Eftersom jag påbörjat det sista steget i min tränarutbildning – Pro på Bosön – anslöt jag först i fredags till träningslägret i Estepona.
Det blev en lång dags färd mot natt, eller snarare en lång kvälls färd mot natt. Först delade ÖFK-Björn och jag en taxi från Bosön till Arlanda, efter en dag av fylld av utbildning och förkovran, sedan blev det den ena väntestunden efter den andra på diverse flygplatser (nåja, två i alla fall).
Eftersom jag påbörjat det sista steget i min tränarutbildning – Pro på Bosön – anslöt jag först i fredags till träningslägret i Estepona.
Det blev en lång dags färd mot natt, eller snarare en lång kvälls färd mot natt. Först delade ÖFK-Björn och jag en taxi från Bosön till Arlanda, efter en dag av fylld av utbildning och förkovran, sedan blev det den ena väntestunden efter den andra på diverse flygplatser (nåja, två i alla fall).
Flyget till Köpenhamn var givetvis försenat, skulle det betyda att mitt anslutningsflyg till Malaga skulle hinna avgå innan jag satt på det, jag räknade och kalkylerade och som vanligt visade det sig att oron för det som eventuellt kunde inträffa bara kostade onödig energi och jag drog slutsatsen att jag någon gång måste lära mig stoicismen fullt ut. Det är ju nästan alltid oron för det som sedan antagligen ej inträffar som är värre än det som faktiskt sker.
I Köpenhamn fick jag sällskap av Mikael Dyrestam, som också hade missat de första dagarna av lägret då hade hade blivit pappa.
Vingarna avisades, motorerna varvade upp, det dånade och så dundrade vi iväg och upp och som så ofta när jag flyger i Kalmar FF:s tjänst tänker på alla andra gånger som vi rest utomlands för att spela fotboll och i början kände jag en slags högtidlighet, att få möjligheten att representera Kalmar FF i en annan miljö och mot annat motstånd än svenskt och givetvis var europamatcherna speciella, men jag har tyckt om träningsläger också och nu planerade jag lördagens träning samtidigt som den danska medelålders kvinnan bredvid mig vägrade sluta skicka messenger-meddelanden till sina väninnor och jag hann fundera om det skulle göra så att vi störtade, mobilen måste väl vara i flygplansläge, men jag sa inget till henne, min ovilja att vara besvärlig var större än rädslan för att störta, typ. Och jag hade fått rapporter från Estepona från de andra i teamet på hur träningarna hade sett ut (bra fart, stort engagemang!) och jag insåg att lördagens träning inte fick innehålla för långa spelmoment då det efter några dagar på ett läger automatiskt ackumuleras en trötthet i musklerna.
Väl framme i Malaga visade det sig att Dyrestams väska hade blivit kvar i Köpenhamn och sent omsider anlände vi till hotellet och jag kunde somna strax innan 04.00.
Fyra timmar senare – frukost, handslag, hallå, hallå, kul att se er, dig och sedan en biltur upp till planerna och en helt okej träning eller om jag ska vara ärlig, en tämligen svag träning, jag ville egentligen ha mer och bättre, men det är också en balansgång, att inte kräva för mycket av spelare som redan tänjer på sin ansträngning och i bilen tillbaka till hotellet var vi tränare tysta, vi klurade, funderade och efter lunchen flöt vi ut i varsin solstol vid poolen. Kaffe, tystnad, möjligtvis enkla, kärnfulla historier från den gångna veckan, den och den har sett fin ut, har presterat bra och så vidare.
Hemifrån kom snörapporter.
Vi tankade solenergi av den generösa solen och den blåa himmelen gjorde gott för sinnet, själen och när Nanne tog bilen för att kolla på ÖFK:s match mot Dynamo Kiev blev vi andra kvar i solstolarna.
/Henrik Rydström
