Vinnaren Viktor och gamblern Nanne

Kalmar FF har spelat många betydelsefulla matcher genom åren. Mot IFK Göteborg 1975 inför 46.000 åskådare i division II. Hemma mot Halmstad 1949, då det första allsvenska avancemanget säkrades. Cupfinalerna 1981, 1987 och framför allt 2007. Segern med 6–0 över Malmö FF i den första riktiga seriematchen 1927. Och förstås guldmatchen mot HBK i sista omgången 2008.

Men frågan är om det inte finns en match till av samma kaliber, som inte riktigt fått så mycket uppmärksamhet som den egentligen förtjänar. Det gäller inte minst Nanne Bergstrands insats. Har en allsvensk tränare någonsin spelat så högt i en så viktig match som Nanne gjorde en kväll på Fredriksskans 2008?

September höll på att gå över i oktober men, sensommarvärmen fanns fortfarande kvar i luften i luften och för en gångs var det vindstilla på Fredriksskans. Allsvenskan hade hunnit fram till 24:e omgången och serieledande Kalmar FF tog emot svåraste guldkonkurrenten Elfsborg, som bara låg en enda poäng efter. Det lag som vann skulle koppla ett bastant grepp om Lennart Johanssons pokal. KFF var seriens överlägset målgladaste lag och hade prickat in 55 fullträffar. Elfsborg hade bara mäktat med 34, men å andra sidan var det gulsvarta försvaret nästan omöjligt att forcera: bara sju insläppta mål, att jämföra med KFF:s 25. 

Elfsborg kom till spel utan skadedrabbade Anders Svensson och Stefan Ishizaki. Kalmar FF å sin sida saknade sedan i juli vårsäsongens bäste allsvenske spelare César Santin, som avyttrats till FC København. Tobias Carlsson hade inte kunnat spela en seriematch på hela året. Både David och Rasmus Elm hade knäproblem, men David kom ändå till spel medan Rasmus drabbades av feber och inte ens fanns med på bänken. Där tog i alla fall Lasse Johansson plats, trots bekymmer med ett lår. 

Skytteligaledaren Patrik Ingelsten hade inte gjort mål på en månad och drogs med skavanker i ena vaden och i magmuskulaturen men kom ändå till start. Däremot var Stefan Larsson inte i spelbart skick. På bänken satt dock Patrik Rosengren, som petats av Nanne till förmån för Marcus Lindberg och Joachim Lantz. ”Bagarns” enda spelpraxis på en månad var en B-lagsmatch som mittfältare mot Trelleborg. 

Blessyrerna hängde förstås ihop med att laget började bli lite slitet så här på höstkanten. Bara tio dagar före seriefinalen hade KFF sensationellt besegrat Feyenoord i Rotterdam med 1–0, målet gjort av Viktor Elm. Tre dagar därefter var det cupfinal med förlängning mot IFK Göteborg. Det slutade med att Blåvitt tog revansch före föregående års finalförlust och vann på straffar. Ytterligare tre dagar senare var det dags för bortamatch på Olympia mot serietrean Helsingborg, som vann med 1–0. 

Och fyra dagar efter den förlusten var det alltså dags för en av de viktigaste matcherna i den rödvita historien: seriefinal på hemmaplan mot de gulsvarta från Borås. 

När Martin Ingvarsson från Hässleholm blåser till spel står en allsvensk debutant på planen. KFF:s Erik Israelsson har fått den – förstås – övermäktiga uppgiften att ersätta Rasmus Elm. 

Båda lagen inleder spänt och kantigt. Elfsborg börjar omgående slå långbollar på Lasse Nilsson, något som håller på att resultera direkt men Petter Wastå lyckas avvärja. 

Elfsborg får så småningom bäst ordning på spelet. Efter en halvtimme dundrar lagkaptenen, förre KFF:aren Daniel Mobaeck, bollen i ribban. I 38:e minuten slår James Keene ett inlägg till Denni Avdic som får utomordentlig träff med skallen, ner mot Wastås vänstra stolpe. Men Kalmarmålvakten gör en makalös räddning och parerar till hörna. 

I 40:e minuten kan Arthur Sorin inte fortsätta längre. Emin Nouri, som börjat till vänster i backlinjen, tar över fransmannens plats till höger. In kommer 37-årige Patrik Rosengren, sedan åratal en av landets bästa mittförsvarare, men nu får han agera vänsterback. 

”Bagarn” tar genast kommandot på sin kant och bryter ett Elfsborgsuppspel. Rydström vidarebefordrar bollen till Ingelsten. Han i sin tur passar till Viktor Elm, som får i väg ett lurigt skott från 20 meter. Bollen smiter in i nät vid Johan Wilands högra stolpe. 1–0 till KFF just före paus. Knappast välförtjänt, men ack så välkommet. 

Elfsborgs tränare Magnus Haglund verkar emellertid inte överdrivet orolig när han intervjuas i paus. Hans lag har varit bättre än serieledarna i en ganska låst första halvlek. 

– Vi ska följa vår matchplan. Trycka på framåt och fram med mer folk för att hota mer. 

Det är uppenbart att han tror att KFF ska nöja sig med att försöka slå vakt om sin ledning. 

Men Nanne Bergstrand har helt andra planer. Ut med den blyge debutanten Israelsson och Daniel Sobralense. In med Abiola Dauda på topp och veteranen Lasse Johansson till vänster på mittfältet. Ingelsten skickas ut på högerkanten. 

Därmed gamblar Nanne rejält. Redan i paus har han förbrukat alla sina byten. Lasse Johansson har dessutom en känning i ena lårets baksida. En grov chansning i en av föreningens viktigaste matcher någonsin. Knappast någon annan allsvensk tränare skulle vågat sig på något sådant, särskilt inte när laget faktiskt är i ledning med 1–0. 

Matchbilden förändras fullständigt, precis som Nanne avsett. KFF tar initiativet, trycker på, spelar snabbare och ger ett mycket tryggare intryck än i första halvlek. Boråsarna har svårt att freda sig samtidigt som de nästan inte åstadkommer någonting framåt. 

Efter en kvarts hemmadominans, som trots flera hyggliga lägen inte resulterat i mål, hittar Elfsborg in lite bättre i matchen igen, men har svårt att få fason på sina avslut. Lasse Nilsson skjuter utanför och Emir Bajrami flera meter över i fint läge. Denni Avdic nickar utanför, helt fri. Dessutom skriker elfsborgarna efter straff när Rydström får bollen på armen, men domare Ingvarsson friar. 

Så tätar KFF till bakåt och går till attack igen. Boråsarna ser allt mer stressade ut och Teddy Lucic brakar in i Lasse Johansson 25 meter från mål. Lasse är förstås själv sugen på att ta frisparken, men överlåter den till Viktor. Han får en tung, närmast obeveklig träff och skruvar bollen runt muren, utan minsta chans för Wiland att rädda. 

Därmed var den tuffa, smågriniga och slitsamma seriefinalen i praktiken avgjord. Elfsborg hade inte klarat av att stå emot KFF i andra halvlek. Abiola Dauda var nära att öka på till 3–0 och strax därpå fick boråsarnas hårdföre mittback Andreas Augustsson rött kort efter att ha stoppat KFF:s snabbe och hale nigerian. 

Hemmalaget slappnade av och plötsligt släppte man lättvindigt fram boråsarna och Joakim Sjöhage tilläts reducera till 2–1. 

Men då återstod bara några sekunder och Kalmar FF ryckte ifrån till fyra poängs serieledning.

Elfsborg fortsatte att skugga KFF resten av hösten, men lyckades aldrig komma i fatt och SM-guldet hamnade som alla vet för första gången någonsin i Kalmar. 

Rent spelmässigt var seriefinalen inte någon stor match. Men ändå en stormatch med tempo och tyngd. Och den avgjordes av en vänsterfot från Broakulla och en fotbollshjärna från Markaryd. 

Fyra dagar senare var det dags för returmatch mot Feyenoord i Uefacupen. I Borås av alla ställen, eftersom Fredriksskans inte var i närheten av att duga som spelplats för internationella matcher på den nivån. 

Men det är en annan historia.

Här kan du se ett sammandrag av matchen.

OBS! Nedanför matchfakta finns en tidigare i sin helhet opublicerad intervju med Viktor Elm, gjord strax efter att han flyttat hem till Kalmar igen 2015, signerad Joakim Carlsson. 

MATCHFAKTA

Fredriksskans, söndagen den 28 september 2008 

Allsvenskan, omgång 24 

Kalmar FF – IF Elfsborg 2–1 

1–0 Viktor Elm (45) 

2–0 Viktor Elm (82) 

2–1 Joakim Sjöhage (93) 

Utvisning: Andreas Augustsson, Elfsborg (88) 

Domare: Martin Ingvarsson, Hässleholm 

Kalmar FF: Petter Wastå – Arthur Sorin (Patrik Rosengren 40), Joachim Lantz, Marcus Lindberg, Emin Nouri, Erik Israelsson (Lasse Johansson 46), Henrik Rydström, Viktor Elm, Daniel Sobralense (Abiola Dauda 46), David Elm, Patrik Ingelsten. Ej inbytta: Zlatan Azinovic, Jimmie Augustsson. Tränare: Nanne Bergstrand.

IF Elfsborg: Johan Wiland – Johan Karlsson, Teddy Lucic, Andreas Augustsson, Mathias Florén, Emir Bajrami, Daniel Mobaeck, Denni Avdic (Fredrik Berglund 75), Helgi Danielsson (Joakim Sjöhage 78), James Keene, Lasse Nilsson. Ej inbytta: Abbas Hassan, Johan Sjöberg, Daniel Nordmark. Tränare: Magnus Haglund.

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 7 april 2019

© Klas Palmqvist

Mobil: 073-071 80 20

E-post: unionberlin@hotmail.com

Blogg: Torgetbloggen – https://torgetbloggen.blogspot.com

”ALLT JAG RÖRDE VID BLEV TILL GULD” – BONUSINTERVJU MED VIKTOR ELM

Viktor Elm har gjort en lång resa. Från svensk trevlighet, jantelag och ovilja att sticka ut till den professionella fotbollen med vassa armbågar och egon som förväntas ta stor plats.

– Sådant var jobbigt att vänja sig vid för en pojke från Broakulla, där ju allting alltid har varit som det ska vara.

På ett sätt gick kanske den längsta resan för Viktor Elm till Falkenberg. Det var första gången han flyttade.

– Usch ja, det var mycket ångest när man skulle flytta hemifrån. Fast jag ville spela fotboll på högre nivå, så var det ett jobbigt steg att ta. Så har det varit varje gång jag flyttat fram till jag skulle från Heerenveen till Alkmaar. Då var det inget problem. Och att flytta hem till Kalmar nu var ju bara skönt.

Viktor Elm kom till Kalmar FF inför säsongen 2006. Då fanns redan lillebror Rasmus där.  Viktor blev snart en nyckelspelare och när storebror David 2007 också värvades till föreningen, blev bröderna Elm ett begrepp i Fotbollssverige.

Vårsäsongen 2008  var med Viktor Elms egna ord ”okej”. Men det är höstsäsongen som både supportrarna och han minns med glädje.

– Allt jag rörde vid blev till guld. Allting lyckades. Det är en känsla man önskar att man haft jämt. Det var någon form av flow jag bara hamnade i där i princip allt jag gjorde blev bra. Det fortsatte sedan under första halvåret i Holland. Jag tror jag gjorde nio mål på tolv matcher fram till semestern. Vi vann också holländska cupen och jag lyckades vinna cupens skytteliga.

Flytten till den holländska klubben Heerenveen hade annars varit jobbig.

– Första veckan i Holland ville jag bara flytta hem. I Kalmar firade kompisarna fortfarande SM-guldet, jag hade precis träffat en tjej i Kalmar… Allt var bara jobbigt i början, men jag vande mig också ganska snabbt. Holland påminner egentligen ganska mycket om Sverige.

Men den hösten var det slut med flödet. Viktor Elm hade tränat för hårt och drabbades dessutom av borrelia.

– Jag kände av det först efter en landskamp. Jag hade ingen kraft, ingenting. Det var så hemskt att jag satt på hotellet och höll på att börja gråta.  Det tog ett tag innan jag fick veta vad det var och blev bra. Men efter det var ”flowet” borta. Det gick fortfarande bra för mig, men jag fick kämpa mer för det. Egentligen har jag väl känt mig i bättre form än vad jag var då, men just den där känslan av att ”skjuter jag ett skott så går det i mål” har jag inte upplevt sedan dess.

Heerenveen hade det också jobbigt. Tippat som topplag fick man kämpa för att nå en mittenplacering och avverkade under processen tre tränare. Året därpå drogs laget med mycket internt missnöje i truppen. Det gnälldes på bänken.

Viktor Elm hade hela tiden tränarnas förtroende. Så till den grad att de satte in honom överallt.

– Det året vi hade tre tränare spelade jag vänsterback, mittback, central anfallare, högeranfallare samt alla positioner på mittfältet. Som jag minns det gick det rätt bra, särskilt som mittback. Året därpå när vi hade ännu en ny tränare spelade jag 15 matcher som anfallare, men var också nummer tio, defensiv mittfältare och vänsterback. Shit, jag inser nu att jag inte hade någon kontinuitet i mitt fotbollsspelande!

Sista året i Heerenveen blev Viktor lagkapten och fick spela på mittfältet.

– Det var mitt absolut bästa år. Vi slutade fyra i serien.

När kontraktet löpte ut fanns det flera alternativ för Viktor Elm. Men han valde säkerheten och stannade i Holland, men flyttade till AZ Alkmaar där man redan var vana vid att ha en Elm på mittfältet. Nu hade det också tillkommit ett barn i familjen.

– Allt ändrades när man fick barn. Den vikt som fotbollen haft i ens liv försvann. Plötsligt var det ett yrke. Ett roligt och underbart yrke, men ett yrke. Tidigare levde man med fotbollen hela tiden. Nu glömde man den så snart man kom hem.

I AZ Alkmaar fick Viktor Elm andra gången vara med om att vinna den holländska cupen. Den här gången nöjde han sig dock med att bli tvåa i cupens skytteliga. Han var också med  och nådde kvartsfinal i Europa League med klubben. Sista året i AZ Alkmaar blev dock inte roligt.

– Det kom en ny tränare som hade delat upp truppen innan vi ens kom till första träningen. En grupp som skulle spela och en grupp med övriga. Jag var bland de ”övriga”. Jag kämpade på så jag fick spela ibland när någon var skadad, men det var allt. Det var med rätt stukat självförtroende jag kom tillbaka till Kalmar.

I efterhand kan Viktor Elm ångra lite grann att han inte tog något av de andra anbud som fanns när han lämnade Heerenveen.

– Kanske inte för fotbollen, utan för att ha fått uppleva ett annat land. Jag har förändrats på det sättet. Nu är jag inte alls rädd för nya situationer. Jag minns när jag var med i landslaget första gången 2008. Jag höll på att bajsa på mig!

Att komma tillbaka till Kalmar var ändå en lättnad. Här fanns vänner och familj och trygghet. Dessutom ett rejält projekt för fotbollsspelaren Viktor Elm – att få tillbaka Kalmar FF till toppen i Sverige.

– Det viktigaste nu är att det går bra för Kalmar FF.  Givetvis vill jag spela bra, men framförallt vill jag vara en spelare som yngre spelare kan utvecklas omkring. Jag vill fungera på samma sätt Rydström, Bagarn, Lantz och Lasse Johansson när jag själv utvecklades i Kalmar. Det var spelare som alltid levererade och pushade på. Det finns också en stor potential att komma långt i Kalmar FF. Gör vi rätt, kan vi blir framgångsrika igen.

Han har ett treårskontrakt med Kalmar FF. Vad han ska göra sedan, vet han inte. Han överväger studier, men säger att han hela tiden ändrar sig om vad han vill läsa.

– Sedan har jag funderat på att bli fotbollsagent. Det är ett jobb som jag tror man kan göra bättre än de flesta jag har träffat. Jag tror att det lönar sig att agerar lite mänskligare. Det vill jag tro i alla lägen.

© Joakim Carlsson