martin Olsson, landslagsspelare, är ett bättre alternativ än Nikola Gulan som var på Hisingen och vände.
Jeremejeff och Olsson var de sista pusselbitarna för att driva utvecklingen i rätt riktning och på allvar utmana om just topp-tre-placeringar.
Det går alltid att argumentera för hur mycket enskilda spelare betyder, om ett lag verkligen står och faller med en eller två individer. I en toppjagande förening ska det finnas tillräckligt med bredd för att hantera situationer som uppstår, men jag vill påstå att Häcken i väldigt hög grad står och faller med Erik Friberg och Daleho Irandust.
Friberg med sin rutin, klokskap och lugn är den som bygger grund; som är extremt skicklig på att pulsera spelet; som ser när det är läge att gå snabbt och rakt fram, eller välja ny väg och på det sättet behålla boll, initiativ och diktera villkor.
Friberg har startat tre matcher.
Han behövs.
Irandust blev egentligen en bonusspelare när transfern med Toulouse föll igenom på grund av skada, den som nu är åtgärdad. Inköpte ersättaren Tobias Heintz, norrman från Kasimpasa, har inte övertygat och är också en lite annorlunda spelartyp; inte lika avig, svårfångad och snabb i tanken som Irandust.
Odenses intresse för Alm kom onekligen lägligt för nye sportchefen Martin Ericsson, men har starten, kopplat till Friberg och Irandusts frånvaro, verkligen varit skäl nog för att skicka Alm, något som nu löste sig av sig självt?
Om det finns bakomliggande skäl, förklaringar, i både Örebro och Häcken, är det inte lika lätt att förstå varför IFK Göteborg sparkar Roland Nilsson efter nio månader på ett 2,5 år långt kontrakt. En tränare som dessutom sportchefen Pontus Farnerud påstod vid anställningen var extremt väl scoutad och absolut rätt man för att ta vid och förändra det som Poya Asbaghi försökte införa på Kamratgården.
Göteborg är tia efter åtta omgångar, fyra poäng ifrån en topp fyra-placering. Fyra poäng…
Det var kryssen som fällde Asbaghi och Nilssons blåvita gäng har sex kryss i år.
Ser vi ett mönster här eller var inte scoutingen så väl genomförd som det kommunicerats?
Jag har ingen aning om hur ordergivningen ser ut i Göteborg, vem som tar ideologiska beslut eller bestämmer spelidé. Om det är Nilsson så borde det inte vara någon större överraskning att det är hängslen och livrem; sätta försvarsspelet med många spelare bakom bollen, fembackslinje, lite försiktigt, inte så framåtlutat.
Nilsson har aldrig varit en gasa-och-kör-tränare. Det ligger inte i hans natur. Det är små gester, behärskat, skolad som han är i det pragmatiska Göteborg som under hans år vann serien tre gånger och Uefa-cupen 1987.
Jag har träffat Nilsson, suttit i hans vardagsrum i Sheffield och pratat fotboll i flera timmar. Det här var på sensommaren 1990. Sportmurvellegenden och entreprenören BG Roos hade lyckats sälja in en Englands-turné, mot leverans ska tilläggas, till det förbundsfinansierade Fotbollsmagasinet. På en givande resa, som även innehöll en sväng, rejäl omväg tyckte jag, ner till Moseldalen men en uppfattning som den store vinkännaren Roos avfärdade med en axelryckning, betade vi av Nilsson och Trevor Francis i Sheffield, Brian Clough och Teddy Sheringham i Nottingham, ligans färskaste klubb Barnet i norra London och ytterligare något reportage på vägen.
Som spelare var Nilsson aldrig extravagant, men extremt gedigen, någon som det gick att lita på, som alltid gjorde jobbet på ett professionellt sätt i 446 seriematcher (fem olika lag) och 116 landskamper.
Det där samtalet under några timmar i Sheffield för drygt 30 år sedan lever kvar och jag har aldrig haft anledning att ändra åsikt om hans persona, image.
Du vet vad du får med Roland Nilsson – som spelare på hög internationell nivå men också som tränare med ett gediget cv, bland annat SM-guld med Malmö FF.
Göteborg har nu sparkat två tränare inom loppet av nio månader. In på scenen kliver Mikael Stahre som fick sparken i november 2014 av just Blåvitt efter att ha tagit föreningen till en tredje- och andraplats i allsvenskan och seger i Svenska cupen.
Ibland är det svårt att följa logiken när allsvenska föreningar, alldeles oavsett storlek, rekryterar ansvariga tränare. Är Stahre mer lämplig nu än när han lotsade Göteborg till topplaceringar och cupguld?
Egentligen är det märkligt att det är en sån brist på tålamod, stor dramatik, så snabba beslut på ett bristfälligt underlag (åtta omgångar) när allsvenskan är så extremt jämn, där alla verkar kunna slå alla.
Kontinuitet är väl bara något som man säger för att det låter så bra, som betyder väldigt lite när krafter sätts i rörelse och maktmönster, hierarkier och relationer förändras och utmanas.
Det kanske kommer mer.
Sportbladet avslöjade att Stefan Billborn skulle få sparken alldeles oavsett hur det gick i cupfinalen, den som Hammarby vann på straffar mot just Häcken.
Han är fortfarande kvar. Uppgifterna dementeras av sportchefen Jesper Jansson.
Ingen rök utan…ja, ni kan det där.
Kalmar FF har också varit inne på en dysfunktionell resa. Efter elva olika tränarkonstellationer på sju år så är alla som följer föreningen luttrade. Allt kan hända, det kan hända snabbt, men just nu är det harmoni och rosa himmel och starten på nån sorts kontinuitet.
Frågan som alltid återkommer: varför är det så svårt i svensk elitfotboll, varför har det varit så svårt i Kalmar FF; varför är scoutingen så dålig när det ska anställas en ny tränare; vilket ansvar har sportchefer, klubbchefer och i slutändan styrelser?
Varför känner sig tre allsvenska föreningar tvingade att byta tränare efter åtta (!) omgångar? Är det bara tränarnas fel?
Varför tar ingen högre upp i verksamheten sitt ansvar?
Där är det business as usual, vänd blad och så går man vidare.
Jag förstår varför Axel Kjäll väljer att byta tjänst, jag fattar också varför två stora KFF-profiler som Kjell Nyberg och Jens Nilsson inte satsade på att bli huvudtränare på elitnivå, vilket hade varit fullt rimligt. Nyberg var kittet under flera decennier, som drev på, ställde krav, men han var aldrig intresserad av att ge sig ut i karusellen, flytta, bo borta, eller rycka upp familjen gång på gång. Nu har Nilsson fått mandat i sin nya roll som teknisk chef att tillsammans med några andra nyckelfigurer se till att det blir kontinuitet i alla led. Jag tror han har samma bevekelsegrunder som Nyberg, vilket Kalmar FF ska vara tacksamma för.
KFF tog ställning, bestämde sig efter katastrofåret 2019 för en ny riktning.
Jag tror precis, som den eminente Jonas Hansson skrev i en kommenterande text på sajten Fotboll Skåne, att fler borde följa KFF:s exempel.
Roland Nilsson lämnade en trygg anställning på förbundet som U21-kapten för utmaningen i IFK Göteborg.
Hur nöjd är han med det karriärvalet i dag, 57 år gammal.
Texten är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
