Denna text är skriven av Peter Ahlén. Under försäsongen följer han Kalmar FF på nära håll och delar med sig av sina texter här på kalmarff.se. Texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
Matchen
Hammarby-Kalmar FF 2-1 (2-1)
0-1 (13) Anthony Olusanya, 1-1 (20) Paulos Abraham, 2-1 (45+2) Sebastian Tounekti.
Kalmar FF (4-2-3-1): Samuel Brolin – William Andersson (Gibril Sosseh, 69), Lars Saetra (Arash Jafarpour, 57) Zackarias Råvik, Sivert Överby – Robert Gojani, Melker Hallberg – Saku Ylätupa (Antonio Kujundzic, 86) – Isaac Atanga (Aboubacar Keita, 57), Anthony Olusanya, Abdi Sabriye.
Avbytare: Jakob Kindberg, Arvin Davidou-Kia, Ville Nilsson.
För första gången den här säsongen startade Toni Koskela med samma utespelare för andra matchen i rad. Väntat med tanke på hur det såg ut mot Varberg, men den här gången fanns lite fler alternativ på bänken.
Vi fick också se Koskela spela en tre- eller fembackslinje, vilket man nu föredrar, en bit in i andra halvlek när både Aboboucar Keita (debut) och Arash Jafarpour (tillbaka efter skada) byttes in. Även det för första gången i år. Tolv minuter senare såg det ut som vanligt igen.
Jobbigt facit: 3Arena, eller som vi kallade den fram till årsskiftet, Tele2 Arena, har alltid varit en mardröm för Kalmar FF, alldeles oavsett om det handlat om Hammarby eller Djurgården. På de senaste fem åren har KFF åkt upp till Stockholm och plockat med sig två (!) poäng på tio försök. Målskillnad: 16-32. Resultat (Hammarby): 1-3, 1-3, 2-4, 3-5, 3-3. Djurgården: 1-1, 1-3, 2-3, 2-3, 0-5.
En förlust är praxis känns det som.
Men den här gången fanns något att ta med sig. Ibland har det varit väldigt mycket att stå med mössan i hand, eller bjuda bort initiativ med hårresande naivitet, och i stort: mycket bristfälligt försvarsspel.
Den här gången fanns modet. Det var bröstkorgar ut, tufft duellspel, ett lag som tog kollektivt ansvar – och som på fullt allvar – höll på att stressa sönder Hammarby under andra halvan av halvlek nummer två.
Det märks att den fotboll som Toni Koskela och hans stab håller på att implementera fungerar bättre och bättre. I dag, på nytt, ett lag som satt ihop, som orkade ta sig tillbaka in i matchen när många av hos trodde att Hammarby skulle vrida upp intensitetsreglaget och spela hem tre poäng på ett mycket enklare sätt. Kim Hellberg såg verkligen stressad ut.
Adaptiva spelare: Personer som har låg adaptiv förmåga brukar oftast ha svårt att anpassa sig till nya saker eller nya sätt att göra saker på. Anthony Olusanya kom till Kalmar FF som en direkt ersättare till Dino Islamovic. Sju mål på tio matcher för Haka under hösten på lån från HJK Helsingfors säger ändå nånting. Men Olusanya är inte alls samma spelartyp. Det här är en mobil, löpstark anfallare som vill och kan vara delaktig i speluppbyggnad på ett helt annat sätt än Islamovic.
Men så är det som det är med centrala anfallare: det primära i deras världsuppfattning är att göra mål, exakt det som Olusanya jagat ända sedan han fick sina första minuter mot Ukrainska Kryvbas på lägret i Spanien.
Överambitionen har varit kontraproduktiv. Istället för en avslappnad attityd har 24-åringen jagat det där målet – ända fram till Varbergs-matchen, där jag tyckte bitarna började falla på plats.
På Arena3 gjorde han väldigt mycket rätt: presspelet, förmågan att droppa ner och växeldra med Saku Ylätupa, vara obekväm i boxen och då kom också det där målet.
En väldigt fin nummer nio-insats, men också tydliga tecken på att det finns nummer tio-kvaliteter.
Utropstecken: Abdi Sabriye har varit överraskande bra initialt. Tre mål från kanten med intressant x-faktor har stuckit ut bland nyförvärven. Här blev det lite tuffare, även om jag gillade samarbetet med Sivert Överby (ett annat nyförvärv som växlat upp).
Han orkar fortfarande inte mer än 60 minuter, men nu börjar det hända saker runt Isaac Atanga. Simon Strand brukar sällan be om ursäkt för att han markerar närvaro på ett högst påtagligt sätt. Ett sätt som brukar vara gräns(över)skridande. Atanga har naturligtvis ingen aning om vem Strand är och bjöd honom och oss andra på en lite ostrukturerad timme, men det händer saker runt honom. Han är snabb, tuff och har ofta en okonventionell lösning till hands när det dyker upp utmaningar.
Aboubacar Keita är inte där han ska vara fysiskt – än. Men den dryga halvtimmen han fick i sin debut visar på en sak: han är rejäl.
Skönhetsfläckar: Det höll på att straffa sig mot Varberg. Reduceringen såg väl enkel ut och det kunde ha blivit ytterligare något mål bakåt på rent slarv. Toni Koskela var väl medveten om det efter matchen.
Historien upprepade sig mot Hammarby. Att Zacke Råvik får bollen på insidan av låret och Paulos Abrahams skott styr på Lars Saetra i mål, kan om man är generös, sortera in på sånt-som-händer-kontot. Eller inte…
Nahir Besaras fantastiskt fint droppande djupledspassning på inlöpande Sebastian Tounekti är fotbollsgodis, men också en påminnelse om att beslutsfattandet och avsaknaden av en kollektiv ryggmärgsreflex när backlinjen står högt i Kalmar FF måste bli bättre.
