Efter fina framgångar i Tipselit Trophy i Gothia cup och flera år av bra nivå på U 19-verksamheten blev vi i Kalmar FF inbjudna till att medverka i en internationell klubblagsturnering i Ruurlo i östra Holland.
Turneringen heter Karel Stegeman Tour och vi hamnade i en grupp med JVOZ Zeeland, FC Slovacko, Lokomotiva Zagreb, KV Mechelen och Wilhelm II.
Vi packade Kalmar FF-bussen och tidigt, tidigt på fredagmorgonen åkte vi mot Holland.
Efter fina framgångar i Tipselit Trophy i Gothia cup och flera år av bra nivå på U 19-verksamheten blev vi i Kalmar FF inbjudna till att medverka i en internationell klubblagsturnering i Ruurlo i östra Holland.
Turneringen heter Karel Stegeman Tour och vi hamnade i en grupp med JVOZ Zeeland, FC Slovacko, Lokomotiva Zagreb, KV Mechelen och Wilhelm II.
Vi packade Kalmar FF-bussen och tidigt, tidigt på fredagmorgonen åkte vi mot Holland.
De flesta slumrade genast till och jag tackade min väl inarbetade bussvana som gjorde att de drygt 15 timmarna i bussen kändes enkla.
Killarna i laget – åtminstone flertalet av dem – är ju inte direkt några duvungar och har varit utomlands och spelat fotboll i andra sammanhang, men Adam, vår mittfätsgeneral, tyckte att det var otäckt att åka båt mellan Danmark och Tyskland och längtade hem till landbacken i Emmaboda.
Det blev några stopp på diverse rastplatser, den ena varmare än den andra och ibland fick vi smyga fram med bussen på grund av långa köer på autobahn, men Steglander och jag tog chansen att prata individuellt med samtliga 19 spelare.
Det tog sin lilla tid, drygt fem timmar, men var nyttigt och uppiggande och det personliga samtalet, när man tar sig tid och ser spelaren är ovärderligt.
Men de flesta tränarna vet att det inte alltid är enkelt att hinna med det i vardagen.
Nu hann vi emellertid och på slutet, när samtalen var avklarade och det återstod en sisådär tio mil, ”lekte” spelarna Idol längst bak i bussen, tre spelare iklädde sig rollen som jury och frivilliga fick testa sin artistiska förmåga inför juryns granskande blickar.
Långa bussresor lockar onekligen fram olika sidor av personligheten.
Väl framme i Ruurlo, denna lilla by, var det en ljummen sommarkväll och det vankades mottagning och inkvartering. Vi ledare checkade in på hotell, men spelarna bor två och två hos värdfamiljer.
Vilket gjorde spelarna en smula oroliga. Det var väldigt långt utanför deras bekvämlighetszon.
Tänk om de blev hungriga på kvällen? Tänk om familjen de skulle bo i hade hund? Katt? Smågrisar?
Det är emellertid tämligen fantastiskt, att denna by med 7000 invånare, lyckas mobilisera drygt 100 familjer som tar hand om två spelare var.
Det påminde först om Rasmus på luffen, där fina familjer besöker barnhemmet för att välja ut de trevligaste barnen. Våra killar stod blygt och försökte gömma sig bakom varandra. Familjerna stod en bit bort och låg uppmuntrande.
Johan Steglander hade dock redan delat in våra spelare två och två och också tilldelat dem familjer, och nu blev de uppropade och fick gå fram och hälsa och ta i hand och sedan försvann de iväg.
Kvar stod vi ledare och kände oss som om våra barn vuxit ur hemmet.
Vi avslutade kvällen med en trevlig middag, där vi ledsagades av två ur turneringsorganisationen och de frågade om vi hade varit i Holland tidigare och jag drog mig till minnes när vi var nära att slå ut Twente ur Europa League-kvalet 2006, deras arena ligger inte väldigt långt från Ruurlo.
Tiden går, det var alltså elva år sedan nu. Och två år senare, 2008, slog vi ju Feyeenoord i Rotterdam med 1-0.
Jag tänker inte så ofta på min spelarkarriär numera, men nu slog det mig hur förbannat nära vi var att slå ut både Twente och Feyeenoord.
Irriterande.
Vi är här med ett förhållandevis ungt lag. Det flödar av talang, men vi är två, tre och till och med fyra år yngre än våra motståndare.
Men det ska bli intressant att se hur stor skillnaden är mellan lagen.
Vi börjar med match mot holländska JVOZ Zeeland och några timmar senare mot tjeckiska FC Slovacko.
