I dag, alldeles oavsett bransch, så är lokalproducerat en viktig hörnsten.
Tänk livsmedel, restaurangbransch och med den reklam som vi får till oss, om vi så vill eller inte: handskalade räkor från Fiskebäckskil, bönor som fått karaktär i kanten av Kalmarsund; kanelbullar på mormors vis, älgkött varsamt behandlat i trakterna av Tvärskog, moster Susannes ekoägg.
Ja, ni förstår.
Fotbollen klarar sig inte.
Athletic club Bilbao som till för några år sedan bara tillät spelare födda i Baskien att representera en av Spaniens framgångsrikaste klubbar drog det längre än någon annan.
Klubben som faktiskt grundades av engelska sjömän hade en stenhård hållning under decennier, även om det funnits undantag. Fransmannen Bixente Lizarazu representerade Athletic 1996-1997 (född i den franska delen av Baskien). En ung Aymeric Laporte flyttade från samma del av sitt hemland Frankrike som 14-åring när han skrev in sig i Bilbaos akademi.
I dag räcker det med Laportes bakgrund: han har fått sin utbildning i klubben. Det kan också räcka om någon av föräldrarna har basisk bakgrund.
Även om det aldrig funnits något liknande i Sverige på elitnivå, så var det självklart om vi går tillbaka, säg sex-sju decennier, att lagen hade en extremt stark lokal prägel. Då spelade du allsvenskt i din stad, ditt samhälle, i den närmaste elitföreningen. Studier eller jobb kunde ändra kursen, men det var mer sällsynt.
1975, när Kalmar FF tog sig tillbaka till allsvenskan var i princip hela laget hämtat från närområdet. Håkan Lidheim i Byxelkrok, Tony Ström i Kalmar Södra och Börje Axelsson i Fliseryd, för att ta några exempel. Den som stack ut var Kjell Nyberg, född i Säffle, uppväxt i Nykvarn och spelande för Djurgården innan han hamnade i Kalmar, inte nödvändigtvis i första hand för fotbollen.
Det har runnit rinna rätt mycket vatten under broarna under 47 år.
På Boxing Day 1999 skrevs historia på Stamford Bridge.
Chelsea FC kom till spel mot Southampton utan en enda brittisk spelare i laget.
23 år senare kan du gå till Guldfågeln Arena och se allsvensk damfotboll med IFK Kalmar som valt att försöka etablera sig på högsta nivå med en internationell trupp. För det mesta, och så här långt, med åtta eller nio utländska spelare i startelvan. Fler än nio får inte ingå i en allsvensk matchtrupp.
Athletic club Bilbao, Chelsea och IFK Kalmar.
Var och en blir saliga på sin tro.
Kalmar FF har, om vi snävar in tidsperspektivet från millennieskiftet och framåt, valt en i mina ögon mer sympatisk väg med en bred bas av lokalt spelarmaterial (återkommer till definitionen), några nationella importer – och för att ta det tydligaste exemplet på internationaliseringen – brassekvaliteten på väg mot guldet 2008.
Stora delar av guldlaget försvann på några år.
Föreningen har ändå valt samma linje: med stort fokus på den egna verksamheten.
Klockan har blivit elva. Det som kan betraktas som en sovmorgon, frukost vid nio, har blivit dag tre på träningslägret i Bad Tatzmannsdorf och fotbollspass nummer tre.
Det är varmt i Burgenland. Högsommarvärme. Gräsplanen i perfekt skick, belägen bara några minuters gångväg från hotellkomplexet med ett omfattande poolområde som fond.
Henrik Rydström, Stefan Larsson, Rasmus Elm, Donald Arvidsson, Ida Wiberg och Johan Steglander driver igång spelarna. Det är lekfullt, mycket garv, hets.
Det är fint att se Johan Stenmark, Rasmus Sjöstedt, Calle Gustafsson, Erik Israelsson och Filip Sachpekidis där ute. Lokala grabbar, två från Lindsdal, Stenmark och Gustafsson från söder respektive norr i Kalmar. Sjöstedt från andra sidan sundet. Samtliga har tagit sig igenom det nålsöga som är väldigt mycket mindre än vad många tror – och blivit elitspelare i sin hemmiljö. Elias Olsson och Victor Backman har gjort samma resa i akademin, helt i linje med föreningens filosofi om lokalt producerade fotbollsspelare. Isak Jansson och Casper Andersson hör också dit. Båda kom till akademin som 16-åringar (saknas i Österrike på grund av sjukdom och skada). Med på lägret är också U19-spelarna Olle Samuelsson och Leon Isa, Kalmarkillar.
Noah Shamoun är smålänning från Jönköping och Lukas Rhöse är faktiskt född i Kalmar om vi ska hårdra den lokala prägeln.
Finns det något egenvärde i att det måste finnas lokala killar eller akademiprodukter i a-truppen?
Ja, jag tycker det.
Igenkänning är underskattat.
När jag åker ”hem” till norra Uppland och ser en lokalmatch med min moderförening är det lite svårt med igenkänning efter 46 år i exil. Men bitarna faller på plats när brorsan börjar reda ut släktskap och geografi. Det är väldigt mycket lokalt även om Gimo IF varit första destination i Sverige för både Moses Ogbu och IFK Värnamos Francis de Vries.
Det skänker mig faktiskt ett större värde när jag kan relatera till några av spelarna jag ser framför mig på gräsplanen i Bad Tatzmannsdorf.
Jag känner Calle Gustafssons pappa och har slitit som medelmåttig mittfältare i Calles moderförening, IFK Berga, under tio år, dragit på mig samma tröja (Färjestadens) som Sjöstedts föräldrar, Tina och Stellan och försökt neutralisera (i princip omöjligt) Erik Israelssons farsa när han dominerade på Björkshults och Lindsdals mittfält; jag har stått och snackat fotboll med Sachpekidis den äldre vid Gastens a-plan eller inne på GFA.
Jag är inte ensam om den upplevelsen, den känslan.
Det kan vara grannens grabb, ett avlägset kusinbarn, nån från samma gata; en barndomskamrat, nån du delat studentflak med i unga år. Ibland kan den geografiska samhörigheten räcka.
Det är därför jag alltid satt en ära i att ha koll på moderföreningar, alldeles oavsett vilken ålder som spelarna klivit in i Kalmar FF:s elitmiljö.
Kalmar FF, Kalmar Södra, Lindsdal, Färjestaden och IFK Berga finns representerat framför mina ögon. Jag ser också ledare med ursprung i Johansfors, Listerby, Kalmar, Tuna och två assimilerade smålänningar, Stefan Larsson och Tobias Eriksson, som kom, försvann och återvände.
Över tid har det funnits andra föreningar som: Möre BK, Emmaboda IS, Johansfors IF, Mönsterås GIF, Lindås BK, Blomstermåla IK (lokalt) plus Hallby IF, 2 Korriku, Boo IF, Sandåkerns SK, Rosengårds IF, Aneby SK, Karlskrona AIF och Gute IF att hålla ordning på.
Jag kan ha glömt någon, men i allt väsentligt unga spelare där flera vandrat vidare i karriären, precis som det ska vara. Men kopplingen mellan deras moderföreningar, Kalmar FF och deras nuvarande adress är en viktig del i historien.
Kalmar FF har efter en vinglig färd länge saknat en egen identitet.
Den nya riktningsförändringen, eller den röda tråden, vävs i första hand ute på planen under Henrik Rydströms ledning.
Steg har tagits i rätt riktning.
I dag är föreningen på nytt, snart 14 år efter guldet, omtalat i fotbolls-Sverige.
Kalmar FF har i perioder varit uppe på nästan 50 procent av starterna i allsvenskan med spelare från den egna verksamheten.
Lokalproducerat.
Igenkänning.
Det får gärna fortsätta vara så.
