Hur svårt kan det vara?
Rätt svårt har det visat sig, nästan omöjligt.
Undantaget heter Marcus Antonsson.
Efter fyra matcher med bara ett mål (Oliver Bergs straff mot Degerfors) kommer frågan leva även om den fina och nödvändiga trepoängaren mot Degerfors för tillfället flyttar fokus.
Vem ska göra målen i Kalmar FF?
Men helt ärligt. Den är irrelevant och varför ska jag försöka leda i bevis.
Frågan (Vem?) har legat som en våt filt över föreningen sedan Antonsson flyttade till Yorkshire och Leeds för den största transfersumman under åren på Guldfågeln Arena.
Så hur svårt kan det vara?
Det är väl bara att kolla vad som sitter på bänken i Halmstad. Boman. Nä, kanske inte. Sadat Karim? Hmmm. Juryn sammanträder fortfarande.
Nu är det inte så enkelt även om Kalmar FF fått jackpot vid två tillfällen – den marginaliserade Patrik Ingelsten och inhopparen från Bottnaryd som nu är tillbaka i HBK på lån från Malmö FF.
Gå ut och köp en målskytt är budskapet.
Det är ju inte så att Kalmar FF inte försökt. Listan över offensiva rekryteringar är lång, utfallet klent, eller för att tala klartext – uruselt.
Att träffa rätt med ett intervall på omkring tio år är naturligtvis inte tillräckligt. Framförallt när föreningen inte har lyckats utveckla en riktigt vass avslutare från egna led sedan tekniske chefen Jens Nilsson terroriserade försvar i den södra divison 1-serien på 1990-talet, det som i dag är en del av superettan.
Vinnarna i KFF:s interna skytteliga de senaste fyra åren skrämmer väl inte så många allsvenska försvar. Så här har det sett ut:
2020: Isak Magnusson, 5 mål.
2019: Nils Fröling, 5 mål.
2018: Romario, 5 mål.
2017: Romario, 8 mål.
Addera David Elm, 6 mål 2013 och Erik Israelsson, 7 mål 2011.
Det som sticker ut under GFA-åren är förstås Antonssons totalt 22 mål på en och en halv säsong, Abiola Daudas 14 (2012) och Måns Söderqvist flash-in-the-pan-år 2014 (10 mål).
Över tid är det nästan omöjligt att ha en stabil målskytt i ett allsvenskt lag. Är det nån gång näringskedjan är övertydlig och obarmhärtig är det då. 22 mål på relativt kort tid är samma sak som försäljning och nödvändiga pengar.
Ingelsten drog till Holland, Dauda till Röda Stjärnan och Söderqvist till Hammarby.
Det betyder att rekryteringen och den egna verksamheten bör ha ett hyggligt utfall för bibehållen kontinuitet.
Den delen i KFF går att diskutera.
På kort tid, sedan Antonsson försvann till Elland Road sommaren 2016, har följande hämtats in för att kunna fylla samma funktion.
Här är facit rent statistiskt:
Henri Anier (1 mål)
Måns Söderqvist (5 mål, 3 assist)
Mahmoud Eid (3 mål)
Erton Fejzullahu (4 mål, 2 assist).
Philip Hellquist (1 mål).
Jonathan Ring (4 mål, 3 assist).
Romario Marques Rodrigues (0 poäng).
Hiago (4 mål, 1 assist).
Nixon (0 poäng).
Maxwell (0 poäng).
Moestafa El Kabir (0 poäng).
Geir Andre Herrem (1 mål, 2 mål i kvalet).
Alexander Jakobsen (1 mål).
Mayron George (0 poäng).
Utan tvekan är det Jonathan Ring som uträttat något av värde. Han var instrumental under hösten 2017 när KFF lyckades undvika kval efter en massiv insats under sommaren som bara den kostade sex miljoner kronor.
En liten randanmärkning: tycker ändå att Fejzullahu tillförde rätt mycket totalt sett, framför allt innan ryggproblemen begränsade honom.
För att ta några andra exempel: Rodrigues, Maxwell och Nixon rejäla felrekryteringar, inte alls kompatibla för europeisk fotboll. Hiago var ändå okej, men knappast sett till kostnad. El Kabir och George i bedrövligt fysiskt skick, Jakobsen precis som väntat, det vi sett i Falkenberg och Norrköping, en berg-och-dalbanespelare och Hellquist, ja, han gjorde ett viktigt mål mot Elfsborg.
Hur mycket har det kostat?
Säkert tio miljoner, förmodligen mer.
Utfall: 14 spelare – 24 mål.
Intäktssidan har varit rätt skral, eller obefintlig, om nu inte Maxwell gör dundersuccé hemma i Brasilien och kan avyttras innan kontraktet går ut sommaren 2023.
Så vad är problemet? Vad är hönan och vad är ägget?
I rätt många fall direkta felrekryteringar, i andra skadat gods från Bosmanhyllan, men allt sammantaget har det handlat om obefintlig kontinuitet, tränarbyten, omstarter och en vag föreställning om vad som varit viktigt vid varje enskilt rekryteringstillfälle; avsaknad av röd tråd och tydlig spelidé.
Jag tror därför det är hög tid att sortera in frågan som irrelevant.
Det är kanske inte EN uttalad, specifik målskytt Kalmar FF behöver. Jag är övertygad om att den spelidé som redan börjar se så bra ut är svaret på frågan. Det är sättet att spela på som kommer att generera målskyttar och poängspelare. Inte en svagt scoutad spelare utifrån med allt vad det innebär av risktagande med minimalt sportsligt och ekonomiskt utfall som följd.
Historien talar sitt tydliga språk.
Efter två allsvenska matcher och ett mål är det statistiska underlaget rätt svagt, det medges, samtidigt är tendenserna så tydliga: presspelet, bollinnehavet och systematiken gör att Kalmar FF redan nu är mer frekvent i motståndarnas straffområde med eget spel än vi såg under hela förra säsongen.
Målskyttar och poängspelare är redan på plats. Jag är övertygad om att det finns en del att hämta i rätt många spelare: Berg, Sachpekidis, Magnusson, Fröling, Calle Gustafsson, Romario, Isak Jansson, Shamoun, J Ring och Erik Israelsson av de som förväntas få mest speltid i de offensiva positionerna. Kan dessutom Piotr Johansson och Sebastian Ring, precis som de gjorde förra året, fylla på med både mål och assist samtidigt som kvaliteten på fasta situationer kalibreras så är mycket redan på plats.
Mål och poäng ska vara en konsekvens av en helhet där summan är större än delarna.
Så spelidén, eller Rydströms kulturrevolution med en mer aggressiv och framåtlutad fotboll, är svaret på frågan och här och nu en tillräckligt stark garant för att det ska lyckas över tid.
Texten är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
