För första gången i år fyrbackslinje från start i allsvenskan, positionsförändringar på Oliver Berg och Isak Jansson, ett förenklat spel och ett resultatmässigt trendbrott.
Det spelar ingen roll vad spelare, tränare och ledare säger om trender, bra eller dåliga, för svaret är nästan alltid detsamma: ”Inget vi tänker eller ödslar energi på, det är alltid prestationen i fokus.”
Det där är en reflexmässig försvarsmekanism som i allra högsta grad är allmänmänsklig.
Du vill inte bli påmind om en svit av segrar, för då finns risken för att man jinxar. Rader av förluster ska vi inte tala om.
Men jag kan försäkra er att den kollektiva glädjen, Henrik Rydströms riktade vrål mot sin egen bänk efter slutsignalen handlande om just ett resultatmässigt trendbrott och att den senaste veckans intensiva genomlysning av det egna spelet betalat sig mot ett Mjällby som inte vunnit en match sedan 9 maj och kom till Guldfågeln Arena med fem raka förluster och tre kryss innan dess.
Så fungerar det i verkligheten.
Nanne Bergstrand tjatade (nåja) en del om att spelarna inte är maskiner, för maskiner tänker inte så mycket, det gör fotbollsspelare som inte vinner matcher även om det går att peka på kvaliteten av motstånd och prestationer.
Kalmar FF fick vinna en match igen efter tre raka förluster, dessutom hålla nollan och göra en sån där rövarinsats som är nyttig för självbilden och självförtroendet framåt.
Efter tre raka förluster kommer frågorna, externt förstås, även om motståndet den senaste tiden har varit av en rätt hög kaliber: Häcken, AIK och Djurgården – så har utropstecknet efter åtta omgångar blivit ett litet frågetecken.
Det har naturligtvis noterats internt, i gruppen, och den senaste veckan har man jobbat stenhårt för att hitta tillbaka, och en väg, tillräckligt framkomlig för att närma sig hur det såg ut innan EM-uppehållet.
Rubrikordet för veckan har varit förenkling, fokus på några saker som man ville göra extremt bra, framför allt det där som är gratis: löpa, kliva på i dueller, vinna andrabollar och hjälpa sina kamrater.
Det blev rätt tydligt från start: handbroms ur, attack på attack, rakare spel; det var högt tempo, hög risk, skott utifrån; Fröling och Isak Jansson utmanade, Romario och Calle Gustafsson testade Carljohan Eriksson, flera bollar smet precis utanför den finländske målvaktens stolpar.
Avslut på mål efter första halvlek: 13-3.
Den där höghastighetsfotbollen med kalkylerad risk (Mjällby ställde om några gånger och Kalmar bjöd bort lägen med slarvigt passningsspel) har alltid ett pris.
Mjällby kom ut till andra halvlek och ställde sitt lag betydligt högre, lyfte fram sina wingbacks Joel Nilsson och Kadir Hodzic, lät sin låga fembackslinje bli tre och fick rätt bra träff i början.
Men då har man inte råd att slarva som Amin Sarr gjorde tidigt i andra halvlek (minut 51), framför allt inte när det är Jonathan Ring och Oliver Berg som ges möjligheten. Ring med fyra assist innan matchen skickade bollen i djupled till Berg som gjorde sitt femte mål för säsongen till 1-0.
Lugnt och fint efter det?
Tyvärr blev det precis tvärtom. Nu fanns det något att förlora och är det något som jag tycker har präglat KFF efter omstarten så är det ängsligheten, osäkerheten, det som påverkat beslutsfattandet, främst återerövringsspelet.
Det blev stökigt, rörigt och Mjällby började samla hörnor, skickade in kreativitet i Andreas Blomqvist, fart i Mamadu Moro; började lyfta långt samtidigt som Kalmar tappade struktur, systematik när den hade behövts.
Henrik Rydström såg åt vilket håll det var på väg, bytte ut Isak Jansson mot Johan Stenmark och gick tillbaka det som varit det rådande i tolv omgångar: en trebackslinje.
Jag vet inte vad det här betyder för framtiden, om det är den här typen av fotboll (som jag gissar uppskattades på läktarplats) är rätt väg att gå.
Var det ett för stort steg? Är risken för hög?
Det finns en del att fundera på: Lars Saetra och Rasmus Sjöstedt är inte riktigt bekväma med fyrback. Exponeringsmöjligheterna blir för stora och det blir väldigt mycket duellspel, även om jag gillade hur Sjöstedt tog fajten med Jacob Bergström, så minskar marginalerna, istället för systematiskt bollbyggande, så handlade det mer om att klättra på 95 kilo bleking.
Offensivt så hände det väsentligt mycket mer. Men egentligen bara i första halvlek och det är något som måste in i ekvationen när det är dax för Norrköping om en dryg vecka.
Alldeles oavsett så ska man ta med sig arbetsmoralen, viljan, modet och det går givetvis att finkalibrera det vi fick se i första halvlek. Definitivt i avslutningsfasen. Tolv mål på 13 matcher är så här långt en upprepning av hur det sett ut under de senaste fyra säsongerna: 30, 22, 27 och 30 mål över 30 matcher.
Gör man inte fler mål ställer det väldigt höga krav på försvarsspelet.
Därför ska det bli intressant och se vilken väg Kalmar FF väljer i fortsättningen.
Så här spelade KFF (4-4-3): Lucas Hägg Johansson – Piotr Johansson, Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, Sebastian Ring (Emin Nouri 85) – Calle Gustafsson, Oliver Berg, Romario – Jonathan Ring, Isak Jansson (Johan Stenmark 77), Nils Fröling (Noah Shamoun 83).
Övriga: Tobias Andersson (mv), Isak Vidjeskog, Edvin Crona, Elias Olsson.
Texten är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
