I går var det på dagen 19 år sedan Henrik Rydström gjorde tävlingsdebut i Kalmar FF. Linus Hellman har träffat Henrik för en intervju
I går var det på dagen 19 år sedan Henrik Rydström gjorde tävlingsdebut i Kalmar FF. Linus Hellman har träffat Henrik för en intervju
Rubriken är egentligen missvisande och orättvis. I själva verket har med all sannolikhet den moderna fotbollen aldrig tidigare sett en karriär lik Henrik Rydströms, och kommer ännu mer sannolikt aldrig heller att efter honom få se det igen. Det finns i toppfotbollen spelare med både fler säsonger och fler matcher, på högre nivå, än det Henrik Rydström ståtar med i sin nummer åtta för Kalmar FF. Två sådana är Ryan Giggs och Fransesco Totti. Naturligtvis är de och många andra, större fotbollsspelare än Henrik Rydström. Men varken Giggs eller Totti har kombinerat sitt trotjänande med att också vara med och lyfta sin förening till en helt ny nivå. Ett lyft som normalt också skulle ha medfört att det blev närmast omöjligt att som spelare följa med på det där framgångståget. Men Henrik Rydström har spelat för Kalmar FF i tredjedivisionen och som kapten vid föreningens första SM-guld, utdraget över mer än två decennier. Det kan mycket väl vara något helt världsunikt.
När Henrik Rydström kom till Kalmar FF fanns det inte en enda människa som ens tänkte tanken att föreningen inom överskådlig tid skulle stå som ensam ägare av en toppmodern arena och ha ett SM-guld i prisskåpet. Drömmarna sträckte sig på sin höjd till ett och annat gästspel i fotbollens finrum. Men årets säsong är den tionde raka i Allsvenskan för Kalmar FF.
Det här är förstås en väldig massa människors verk, men några sticker ut extra. Jag personligen har svårt att se hur Kalmar FF skulle ha kunnat nå dit vi är idag, utan personer som Ronny Nilsson, Kjell Nyberg, Nanne Bergstrand och Henrik Rydström. Vi har ett stort ansvar att visa de här människorna vår uppskattning när de nu en efter en går vidare i livet.
Jag tror att jag minns mitt första riktiga möte med Henrik Rydström. Det var i augusti 1995. Jag hade precis börjat läsa till lärare. Jag och en då ytligt bekant – numera kollega – stod i Rostads korridorer och visste förstås mycket väl att Henrik Rydström, som precis som oss just inlett sina lärarstudier, var just Henrik Rydström. Vi tog mod till oss och gick fram och frågade något om nästa match. Det där tillfället har Henrik sedan tagit chansen att påminna om vid väl valda tillfällen. Vi gjorde tydligen intryck, men med all sannolikhet inte på det sätt man normalt önskar.
Ganska snart kom vi sedan att bli vänner – trots det där inledande mötet – och en lång period av närmast dagligt umgänge inleddes. Väldigt mycket kretsade kring fotbollen, och för flera av oss var Kalmar FF något extremt viktigt. Det krävs förmodligen något speciellt för att klara av att leva så tätt med supportrar till det lag man spelar i, särskilt som Kalmar FF under de inledande åren var allt annat än framgångsrika. Kanske härdar det, kanske bidrar det till att man förstår hur mycket det man gör betyder för många människor.
Från den här tidiga tiden finns det ett och annat som sticker ut. Samme Henrik som var extremt tidig med att ha en egen hemsida, och som idag bloggar och syns mest överallt, och av Nanne beskrivs som närmast mediakåt, vägrade länge både TV och mobiltelefon. Henrik kan mycket väl ha varit en av de sista, möjligen undantaget fågelskådarna, som höll fast vid att ha en personsökare. Jag gissar att runt hälften av Kalmar FF:s A-trupp 2013, inte ens vet vad en personsökare var. Det säger lite om vad som utspelar sig under över 20 år. När Henrik kommer hem till mig för den här intervjun har mobilen en central plats. En annan sak som alltid stuckit ut, är Henriks minne för detaljer. Jag har ofta förundrats över hur han kan komma ihåg exakta detaljer från varenda match. Inte bara direkt efter matchen, utan nästan lika mycket flera år senare. Jag inleder intervjun där.
Du har ju närmast fotografiskt minne från matcher. Hur mycket brukar det irritera domare och andra när du refererar till detaljer från tidigare i matchen eller kanske t.o.m. till tidigare matcher?
– Det är ett problem som har varit ibland, just att jag blir för saklig och för besserwisseraktig mot domarna, och då kan jämföra situationer, inte bara i matchen utan även från andra matcher, tidigare säsonger och från vad de har gått igenom på domarmötena inför säsongen. Och så kanske jag har pratat med Bosse (Karlsson), domarbasen själv, ”men Bosse har ju sagt att ni.” Det är klart att det varken finns tid eller möjlighet för domarna att bemöta mig där, och det kan ju bli lite irriterande.
– Även Nanne hänger upp sig på att jag drar upp gamla matcher och gamla situationer, och att jag ”är en nostalgiker”, och även, att ”om man tittar för mycket i backspegeln så kör man av vägen”. Ta (Petter) Wastå. Han mindes ju knappt någonting, medan jag redan som pojklagsspelare kom ihåg varenda match. Efter en match kan jag räkna upp varje situation. Nu går ju matcherna alltid på CMore på kvällen igen. Jag kan ju sitta där och veta, att just där gjorde jag något halvtaskigt. Då slår jag över. Sedan slår jag tillbaka igen när det är något annat. Jag minns ju allt, så jag har ju hängt upp allt i livet på säsongerna. Jag vet ju, att det hände ju den säsongen, för det var ju då och då. Så nu kommer väl allt bara att flyta ihop här efter att jag slutat.
Det här att Nanne inte gillar att vara nostalgisk och titta bakåt. Vad tyckte han om att bli avtackad?
– Han nämnde att det skulle vara skönt att jag skulle bli avtackad samtidigt, för då kunde jag ta över allting där. Jag förstår ju vad han menar, att man inte ska fastna i det förflutna. När vi vann SM-guld så var det ju väldigt viktigt 2009, att vi lade det åt sidan och inte pratade om SM-guldet. Men samtidigt så kan ju att minnas bra saker vara hjälp i nuet också. Jag tror att Nanne gillar det också, sedan är det lite smågnabb. Det är lite annorlunda med honom också, för Nanne går ju antagligen vidare till något annat. Han har ju varit tränare för andra allsvenska klubbar, men jag började här och slutar liksom här.
Om vi tar säsongen 1998 som exempel, då ni vann Division 1 Södra och tog steget upp i Allsvenskan. Hur detaljerat minns du den säsongen?
– Alltså, jag minns rätt mycket. Och jag minns även mycket från ’97, från division två-året. Om man går tillbaka till ’98 så minns man ju givetvis upplösningen av det, men jag minns också att vi i, det kan ha varit september-augusti, ändrade spelsystem. Nanne ringde hem till mig och frågade om vi skulle börja spela en variant av 4-5-1 eller 4-3-3, efter att ha spelat 4-4-2. Vi var i en period där vi var en bit efter Landskrona. Vi fick stryk av Sylvia borta, och i bussen hem vet jag att vi lyssnade på att Sverige hade slagit England, när Johan Mjällby hade spelat, och var det Fredrik Ljungberg då också, som hade slagit igenom då. Då hade vi förlorat där, och jag tror att vi var fem eller sex poäng efter. Så vi gav ju nästan upp det där, men så ändrade vi lite i spelsystemet. Och det har Nanne ofta varit väldigt bra på, att i rätt läge ändra eller justera, utan att göra det för sakens skull. Då konfererade han med mig, och jag tyckte att, ja, det blir bra.
– Sedan efter det vann vi på straff mot Stenungsund, Johan Jeansson slog in den tror jag. Sedan gick vi bra hela hösten där. Jag minns hur mycket som helst. I näst sista matchen mötte vi Hässleholm där nere. Det var en underbar match. Jag menar, deras anläggning är ju inte direkt charmig, och kallt som satan var det. Vi hade bra klack med oss, med den tidens mått mätt. Bland annat Mattias Sonesson, som i halvtid kallade till sig deras målvakt. När man gick upp till omklädningsrummet så stod ju ni i klacken där, och Mattias ropade till sig målvakten och skrek, ”du, du är den sämsta målvakten jag har sett!”. Sedan släppte han ju in två i andra halvlek, varav ett var riktigt klantigt, så Sone har en del i det. Vi låg under i den matchen. Jensa (Nilsson) blev skadad efter tio minuter, och då skulle Mattias Edman komma in. Men då hade han glömt tröjan inne i omklädningsrummet, och det var ju typ 400 meter dit. Så vi spelade med en man mindre ett tag, och låg under, men vände.
Många andra spelare verkar snarare tycka att det är skönt att inte komma ihåg varje liten detalj. Vore det inte skönt att kunna koppla bort det som ligger bakom en, att tänka lite mer ’nanniskt’?
– Jo, det är klart att det har varit ett dilemma, för det har kanske hämmat mig lite som spelare, eftersom jag själv varit väldigt hård mot mig, och inte accepterat om jag gjort flera misstag. Under en period var det så, att gjorde jag två misstag i början av en match, så kändes det som att det inte spelade någon roll om jag sedan gjorde tio bra grejer, för de två grejerna satt fast. Det har jag blivit mycket bättre på ju äldre jag har blivit, att köra på ändå. Men det hade varit skönt om man någonstans hade varit mer sorglös i sitt spel. Inte funderat så mycket på konsekvenser, men jag har ju varit en konsekvensanalytiker in absurdum, och det gäller ju även laget som helhet. Att, skulle vi inte vinna den här matchen, då blir det si eller så.
– Och jag har ju messat dig ibland. Jag vet att jag messade dig 2011, och frågade om 35 poäng räcker. Och du matematiskt svarat, att ja, det ska räcka. Det var då jag hade brutit okbenet. Vi slog Halmstad och hade 35 poäng, men så började jag ändå bli orolig och fundera. Så det är klart att det hade varit skönt att bara kunna släppa det. För min generation har 30 poäng varit målet. Det finns ju väldigt få av dem i dagens generation som har tänkt på 30 poäng, för att för dem har Kalmar FF alltid varit ett lag på övre halvan, medan att hänga kvar för en annan var en utopi många gånger. Tobbe (Carlsson) och jag var ju alltid så, ”nu har vi 33 poäng, nu borde det vara klart”.
Du har ju med åren fått rykte om dig att vara något av en citatmaskin. Lista och beskriv dina tre största mediedrev under karriären?
– Det är ju svårt att komma undan pingis är en hobby, även om den kanske var stor framförallt lokalt. Det var ju första gången jag fick smaka på det ordentligt. Man kan säga att, ett, jag insåg att saker och ting får andra proportioner när det står i skrift, och när det lyfts ut ur sitt sammanhang. Och två, att det inte är så farligt. Ok, det var vissa som störde sig på det. BTK-folk blev tjuriga och J-O Waldner ville prata om det nio år senare, på Brolins krog efter fotbollsgalan. Men samtidigt fick jag väldigt mycket av kultstatus. Våra fans körde ju upp den där direkt, ”pingis är en hobby”, som banderoll. Så jag förstod ju att det blåser ett tag, och sedan blir det ofta något bra av det.
– Sedan måste La Manga-filmen med. Det är också en sådan grej. Det var ett jävla liv, och tidningarna refererade till ”nakenfilmen”. Sponsorer gick i taket, och Kalmar FF drog öronen till sig. Men väldigt få som reagerade hade ju sett filmen. Det finns en moralpanik i det, som jag bara fascinerat kunde titta på. Folk reagerade även på reaktionen. Vad hände där? Svante ringde mig och var skittjurig, en av få gånger han har varit förbannad på mig. Jag sa liksom, ”lugn Svante. Jag lovar, det är inga problem om ett tag”, och på fotbollsgalan det året, 2007, var det enda vi var nominerade till, folkets pris. För filmen. Och det finns en twist till. Året efter, när vi åkte på träningsläger, kom Nanne bak i bussen till mig och Wastå, Lasse (Johansson) och Tobbe, och frågade om vi ville göra en La Manga 2. TV4 hade ringt till honom och frågat, och Nanne tyckte att det var okej. Så det hade svängt från att vi blev uppläxade, till att vi kanske skulle göra en film till. Återigen, det finns en moralpanik i saker och ting. Det blir att folk reagerar på enstaka citat, eller på att någon säger att någon har sagt något. Det har man väl lärt sig lite själv, när det gäller andra människors reaktioner.
– En tredje. ”Jeffrey Aubynn är ett as” blev rätt stort, men jag hade ju också att jag skickade finger till publiken, som Aftonbladet tog upp. En lokal grej var när jag sa att vi skulle flytta våra matcher till en annan stad, 2003, och även att en del av publiken inte var värd oss. Vilket det blev en hel del kring. Problemet där var ju, att vi hade vunnit nio matcher i rad, så var det seriefinal mot Häcken och vi vann med 2-1, och publiken buade. Då var det många i laget som kände att, fy fan vad orättvist. Jag kände, att här får jag kliva fram och säga det gruppen vill. Så jag tog det, och sa att jag tyckte det var pinsamt av delar av publiken, och att vi borde flytta våra matcher till en annan stad, som förmår att uppskatta oss. För att väcka folk, liksom. Problemet var ju att det var fel personer som tog åt sig. Jag sa delar av publiken, men många tog åt sig som att jag hade menat hela publiken. Då är det olyckligt, men Kalmar FF hade inga större problem med det, och jag tror att de i laget kände att jag talade för dem.
Är det något av dina uppmärksammade uttalanden som du ångrar?
– Det är få, men två grejer kan jag säga. Det blev inte så mycket uppståndelse, men jag skrev ett blogginlägg om skor. Att vi hade så dåliga skor. Men jag skrev också att det gällde alla märken, och så avslutade jag med att vi konsumenter blir ju ändå knullade i röven. Puma tyckte inte att det var så bra, och Kalmar FF fick skriva ett brev till Puma, där man bad om förlåtelse å mina vägnar. Och jag blev inkallad, och det var miljonkontrakt som stod på spel. Det var ju inte så bra. Jag kände, att jag stod ju fast vid min åsikt, men jag kunde ha formulerat mig bättre.
– Sedan så var det här med ”Jeffrey Aubynn är ett as”. Jag hade ju gästboken på min hemsida, där jag skrev en del om matcherna. Där skrev jag vad Aubynn hade hållit på med under en match, och sen efter skrev jag, ”men Jeffrey Aubynn är ett as”. Jag tänkte inte mer på det, men det plockade ju Robert Laul (Aftonbladet) upp, och ringde till Jeffrey och berättade, att Rydström skriver att du är ett as. Så reagerade Jeffrey på det, och sedan ringde Laul mig. Då kände jag, att fan vilken sandlådenivå. Så jag mailade till (Suleyman) Sleyman, de spelade i Hammarby då, och förklarade att det blivit fel och bad honom be om ursäkt.
Omvänt, är det något du i efterhand känner att du borde ha höjt rösten om, där du valde att vara tyst?
– Haha, nej, jag tycker att jag har tagit fighterna. Jag har tagit fighterna mot Sverigedemokrater, jag har tagit fighter mot politiker, mot journalister. Framförallt har jag ju fightats mycket för Kalmar FF. Jag tror att journalisterna kan säga att jag har hållit dem på tårna. De vill ju gärna göra sken av att det har handlat om att jag har varit på dem om betyg. Och det har jag, men framförallt tycker jag att jag har varit konsekvent i att vara på dem när jag tycker att de har skrivit taffligt och dåligt, och generaliserande. Framförallt var det en period när vi gick upp i Allsvenskan, där storstadsjournalisterna kom och bevakade oss, och bara skrev dåligt. Då var jag ju på dem. Vi var alltid tråkiga, och Hammarby roliga. Sådant tror jag har gjort att de till slut måste reflektera själva över sin rapportering.
Hur ska Kalmar FF fylla den mediala luckan när du lämnar rampljuset?
– Det är klart att det kommer att bli annorlunda. Det tror jag, för man kan inte heller begära att någon ska vara på det sättet. Det skulle bli konstruerat då. Man måste vara bekväm med det, och det har jag varit. Och jag har varit bra på det. Det behöver inte bli någon nackdel för det. Det löser sig säkert. Faran som vi har i Kalmar, är att vi är i periferin. Nu har vi jobbat upp oss till en sportslig nivå som vi inte var i närheten av för 15 år sedan. Det gör ju att vi automatiskt får utrymme därav, men vi vet ju också från de goda åren, att det blir ju snabbt så att sökarljuset hamnar någon annanstans. Därför kan det ibland vara så att man behöver ha ett skönt gäng, sköna karaktärer. Och jag tycker att vi är ett jävla gött gäng nu. Förhoppningsvis kan det komma fram i media också, utan att man behöver tvinga fram någon.
Du kom till föreningen 1993. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Du är exempelvis lika gammal i Kalmar FF, som P4 är som radiokanal. Sverige har också tagit VM-brons i fotboll under din KFF-era, och samma år som du anslöt till Kalmar FF, bröts Televerkets monopol. Det är händelser som känns sanslöst avlägsna idag. Det säger en hel del om vilken resa du har gjort i och tillsammans med Kalmar FF.
– Det sjuka är att jag inte känner att det är så länge sen. Sen pratar jag med någon om ’99, och det är ju fjorton år sedan. Eller ’97, det är ju otroligt länge sedan. Jag såg något klipp från kvalmatchen mot Hammarby ’94. För det första så sändes ju inte allsvenska fotbollsmatcher. Det här var kval till Allsvenskan, och den matchen visades, och det var hur stort som helst. Sportspegeln var kanske en gång om året på Fredriksskans, och visade en och en halv minut. Staffan Lindeborg redan då. Så den matchen sändes, men de parallellvisade Umeå-Frölunda, den andra kvalmatchen, och Bosse Hansson kommenterade. När man ser grafiken så tror man att det är 70-tal, eller t.o.m. 60-tal. Just den här resan, det är väl den jag är mest stolt över. Att jag har platsat hela vägen, med några undantag i år. När vi var det här amatörlaget ’94, när vi var nere i division två ’97, när vi gick upp, när vi åkte ur, och sedan när vi plötsligt blev ett lag som var bäst i Sverige. Jag spelade fortfarande, och jag spelade som 36-åring.
En och annan personlighet har passerat revy under drygt två decennier. Berätta om några som sticker ut från karriären.
– Jag har hela tiden sagt att det finns äldre spelare som har varit betydelsefulla, men som inte fick vara med och vinna, men som ändå påverkade för att de fostrade mig, lärde mig saker. Jag har alltid hyllat Håkan Lindqvist och Dennis Nilsson. Men det är svårt att komma undan Fabio. Kejsaren. Det har sagts och skrivits mycket, men han var kunglig. Han var väldigt viktig för att bryta de mentala barriärerna. Jag kommer fortfarande ihåg, han kom ju ’04, när han frågade om Europaplatser, vilka som går dit. Vi bara, Europaplatser, vi ska hänga kvar. Men han bara, nej, nej, nej. Sådana saker har varit viktiga. Han var ju go också med alla sina divalater, och trots det så var han jävligt hårt jobbande och förstod t.ex. vikten av att jag vann bollar och gjorde det jobbet.
– Sedan får man säga Petter Wastå. Petter och jag spelade ihop i femton år, kanske 16 år. Nej, det är ju nästan 18 år. Vi har aldrig umgåtts vid sidan av, och det är inte heller så att vi har ringt till varandra. Ändå gillar jag ju honom, men vi är otroligt olika som personer och spelare. När jag älskade att träna, eller att bara vara fotbollsspelare, så försökte Petter hela tiden minimera tiden på träningsplanen. Det skulle vara så effektivt som möjligt. Det skulle ha ett syfte och leda till att han blev bättre som fotbollsspelare, medan jag kanske bara älskade att träna fotboll. Sedan är Petter också en avart av människa (skratt). Grov i språket, bara väldigt muskig. Och jävligt skön, för det har man kunnat säga till honom, och han bara, ”ja, ja, ja”. Han har aldrig försökt skylla ifrån sig. Om han släppt in någon boll, så bara, ”fan, det där var mitt”. Jävligt vettig, trots att vi är så olika. Han är fortfarande en sån vi pratar om, om hans vokabulär.
Går det att peka ut och beskriva tre avgörande händelser för att Kalmar FF blivit den elitförening med ett SM-guld i prisskåpet och en egenägd toppmodern arena, som den är idag?
– Året i division två, ’97 är den stora, stora förklaringen. Dels blev skrapet kvar. Vi hade ju ingen ekonomi, så kvar blev bara de som brann för Kalmar FF. Där började vi skapa en identitet. Kjell Nyberg la den defensiva grundförståelsen, som vi sedan hade med oss ända till ifjol, skulle jag säga. Sedan när Tobbe och Wastå försvann så var jag ju ensam kvar, och då plötsligt kände jag, att nu är vi inte synkade längre. Jag gör så här, så gör inte de andra riktigt så som jag tänkt. Det har blivit bättre i år. Året i division två blev ett stålbad, där vi fick tillbaka en framtidstro.
– Jocke Lantz mot Sylvia borta 2000. Du var ju där, jag var inte där. Det var då jag hade problem med ryggen. Jag ringde dig. Det är fortfarande en av mina största stunder som Kalmar FF-spelare. Jag ringde dig, och det stod 2-0 till Sylvia. Samtidigt ledde Åtvidaberg mot Café Opera. Sedan vände Café Opera och vann med 5-2, tror jag. Då började du ringa, ”2-1”! Och jag bara, yes. ”2-2!” Då gick jag ut. Jag var på söndagsmiddag hos någon släkting, så jag var i Ronneby. Då började jag gå nedför en backe, och vände sedan och gick upp för backen, för att symbolisera att vi gick upp för backen. Så ringde du, ”han har gjort 3-2!”. Den känslan, när man förstod att vi hade vunnit den matchen, för det innebar i princip att vi klarade oss kvar och fortfarande var en elitförening. Det vände på en halvlek. Det var helt fantastiskt. Jag tror, att om vi hade åkt ur där så hade det blivit en väldigt lång resa.
– Att Nanne kom tillbaka och fick ett långtidskontrakt. Jag hade ju haft kontakt med honom när han var i Helsingborg, och förklarat läget för honom, att Conny inte skulle vara kvar. Nyberg och jag hade en dialog om Nanne, och han fick lång tid på sig, och vi insåg att vi behövde brasiliansk spetskompetens. När vi värvade Dedé, Fabio och Cesar inför 2004, så var det också ett avgörande moment.
– Ett annat är cupguldet, ’07. Det gjorde att vi fick vinnarkänslan i gruppen. Vi insåg, att fan, vi är bra. Jag skulle också säga Intertotocupen. Vi mötte Twente och vann hemma med 1-0. Den känslan, att vårt försvarsspel höll även mot ett bra holländskt lag, var viktig att ta med sig sen.
Det är två Kjell som har varit viktiga för dig; Nyberg och Svensson. Hur skulle du beskriva deras betydelse för din fotbollskarriär?
– Du måste ha människor som tror på dig. Nyberg hade kunnat välja någon annan, men han fastnade för mig. Jag vet inte riktigt, för det han såg i mig, såg ju inte jag i mig. Jag hittade ett gammalt klipp från ’92, från en testmatch. Nyberg beskrev mig, ”Henrik Rydström är ju en arbetshäst med bra hjärta”. Men jag var ju en lirare. Sedan, när jag har varit bångstyrig och obstinat, käftat mot honom, vägrat spela som han ville, så har han ändå någonstans gillat det. Jag har gett honom motstånd, och sedan har han vunnit till slut, för jag har ju blivit som han ville att jag skulle bli. Jag vet att Nyberg har backat upp mig i olika situationer. Han har ju varit Kalmar FF. När vi åkte ur allsvenskan 2002, efter vår andra sejour, så var jag 26 år, så behöll man mig. Man hade kunnat säga att, ”fan Henke, vi har varit uppe i Allsvenskan två gånger med dig som central mittfältare, det funkar inte”. Men Nyberg hade någonstans tro på mig hela tiden, så det har inte varit aktuellt att värva in något annat.
– Sedan Kjell Svensson, som särskilt när jag hade ryggproblem 2000, visade en envishet där jag var beredd på att skita i det. Läkare sa det, att ”du får nog fundera på att sluta”. Men Kjell hittade lösningar. Sedan har han hela tiden varit där, på fritid och i princip med egna medel, sett till att inte bara jag, men allihop har varit speldugliga. Hans omtanke om mig har varit fantastisk. Jag har ju varit intresserad av olika träningsidéer, och har kunnat bolla med Kjell. Han har tagit reda på saker och fixat. Dessutom har han tejpat mig i princip varje dag i tio år. Jag började tejpa min fotled 2003, och det har varit min sköna stund på dagen. Precis som jag i ryggen har kotförskjutning, så har jag också delade knäskålar så att jag kan få ont i knät, och jag har även glapp i fotleden. Det går inte att träna upp, de är instabila. Men jag har inte varit med om att någon lagkamrat har liknande statistik. Tittar du på träningsstatistik, så hade jag någon stukning 2002, och jag fick ryggskott på träningslägret 2003. Annars har jag i 20 års tid kunnat spela och träna hela tiden. Det är något jag är jävligt stolt över, såklart. Om jag har åkt på en smäll eller blivit sjuk, så har jag någonstans kunnat tänka bort det, så att jag har blivit frisk eller i speldugligt skick. Det där skulle man undersöka någon gång, varför det är så, när vissa spelare åker på saker hela tiden.
Vad är det värsta du upplevt i Kalmar FF?
– 1996. Jag var 19-20 år och hade varit new kid ’95, och blivit hyllad. Sedan plötsligt blev det ett sånt skitår. Just den här känslan, att vi kunde inte vända på det. Det tillsammans med hösten ’99. En av mina styrkor är väl att jag har varit duktig på att dra slutsatser av saker och ting. Så jag lärde mig någonting. Kanske inte direkt där ’96, men ’99 började jag inse vad man kunde ha gjort annorlunda. Sedan hjälpte inte det 2002, men succesivt byggde man på sig en erfarenhet. Vi har haft en stor nytta av det här de senaste åren. Vi har ju haft svackor, och då har vi kunnat tänka, vad gjorde vi inte ’99. Jo, vi gjorde inte såhär och såhär. Hur borde vi gjort, jo, såhär och såhär. Men ’96 och ’99 var jävligt tunga, för vi kom in i något negativt som kändes som en naturkraft.
Du har stuckit ut för dina minimala instoppade shorts, men det har inte uppmärksammats lika mycket att du alltid kört med hysteriskt små benskydd. Vad har varit grejen med de här ticksen?
– Om man ska tala om matchutstyrseln så lade jag nyligen ut en bild från ’95 på Instagram. Då hade vi inga fasta nummer. Var du högerback så fick du nummer två, och så fick du en tröja som var XL, för alla var i samma storlek, för att den störste spelaren skulle kunna ha den. Jag kände mig som Nils Karlsson Pyssling, vilket inte är så skön känsla på fotbollsplanen. Så när vi väl fick möjlighet – vilket också var en sak som tog tid i Kalmar FF – att få fasta nummer och bestämma storlek själva, så gick jag på det tightaste som går. Och nu tycker jag att jag de senaste åren har varit riktigt slimmad på planen.
– Och så hatar jag fladdriga shorts, och tyvärr så har de senaste åren varit katastrof, med typ basketshorts. Alldeles för långa. Jag hade helst spelat med shorts som slutar precis vid grenen. Benskydden har jag inte funderat så mycket på. De jag hade när vi vann SM-guld var väldigt tunna och små, men så fick jag ett par nya av en sponsor. Det som skiljer mest är nog att jag har mina långt ner. Många har sina högre upp, jag har dem långt ner på vristen. Jag vill inte spela utan benskydd, men det handlar lite om att jag tyckte att det var snyggt när de spelade VM ’82 utan benskydd och med nedkasade strumpor. Det är väl lite den looken jag är ute efter.
Nu är du Kalmar FF:s meste spelare genom tiderna. Blir du någonsin av med det rekordet?
– Jag läste alltid att Johnnys (Erlandsson) rekord var oslagbart, men så var det ju inte det. Man vet inte vad som händer i framtiden. Det är tillfälligheter. Det man kan säga är ju att det är rätt speciellt att vara 20 år i samma förening. Det krävs ett speciellt trygghetsbehov, det krävs speciella omständigheter. Tittar du på min karriär så var det rätt många tillfällen där jag kanske hade kunnat försvinna iväg. För att Kalmar FF kanske inte ville ha mig, eller för att jag ville någon annanstans. Det har inte blivit så, och nu har Kalmar FF också ett annat sökarljus på sig. Gör du bra insatser i Kalmar FF, så kanske du blir aktuell för andra klubbar, med andra pengar. Det gör att det kan bli svårare att upprepa, men samtidigt vet du inte vad som händer. Det kan förändras i Fotbollseuropa, i fotbollsvärlden, att den ekonomiska krisen sitter i flera år. Kanske tio år. Då blir det inte några övergångar.
– Man kan också säga, att ’95 kom Bosman. Tar du 80-talet så var det otroligt svårt att byta klubb. Du kunde inte gå utomlands på samma sätt, och du gick inte till danska eller norska ligan. Det var även svårt att byta inom Sverige. Under min period slog Bosman till, och det blev mycket enklare att byta klubb, men jag har ändå varit kvar. Vilket jag kan tycka att Kalmar FF har varit dåliga på att slå mynt av. Jag har liksom aldrig sett på vår hemsida något om att här spelar en av världens mest lojala fotbollsspelare. Petter var ju också med på den listan. Varför inte slå upp det? Här trivs folk! Det hade varit ypperligt, men jag har aldrig känt att Kalmar FF har utnyttjat det.
– Som svar på frågan, man vet aldrig vad som händer. Hemska tanke så kan Kalmar FF få sämre sportsliga framgångar, så att det blir enklare att hänga kvar ju äldre du blir. Det är också en sak, jag är stolt över att ha varit kvar så länge trots att vi har blivit så bra. Jag vill också säga, att man säger, ”du slog Johnnys rekord”. Jag har inte sett det så. Han spelade under sina premisser, och var ju 33 år när han lade av. Jag ser det som att han har gjort sin grej, som sedan har inspirerat mig. Man slår inte någon, utan det gör vi tillsammans.
Har det kommit några reaktioner från oväntat håll på beskedet om att du lägger skorna på hyllan?
– Dels kraften i reaktionerna måste jag ju nämna. Sedan vet jag inte om man ska säga att det berodde på att jag ska sluta spela, men Bert-Åke Varg ringde. Han ringde efter att ha läst mitt blogginlägg, som var med i DN-tidningen, i sportbilagan. Då ringde Bert-Åke Varg och ville förklara att det var väldigt fint skrivet. Det hade jag inte väntat mig. Men även motståndare. Jonas Olsson, Mattias Lindström, Christoffer Andersson. Det var Djurgårdsledare efter matchen, som tackade för allt jag gjort. Det har varit en förbrödring, och det tycker jag är rätt fint. Ofta går vi och tjurar och hugger på varandra, och så slutar någon utan att man hinner uttrycka något. Det har kommit väldigt mycket kärlek från motståndarsupportrar, och motståndare. Och det som Kalmarfolk har uttryckt har också varit fantastiskt. Det är så att man har svårt att ta in det. Om jag genom åren har varit lite paranoid och känt att fan, jag har inte fått den uppskattningen jag borde få, och fan att de letar fel med mig, så måste jag säga att jag nu har blivit överbevisad åt det andra hållet.
Petter Wastå saknar bortaresornas egentid, men tror att du kommer att sakna det ännu mycket mer än honom. Har han rätt?
– Ja, så är det. Jag har ju aldrig sett det som ett problem, utan för mig har bussresorna varit ett tillfälle att läsa, skriva, och komma på krönikematerial. Jag har gillat att vara fotbollsspelare. Men jag tror ändå någonstans att jag kommer att sakna träningarna ännu mer. Matcherna är nog inte på det sättet, utan det är nog mer det här att jag gillar att vara inne i träningen, den vardagen, lunken. Så jag kommer väl att sitta i bilen nere vid Gasten hela vintern och kolla på träningarna, ombytt ifall de behöver någon.
Nu är det tänkt att du ska in i någon annan roll i föreningen. Går det att säga något mer om den saken redan nu?
– Nej, men jag tror att man ska tänka såhär. Ambitionen från Kalmar FF:s sida är väl att vissa i Kalmar FF ser mig som en framtida tränare, och att de tycker att jag har egenskaper som skulle kunna bli bra. Ska man göra den resan så ska man utbilda sig och göra det från grunden. Och det är nog ambitionen. Sedan om jag känner att det låter bra och att den tillvaron lockar, så får vi se.
Avslutningsvis. Har du något råd att ge till de unga spelarna i dagens Kalmar FF?
– Varje generation måste få göra sin grej. Det är mycket prat om att, nu är den här äldre generationen och Kalmarandan borta. Ja, men det innebär inte att det inte kan bli bra ändå. Jag har hela tiden varit noga med att det är en kedja. 70-talsgenerationen påverkade 80-talsgenerationen, som påverkade oss. Och förhoppningsvis har jag och min generation fört över något bra till gruppen idag, men sedan måste de få göra något eget av det. Jag hoppas att spelarna i dagens trupp tänker, att det där tar jag med mig från Henke, som jag har tagit med mig från Ken Burwall, Johan Jaensson, Håkan Lindqvist, Dennis Nilsson. Jag kan räkna upp många.
Skribent: Linus Hellman
