Ingen Oliver Berg.
Rasmus Sjöstedt sjuk, precis som Berg.
Noll allsvenska segrar på Borås Arena.
Utan trepoängare på konstgräs i år.
Skada på Ricardo Friedrich och utbytt.
Allsvensk debut för Jakob Kindberg som passerat samtliga divisioner, från sexan upp till division 1. Noll matcher i superettan, nu allsvensk debut.
Sjunde raka matchen utan förlust.
Malmö FF distanserade med två poäng och trea i tabellen innan övriga matcher är slutspelade i kväll.
Om inte 2-0-segern mot ett Elfsborg, som kom till spel med raka segrar, är ett riktigt jävla statement och en tydlig signal till övriga topplag i allsvenskan, så vet inte jag.
Adjektiven börjar ta slut när vi pratar om det här laget och vad de uppnått under Henrik Rydströms ledning på drygt ett och ett halvt år.
Sjätteplats 2021, och som belöning för det omstart, ombyggnation av startelvan där inte mindre än sex spelare försvann. Baksidan av framgång, framför allt när samtliga lämnar som Bosman eller med solidaritetsersättning som liten och klen ekonomisk tröst.
Jag noterade att inte mindre än sju av spelarna som startade mot Elfsborg inte spelade en enda minut för Kalmar FF i allsvenskan för ett år sedan.
Egentligen borde det vara omöjligt att mejsla fram ett nytt framgångsrikt lag på så kort tid och dessutom kunna växla upp, höja nivån, addera verktyg och lager i spelet som gjort det väldigt svårt, alldeles oavsett lag, att bryta ner det här laglojala kollektivet.
Bara 19 insläppta mål på 25 omgångar, tolv nollor, är väl kanske den tydligaste indikatorn på det utvecklingsarbete som bara rullar framgångsrikt vidare Guldfågeln Arena.
Men det som imponerar mest på mig (jag vet inte om ni håller med) är att man hanterar alla delar av spelet, helt har suddat bort ängsligheten från förr, klarar av att gå från övertag, dominans och överlägset bollinnehav som på Borås Arena i första halvlek (64-36%) till den överlevnadsprocess som pågick i 55 minuter efter paus.
Fundamentet är stabilt. Det blir lite småsprickor här och där men det krackelerar aldrig.
Moralhöjande förstås samtidigt något som skänker självförtroende och trygghet i gruppen.
Henrik Rydström var kort och koncis i Discovery+ intervjun före match. Han sa bland annat: ˝Vi får se hur vi hanterar att ha spelare borta.”
Det har han haft förut.
Den här gången handlade det om två av hans mest betrodda krigare.
Oliver Berg är kapten, Rydstöms consigliere ute på planen, hjärnan, navet, taktikern; som startat samtliga matcher minus premiären förra säsongen. Dessutom den bästa poängspelaren.
Rasmus Sjöstedt har gått från att vara ett positionsfrågetecken inför 2021 till att bilda ett allsvenskans bästa centrala mittlås tillsammans med Lars Saetra.
David Olafsson som spelat till sig en ordinarie plats som vänsterback i Islands landslag gled sömlöst in i par med Saetra och kunde kvittera ut toppbetyg.
Att ersätta Berg rakt av är omöjligt. Det finns ingen liknande spelare i allsvenskan, men Rydström flyttade in den kloke och rutinerade Simon Skrabb för att hantera uppspel felvänd och dessutom droppa ur för att bli viktig i speluppbyggnaden och ge Filip Sachpekidis mandat att göra det han är väldigt bra på: pressa, löpa och vara allmänt jobbig.
Kalmar FF var riktigt bra i första halvlek. Bröt linjer med sitt passningsspel, flyttade boll och fötter och befolkade sista tredjedelen konstant.
Märkligt nog försvann momentet när Elfsborg tvingades till tre byten på tio minuter.
Betalningen kom retoraktivt från minut 40 och framåt.
Först tvingade Sebastian Nanasi (bra igen) Hákon Valdimarsson till en reflexräddning på hans hockeystyrning från nära håll.
Två minuter senare löper Nanasi in bakom Johan Larsson och hanterar Calle Gustafssons fantastiskt mjuka inspel med klass – mottagning på ett, avslut mellan benen.
När sedan Filip Sachpekidis lyckas trycka in 2-0 på sjätte avslutet i samma situation inne i boxen var det bara ett kvitto på hur ett topplag åker bort och bättrar på en statistik som inte varit lika bra som den hemma på GFA.
Andra halvlek blev som den blev.
Över tid brukar ett Rydström-tränat lag hantera den här typen av lägen med sitt kontrollerade passningsspel, sin rörelse och struktur. En struktur som brukar vara så tydlig, genomtänkt och framgångsrik.
Kalmar har ett lag som kan vinna matcher med att försvara sig med sitt bollinnehav.
Gömma boll utan att bli passiva fungerade inte alls.
Ricardo Friedrich som verkligen inte gick att känna igen före skadan bjöd på totalt tre märkliga uppspel, ett i andra – och han var inte ensam. Dessutom mängder av bolltapp, felbeslut och väldigt lite av det bollbyggande vi fick se i första halvlek.
Elfsborg hade lägen, chanser; det var skott i block och utanför och ett oorganiserat KFF som hamnade lågt och fick jaga boll.
Just nu verkar det inte spela så stor roll vad som kastas mot det här laget i pressade lägen. Det var en backlinje som stod stadigt. Höga betyg till samtliga och det är svårt att begripa varför inte Johan Karlsson platsade i ett Sirius som är 17 poäng efter KFF.
Det är däremot inte svårt att förstå varför Calle Gustafsson fick ta över kaptensbindeln när Ricardo gick ut. Gustafsson har tagit kliv i den interna hierarkin och är i dag en självklar ledare, den som tar snacket med domare, höjer rösten när nivån blir för låg; som också förstått att det är nödvändigt att addera offensiva kvaliteter i sitt spel för att bidra även i den riktningen.
Vilket fantastiskt utgångsläger Kalmar FF ordnat för sig själva med fem omgångar kvar.
Det finns en intern poängmålsättning i spelargruppen (hemlig) när allsvenskan gör bokslut.
En vågad gissning – tio poäng till…
Så här spelade KFF (4-3-3): Ricardo Friedrich (Jakob Kindberg 68) – Axel Lindahl, Lars Saetra, David Olafsson, Johan Karlsson – Romario, Nahom Netabay, Calle Gustafsson – Simon Skrabb (Isak Bjerkebo 93), Filip Sachpekidis (Noah Shamoun 82), Sebastian Nanasi.
Övriga: Papa Diouf, Adnan Kojic, Victor Backman.
