Stefan Larsson är aktiv vid sidan. Röstläget är högt när han instruerar Kalmar FF:s U19-spelare i träningsmatchen mot Talento Deportivo på en sidoplan i anslutning till stadion i Pinatar.
Det är ingen tvekan om vem som tar ansvar, som har det sista ordet i just den här sekvensen.
Efter tre år som assisterande i Kalmar FF:s a-lag – 2020 till Nanne Bergstrand och de två senaste säsongerna till Henrik Rydström byter han nu ut Tele2 arena, Friends och Eleda Stadion och en miljö där utveckling och resultat måste gå hand i hand för att föreningen ska kunna fortsätta sin resa, men där ljus och fokus inte är lika starkt och påträngande i vardagen.
I år är den neutraliserade smålänningen tillbaka där han började sin tränarkarriär 2014, parallellt som han spelade allsvenskt tillsammans med Rasmus Elm och Tobias Eriksson. Lagkamrater som är kvar runt a-truppen nere i Spanien.
Steget är medvetet och genomtänkt. Stefan Larsson gör det för att kunna ta nästa steg i sin personliga utveckling som tränare.
Förändringen blir ganska tydlig när vi sitter i hotellobbyn. I en annan soffgrupp sitter gänget runt nye huvudtränaren Henrik Jensen böjda över sina datorer i ännu ett av många mikromöten som en mycket påtaglig sysselsättning när alla är på plats och samlade under samma tak under lång tid.
Larsson skrattar när jag frågar varför han sitter här med mig istället för i det gänget.
– Efter en ganska hektisk period i mitt liv har jag landat i det här och det känns hur bra som helst.
Det finns ingen dramatik bakom förändringen.
Resonemanget om stabens utformning handlar om helhet och det fanns tidigare under förra året tankar om att huvudtränaren skulle få välja assisterande.
– Jag började prata framtid med Jörgen Petersson redan i skiftet augusti och september. Diskussionerna runt stabens utformning och min roll var jag inte direkt involverad i. Jag har fått ta ställning till olika scenarion och då har det handlat om vad som är bäst för föreningen, a-truppen och mig. Det senare varit tydligt i den här processen.
Var det en resa att göra för att komma fram till vad du ville göra?
– Det har det varit. På något sätt har det väl landat i mig under de här tre åren. Vilken roll jag vill verka i, vad jag vill göra. Den assisterande rollen är speciell ur ett tränarperspektiv. Även om man är en del av ett team så har du en ganska given roll i gruppen. Under åren i a-laget har jag trivts fantastiskt bra. Så är det. Samtidigt har min personliga utveckling fått stå tillbaka.
En assisterande har inte helhetsperspektiv, äger inte frågor eller ansvar, och kan inte fullt ut testa sina egna idéer. Den möjligheten finns nu när Stefan Larsson, delar ledarskapet med Johan Israelsson och Henrik Bertilsson (assisterande) med ansvar för U19-gruppen.
– Från mitt perspektiv har alltid ungdoms- och akademisidan varit något jag verkligen brinner för, som givit mig energi och som jag vet kommer ge mig energi framåt. Sen finns ju alltid drivkraften att utvecklas, ta sig framåt och ta nästa steg.
Du tar alltså det här steget för att senare förflytta dig, kanske i en annan riktning. Har jag förstått dig rätt då?
– Det händer hela tiden saker i fotbollen, saker behöver justeras av olika anledningar och det kan gå fort. Det är ju inte jättelänge sedan jag slutade som aktiv och det har hänt otroligt mycket bara på den tiden. För mig har det tagit tid att sortera alla intryck, allt som varit: vad har jag korrigerat, vad har jag inte korrigerat, vad borde jag ha korrigerat utifrån tankar, idéer och visioner, sättet man vill vara på och stå för.
Är ambitionen i slutändan ändå att i framtiden vara huvudtränare på elitnivå?
– Ja, den tanken är lockande, men också utmanande, men just nu är det inte så. Målbilden finns där. Här och nu passar U19-uppdraget bäst.
Varför inte nu. Är det pressen, stressen..?
– Nej, men det finns en gräns, jag har inte varit nära den, men det kan bli för mycket i förhållande till vad du får tillbaka och kan leverera. Karriären som tränare är lång, det finns ingen anledning att stressa. Situationen ska kännas rätt möjligheten kommer kanske inte finnas när just jag vill. Men det är jag medveten om.
Stefan Larsson har skrivit ett längre kontrakt. Tryggheten finns och nu är han sugen på att börja jobba och påverka på en nivå där han trivs och där han inledde karriären som instruktör för sju år sedan.
I början handlade det om några kvällar i veckan med U17, några skolpass då och då. Från och med säsongen 2018 (Larsson slutade aktivt efter 2017) delade han och Jörgen Petersson på uppdraget som U19-tränare. Sedan ville föreningen något annat.
Vad är det som lockar med det nygamla uppdraget?
– Föreningens ambition med akademiverksamheten. Hur viktig den är, att man jobbar stenhårt på två fronter. Speciellt nu när a-truppen är mindre och vägen dit är kortare så ställer det krav på utbildningsnivån och U19 är den som ligger närmast seniorverksamheten. Krasst, om vi ska prata ur ett företagsperspektiv, så handlar det om att korta ledtider. Det övergripande före hela akademiverksamheten är att a-laget ska nå sina mål. Desto bättre förutsättningar vi kan ge dem, desto bättre mår a-laget.
Förutom fotbollen, vad behöver de mer?
– Kraven på spelarna är höga. De ska hantera fotbollen, skolan, det mentala. Det är vårt jobb att hjälpa dem på vägen, hitta lösningar för att vardagen ska bli så bra som möjligt. Vi vill att de ska bredda sin identitet som människor i Kalmar FF.
