Text: Peter Ahlén
Du är född 14 juni 2008, fortfarande bara 16 år. Tänker man överhuvudtaget på ålder när man är på ett sånt här läger?
– Absolut. Jag kommer underifrån och att få vara med här är ju speciellt. Men inget problem, tvärtom. Det är bara inspirerande. Att jag är med måste väl ändå betyda att jag gjort något bra.
Vet du vem som är äldst nu när Romario slutat?
– Usch, här får jag gissa…Saetra kanske.
Känslan att vara med på lägret?
– Det kom verkligen som en överraskning. Jag fick ett samtal och frågan om jag ville följa med.
Vem var det som ringde?
– Det var Jens (Nilsson) och det var naturligtvis självklart att tacka ja. Lägret visste jag om, men att få frågan, nä, som sagt, en riktigt stor överraskning.
Du är ju inte direkt ny i sammanhanget. När tränade du första gången med a-truppen?
– Första gången var förra sommaren, när Henrik Jensen fortfarande var kvar. Sedan fick jag komma upp och träna flera gånger när Stefan Larsson tog över. Det finns ett rotationsprogram för oss P19-spelare. Det var spännande, nytt.
Det betyder att du tagit steg i din utveckling. Känns det så?
– Utan tvekan. I början på 2023 gick det lite knackigt och jag spelade i stort sett bara matcher med P17-laget även om jag ingick i P19. I maj började det fungera bättre och det blev spel i P19, så det har gått rätt fort efter det.
Vad har varit tuffast?
– Jag fick frågan för någon dag sedan av Toni (Koskela) och kunde inte riktig sätta fingret på något speciellt. Allt är på en högre nivå. Det är väl en enhet.
Skillnad nu och när du var med i höstas?
– Framför allt tempot är uppskruvat jämfört med förra året. Det är verkligen intensivt och allt görs med större intensitet. Det känns i kroppen på kvällarna. Förhoppningsvis betalar det sig längre fram.
Du och Ville Nilsson är de enda här som har Kalmar FF som moderförening. När började du spela i den röda dressen?
– Fem år gammal i fotbollsskolan om jag minns rätt. Vi höll till i Staggs gymnastiksal. När vi började med matcher kommer jag inte ihåg.
Känslan för KFF?
– Den har funnits så länge jag kan minnas. Hemma är allt helrött, Kalmar FF och Manchester United gäller.
Du fick 45 minuter mot Hillerød i din a-lagsdebut. Hur var känslan?
– Nervöst. Speciellt innan match. Sedan släppte det tycker jag. En ära och en upplevelse.
Nöjd med insatsen?
– Relativt bra, eller bra, tre av fem.
Självkritisk?
– Ja, så är det. Aldrig nöjd? Jo, det händer. Hakade väl upp mig på några felpass jag slog. Efter matchen fick jag höra att jag gjort ett bra jobb. Då fick jag vara lite ödmjuk och snäll mot mig själv…
Centralt på mitten där trivs du bäst?
– Har väl alltid varit så. Sexa eller åtta.
I dag väntar ny match. Lite tuffare förmodligen. Ser du fram emot det?
– Det skulle vara kul att få speltid igen. Du lär dig mycket genom att möta bättra motstånd.
Du tillhör normalt P19-truppen. Hoppas du få fortsätta i den här miljön även hemma?
– Ja, det vill man, men jag är självklart inställd på att köra i P19. Sen får vi se vad som händer.
Såg att du vann en golftävling med pappa Patrik i somras. Vad har du för hcp?
– En familjegrej. Det var farsan och min äldre bror som fick in mig på det spåret. I dag är jag nere på sju i handicap. Det blir en del spel under sommaren när tid finns. För mig är det avkoppling även om tävlingshetsen finns även där.
