Det är lätt att peka med hela handen i riktning Henrik Rydström för att försöka förklara vad som händer i och kring Guldfågeln Arena: den resultatmässiga framgången (sexa ifjol, blir med stor sannolikhet ännu bättre i år) utvecklingen av spelare, där i stort sett varje individ (2021 och 2022) blivit bättre versioner av sig själva; harmonin, glädjen och den beslutsamhet som finns i den attraktiva fotbollen som erbjuds vecka ut, vecka in.
Även om föreningen var tydliga med riktningsförändringen innan nummer #8 anslöt så hade den här snabba transformationen inte varit möjlig utan Henrik Rydström.
Det är han som vägleder, pekar ut färdriktning, som initierar kravbilden och drivet i vardagen. Utsedd till allsvenskans bästa tränare 2021 blir han per definition ansiktet utåt, den som får uppmärksamhet och uppskattning, vilket inte är så konstigt då han sticker ut medialt i en, om vi ska vara ärliga, rätt svag konkurrens bland kollegorna i allsvenskan.
Allt det som är bra med Kalmar FF kanaliseras genom Rydström och blir ett enda stort rött paket med vita snören.
Positivt för att spotlighten riktas om från den mediala centreringen i Stockholm till det sydöstra hörnet av Sverige med kommunikationer som Gud glömde. Det har vi inte varit bortskämda med sedan Nanne Bergstrand och Rydström tog adjö med en fjärdeplats hösten 2013.
In i det sista var de i stormens centrum, provokativa, orädda, nationella angelägenheter och offentligt kritiska till sina arbetsgivare. Nanne höll sina brandtal, uppeldad över bristen på utveckling, den rädsla och kortsiktighet som präglade svensk fotboll; om den allt mer ökande individualismen, avsaknaden av strategier, den röda tråd som måste finnas i varje förening.
Rydström på sin kant deltog glatt i debatten som blev nationell om att pensionera nummer åtta och som till slut landade i att föreningen gjorde helt om och valde att kaptenens nummer skulle göra sällskap med Johny Erlandssons nummer 15.
Jag skrev en krönika i Barometern-OT om det där inför den avslutande matchen mot Mjällby på Guldfågeln Arena 2013.
Slutorden i den krönikan: Vad tyst det kommer att bli.
Sjätteplatsen 2016 gav inget positivt nationellt eko.
Istället har det handlat om 2019-haveriet med Magnus Pehrsson och Jesper Norberg, Nannes nödvändigt (?) dystopiska fotboll 2020, två kval, sportslig överlevnad och ekonomiskt stålbad.
Inte så mycket framtidstro innan föreningen bestämde sig för ett trendbrott, på och utanför planen. Styrelsen drog i handbromsen och skickade in ett katastrof- och överlevnadsteam på tjänstemannasidan för att bromsa förfallet och ur det försöka navigera sig fram till en framtid med ekonomi i balans, sportslig utveckling och nån sorts framtidstro.
Med en allsvensk omgång kvar har Kalmar FF möjlighet att landa på en fjärdeplats med chans till Europaspel nästa år.
Upp med handen om ni såg den utvecklingen efter den avgörande kvalmatchen mot Jönköping Södra den 13 december 2020.
Två år senare är det här en förening som har koll på ekonomin och utvecklat en fotbollsfilosofi som ingen annan i den här serien; som fortfarande jobbar med små medel, men jordnära, och på kort tid byggt en organisation som, alldeles oavsett hur vi räknar, överpresterar.
Det är fler än Henrik Rydström som är delaktiga i framgången, även om KFF brände möjligheten till en topp tre-placering på Tele2 arena i söndags.
HLR-teamet med förre ordföranden Jonas Persson och tf klubbchef Lucas Nilsson i ledande roller påbörjade arbetet under 2020. In kom också U19-tränaren Jörgen Petersson för att ta över som sportchef utan ekonomiskt manöverutrymme, men som tillsammans med Jens Nilsson såg möjligheter att rikta om verksamheten, för att i första hand överelva, och om allt föll på plats, kunna lyfta blicken, staka ut en ny färdväg utan orealistiska drömmar, illusioner och i allt väsentligt en bedrövlig rekrytering som saknade hållbar finansiering.
Klubbchefen Markus Rosenlund har kommit in med sitt paranoida detaljfokus, stramat upp både ekonomi och organisation och samtidigt skapat en det-är-kul-att-gå-till-jobbet-känsla som inte är helt oviktig när allt fokus riktas mot det sportsliga.
Jörgen ”Gräv där du står” Petersson har fått lägga orimligt mycket tid på att tillsammans med styrelsens Andreas Öhlin städa upp i den kontraktssörja som fanns efter 2019. Petersson är en försiktig general och är precis som Rosenlund en person som ser nödvändigheten av att jobba med hängslen- och livrem, smålänningar som de är. Lågmält och bara med det som går att påverka.
Tekniske chefen Jens Nilsson har efter många år fått möjlighet att driva sportslig utveckling där det inte tidigare fanns någon struktur att landa den typen av frågor i.
Rekryteringen som verkligen var dåligt hanterad (vi ska inte gå in på namn här, men många blir det) har plötsligt blivit väldigt mycket bättre och med en nästan osannolik träffbild under två säsonger med scouten Peter Swärdh, Jörgen Petersson och Rydström som centralfigurer.
Addera viktiga personer på kontoret som hanterar administration, marknad, event, ekonomi och säkerhet. Funktioner som är nödvändiga för helheten.
Organisationen är efter stålbadet för två år sedan fortfarande slimmad, på gränsen till anorektisk där tillikauppgifterna är mångfacetterade.
Med en effektiv organisation har också styrelsen kunnat lämna över det operativa till tjänstemännen och fokuserat på nödvändiga framtidsfrågor istället.
Det pratas om Kalmar FF på ett respektfullt sätt i fotbolls-Sverige igen. Det är inte tyst längre. Många är nog förvånade över att helheten är större än delarna av summan.
Mycket välförtjänt ljus på Rydström som själv varit tydlig med att det handlar om ett lagarbete runt fotbollen, där hans stab av assisterande tränare, fysioterapeuter, altmeister Ragnarsson och spelarna är lika viktiga pusselbitar.
För att kunna leva upp till Aristoteles myntade uttryck, det där om summan och helheten, så kan ingenting uteslutas i kontexten.
Allt hänger ihop.
Från styrelsen över sporten och kontoret, via det behjärtansvärda projektet Kalmar FF med Hjärtat, alla ideella krafter som jobbar på och inte minst supportrarna som de två senaste säsongerna äntligen fått något att vara stolta över.
Kalmar FF är en medelstor allsvensk klubb med allt vad det innebär i en strikt hierarkisk ordning där omsättning och eget kapital nästan alltid avspeglar sig i en sluttabell.
I den svenska 51-procentsverkligheten finns fortfarande, tack och lov, möjlighet att störa den ordningen.
Även om Rydström meddelat omvärlden ambitionen att ”blåsa Sundsvall av banan” på söndag och bli sämst femma så är Kalmar FF anno 2022 en angelägenhet (bästa publiksnittet sedan premiäråret på GFA) för rätt många. Både internt och externt.
Nanne Bergstrand pratade ofta om framtidstro, hur viktigt det var att uppfylla hans Kaizen-profetia om ständig förbättring.
Där är man nu. Med en ny mästare och en verksamhet som går i takt.
Att ta sig ut till GFA på söndag och visa uppskattning till en förening som betyder något, som berör igen är väl rimligt och dessutom, som bonus, få chansen att hylla en av hjärnorna bakom riktningsförändringen – Jens Nilsson – när historia möter nutid.
