Efter 20 minuter av andra halvlek var det inte mycket som talade för det här.
Sebastian Ring hade dragit på sig ett onödigt gult kort, Victor Edvardsen sparkade ner Lars Saetra (kort förstås) – och var det inte hands på Ring den yngre? Det var osäkert, inte så stabilt i alla delar av spelet: några onödiga bolltapp, ett antal missade sistapass.
Sen springer Kalmar FF in två väldigt vackra mål.
Jag betonar springer och exakt det där som många av oss suttit och väntat på efter en extremt långsam bollförflyttning, som vi sett förut, men som inte resulterat.
Den här gången satt det fullt ut.
Piotr Johansson som paradoxalt nog får större utrymme, mer (konst/hybrid) gräs att jobba med när Henrik Rydström väljer fyrbackslinje kom runt på sin kant samtidigt som Isak Jansson löper in på första stolpen och styr in 2-0 bakom Alfie Whiteman.
Klassmål nummer ett.
Två minuter senare är Piotr Johansson och Jonathan Ring regissörer bakom 3-0 som Oliver Berg dunkar in.
Klassmål nummer två.
Stängt, klappat och klart, även om Lucas Hägg Johansson bjöd på ett 3-1-mål (det börjar bli en del nu) innan Sebastian Ring tryckte in fyran via täckande Degerfors-spelare minuten senare, den 83:e.
Fyra mål framåt tillhör inte vanligheterna.
Inte från ett lag som innan den här omgången gjort 16 på 17 försök.
4-0 på Helsingborg förra säsongen, 4-2 på Sirius (2017) samt 4-2 på Göteborg året innan är de senaste. Alla på Guldfågeln Arena.
Det går att säga rätt mycket om den här matchen. En första halvlek där Kalmar bjuder på flera omställningar. Victor Edvardsen fick tre möjligheter, missade samtliga, vilket inte tillhör vanligheterna för etablerad målskytt; straffen till 1-0 (Oliver Berg) går verkligen att diskutera (vilket många värmlänningar gjorde) plus att Lars Saetra fick för sig att dribbla som sista gubbe (det ordnade sig) – och jag tror inte det var en taktiskt genomförd ”tränarhalvlek” av något av lagen, men det var underhållande och två lag som verkligen inte viker från sin spelidé, som har modet att försöka bryta linjer med sitt passningsspel och dessutom vågar att gå med den långa bollen i djupled som omväxling – ett vapen som Kalmar allt mer börjar använda sig av.
En av Degerfors tränare, Andreas Holmberg, hyllade KFF på presskonferensen, vilket han inte varit ensam om den senaste dagarna. I går publicerade Aftonbladet en stor enkät inför omstarten och ställde frågor till en spelare i varje lag.
En av dem löd: Vilken klubb har imponerat mest på dig under den här säsongen?
Åtta spelare av 16 – Robin Tranberg (Varberg), Kalle Holmberg (Djurgården), Totte Nyman (Norrköping), Vladimir Rodic (Hammarby), Mikael Boman (Halmstad), Tobias Sana (Göteborg) och Douglas Berqvist lyfte alla fram Kalmar FF.
Det betyder ändå något när en riktningsförändring som varit så påtaglig får ett så stort och positivt genomslag.
Degerfors, nykomling, har precis som KFF haft svårt att hitta rätt offensivt (17 mål på lika många matcher) men har nu dessutom släppt in 33 mål, en detalj som Holmberg lyfte på presskonferensen som en avgörande skillnad mellan lagen och då menade hur man försvarar sitt straffområde.
Vi kan också addera att Degerfors sakande sex spelare (fyra av dem startade) från den senaste matchen mot Mjällby (förlust 2-0), bland andra tre mittbackar: Sean Sabetkar, Gustav Granath och Daniel Janevski.
Vi tar med oss det i helhetsintrycket.
Men också att det varit en tuff period för Rydström och hans kollegor Stefan Larsson, Rasmus Elm och Donald Arvidsson med närvaron på träningarna under uppehållet. En trio (Calle Gustafsson, Nisse Fröling, Moustafa Benshi) försvann på landslagsuppdrag. Douglas Bergqvist som satt på bänken mot Elfsborg (innan dess hade han missat åtta matcher) har åkt på en ny skada och missar flera veckor enligt den prognos som ligger. Erik Israelsson är fortfarande en bit ifrån, precis som Henrik Löfkvist och Filip Sachpekidis som fanns med i 19-mannatruppen kom inte till spel. Han har nu missat sex matcher. Isak Jansson har saknats av personliga skäl.
Allt det begränsar inte bara möjligheterna till förändringar i system, taktik eller matchbilder. Det påverkar också kvaliteten och konkurrensen på träningarna i veckorna.
Den här omständigheten ställer rätt stora krav på en grupp av spelare som ”måste” komma till spel vid varje enskilt tillfälle för att Kalmar FF ska kunna konkurrera på goda villkor.
Nio spelare har i stort sett fått spela allt med begränsad möjlighet till avlastning och vila. På kort sikt går det naturligtvis. Över tid…hmmm.
Därför är det imponerande att den här gruppen redan samlat på sig 27 poäng och distanserat sig rejält från det primära målet – att undvika negativt kval.
Även om Kalmar FF i detta nu står på samma poäng som topptippade Hammarby är det nog bra att fortsätta använda sig av en-match-i-taget-attityden som genomsyrar verksamheten.
Efter 4-1 på Degerfors, säsongens överlägset största vinst, finns anledning att hylla kollektivet, tacka för underhållningen. Jag väljer ändå att lyfta några spelare: den offensiva kombon J Ring och Berg, spindeln centralt på mitten – Calle Gustafsson – Piotr Johanssons kantspel och Isak Janssons inhopp.
Jag var efter tre mindre bra insatser (KFF har ju skämt bort oss) – Halmstad, Östersund och Elfsborg – frågande till om det fanns några fler verktyg i den där lådan som kommer att behöva uppdateras över tid: Passar Berg bättre som falsk nia i stället för en nummer tio-roll? Blir helheten större än summan av delarna med systembytet – från tre till fyrbackslinje?
Jag tycker nog att vi fick en del bra svar den här gången.
Så här spelade KFF (4-3-3): Lucas Hägg Johansson – Piotr Johansson, Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, Sebastian Ring – Calle Gustafsson, Oliver Berg, Romario (Victor Backman 82) – Jonathan Ring, Noah Shamoun (Isak Jansson 61), Nils Fröling (Johan Stenmark 77).
Övriga: Tobias Andersson, Emin Nouri, Lukas Rhöse, Moustafa Benshi.
