Denna text är skriven av Peter Ahlén. Under försäsongen följer han Kalmar FF på nära håll och delar med sig av sina texter här på kalmarff.se. Texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
Nytt år…får vi be om lite kontinuitet, tack
Text: Peter Ahlén
För att travestera Tomas Andersson Wij i den fina Nu dör en sjöman igen: ”Ett skitår är slut.”
Januari är en tid på året för alla obotliga fotbollsoptimister: blickar vänds framåt, uppåt; ett sportsligt fiasko sorteras bort, förpassas in i glömskan. Istället förhoppningar, förväntningar, till och med drömmar. Det som vi kanske behöver som mest just nu, nåt att se fram mot, samlas kring, en bubbla som stänger ute bruset av allsvenskan. Istället ett försök att omfamna en ny verklighet.
I den situationen befinner sig Kalmar FF när vi skriver 2025.
Föreningen har varit i prekära situationer förut, även i närtid. Två kvalfyllda överlevnadsexpeditioner, ett monumentalt stålbad och en pandemi kan bockas av, med allt vad det innebar för Kalmar FF i allmänhet och anställda i synnerhet. Det som höll på att knäcka föreningen, framför allt ekonomiskt.
I detalj vet jag inte riktigt hur det gick till, men där och då fanns individer i styrelserummet, på kontoret och nere på golvet (sporten) som bestämde sig för bryta den negativa trenden, lyfta blicken och försöka, trots oddsen, skjuta in nån sorts framtidstro.
På kort tid, det är väl egentligen en underdrift, med en extrem gräv-där-du-står-mentalitet lyckades återupplivningsförsöket.
I det sammanhanget är ”ett skitår” som 2024 ett relativt begrepp.
Kalmar FF gick in i 2021 med en helt ny attityd, raka i ryggen, bröstkorgen ut, rätt klara över att ha baxat in rätt man på rätt plats. Det var omtag, omstart och riktningsförändring.
Efter två år i exil bytte Rydström Uppsala mot östkusten. Markus Rosenlund styrde upp kontoret (…och lite till), Jörgen Petersson och Andreas Öhlin fick slita med att få struktur på den rätt röriga kontraktssituationen samtidigt som Petersson, Peter Swärdh och Jens Nilsson framgångsrikt började bygga trupp.
Sexa och fyra i allsvenskan. Det såg ju så bra ut.
Sen försvann Rydström.Omstart, omtag. Ett litet hack i skivan var den allmänna förhoppningen.
Rekryteringen av en nu-tar-vi-nästa-stegtränare-efter-Rydström i Henrik Jensen signalerade progression. Det landade i något annat skulle det visa sig. En ny fin sjätteplats 2023 trots underliggande siffror som indikerade något annat förvandlades under 2024 till en realitet: degradering med allt vad det innebär av ändrade förutsättningar, ekonomiska och personella.
Tonen sattes redan på Tele2 i premiären mot Hammarby, det som på något sätt präglade resten av året: Ett sönderläst Kalmar FF klarade inte av att bedriva den fotboll som var planen när motståndarna klev högt, pressade man-man och exploaterade enkla misstag.
Jag fick en flashback till våren 2014 när Hasse Eklund kunde skörda det Nanne Bergstrand byggt under elva säsonger. Verkligheten kom ikapp när Eklunds statiska 4-4-2-fotboll inte fick fäste i spelargruppen. Känslan var den samma tio år senare. Henrik Rydströms grundprinciper och envetna pedagogik som på ett framgångsrikt sätt omsattes i praktik charmade fotbolls-Sverige. Kanske inte Alexander Axén, men rätt många andra och det arbetet gjorde att i stort sett alla betrodda spelare blev bättre versioner av sig själva. Det vi såg vi inte så mycket av 2024.
Henrik Jensen höjde insatsen med en mer riskfylld fotboll, som ibland kantrade mot det naiva, det som också i slutändan gjorde att ett solitt lag krackelerade defensivt med 58 insläppta mål – det bestående minnet av fjolåret. Att ett taktiskt drillat och homogent lag föll igenom i det kollektiva försvarsspelet på så kort tid är fortfarande en gåta.
Att Jensen försvann och Stefan Larsson tog över under sommaren ändrade i sak (resultat) inte så mycket. Trendbrottet kom aldrig samtidigt som bottenkonkurrenterna levererade när det som mest behövdes.
Ironiskt nog inföll den sportsliga ökenvandringen samtidigt som föreningen under fyra år på ett imponerande sätt byggt upp en stabil ekonomi med nästan 30 miljoner kronor i eget kapital och sund likviditet.
Degraderingen fick oväntat stora konsekvenser i organisationen.
Ordföranden Anders Henriksson lämnade sitt uppdrag rätt omgående. Interimtränaren Stefan Larsson gick tillbaka till sin tjänst på akademin där chefen Lucas Nilsson sa upp sig och som en extra dolkstöt bara för att hamra in Andersson Wij-budskapet så lämnade även sportchefen Jörgen Petersson sitt uppdrag efter åtta otroligt fina år. Kalmar FF överlever det här också. Så har det fungerat historiskt och så kommer det att fungera i framtiden. Jag vet inte hur många gånger Nanne Bergstrand predikade om att det inte är självklart med allsvensk fotboll i en stad av Kalmars storlek. Fanns det ändå en falsk trygghet, en det-kommer-att-ordna-sig-attityd som bromsade nödvändigt tuffa beslut under resan efter så många år?
Den interna analysen får väl ge svar på det, men verkligheten blev snabbt påtaglig och med den vilket hårt jobb som krävs för att kunna leva upp till Resan Hem-devisen som genomsyrar all verksamhet.
Gundtrygghet, stabilitet, en tydlig vision och låg personalomsättning på nyckelpositioner (ordförande, klubbchef, sportchef, teknisk chef) är ofta framgångsfaktorer i en organisation.
I den delen finns en del att önska.Om vi väljer att avgränsa tidsperspektivet till åren på Guldfågeln Arena, 14 totalt, så har det sett ut så här på ovan nämnda positioner.
Ordförande: Johnny Petersson, Ronny Nilsson, Lars Matsson (tf), Anders Nyblom, Mattias Rosenlund, Johan Assarsson, Jonas Persson, Anders Henriksson, Joachim Lantz (tf).
Klubbchef: Svante Samuelsson, Anders Klevsand, Mattias Rosenlund, Lucas Nilsson (tf), Markus Rosenlund, David Måsegård.
Sportchef: Kjell Nyberg (ingen uttalad titel, men av flera arbetsuppgifter), Thomas Andersson Borstam, Jesper Norberg, Jörgen Petersson.
Den enda konstanten över tid är Jens Nilsson som haft olika roller under angivna år. I dag teknisk chef och medlem i det nyinrättade sportrådet.
Som ni ser och förstår har det handlat väldigt lite om kontinuitet, mer om omtag, omstarter, riktningsförändringar och med det förändrade roller, relationer och mönster; men också förlust av kompetens och värdefull tid som varit användbar på andra sätt.
”Det känns som det sitter i väggarna”, sa en anställd till mig i veckan och syftade på alla förändringar, vissa påtvingade, andra oväntade. Jag vet, det är svårt i en brutal och resultatstyrd bransch, men det skulle underlätta om Kalmar FF hittar en väg framåt som skänker nån sorts lugn, kanske också skapa en medveten strategi internt för att klara personalsuccessionen.
Det är också en resa att göra…
Till sist: Tränare, kanske någon undrar. Är inte det en nyckelposition? Mer om det i nästa avsnitt.
