Denna text är skriven av Peter Ahlén. Under försäsongen följer han Kalmar FF på nära håll och delar med sig av sina texter här på kalmarff.se. Texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
Signerat Peter Ahlén: ”Romario – den ödmjuke brassen”
Tolv år är en evighet i dagens fotboll.
Tolv år i samma förening unikt.
Nu väntar en ny verklighet för Romario Pereira Sipião.
Några detaljer gör mig lättad: Jag behöver inte ha koll på åldersstrukturen i Kalmar FF:s trupp, se till att det finns utrymme för nästa generation att växa in i seniorverksamheten eller för den delen, ta hänsyn till ekonomi och vilket utrymme den kräver för att Resan Hem ska bli så snabb som möjlig.
Jag behöver inte ta beslut som påverkar i det korta eller långa perspektivet. Jag kan ha åsikter som går på tvärs mot allt det där, ett privilegium som inte avkrävs något ansvarstagande.
Det blir ingen förlängning den här gången – som spelare. 39-åringen kommer att erbjudas en ny roll i föreningen. Att förhandla fram den lösningen, är jag och många andra kan jag tänka mig, rätt glada att slippa.
Good enough?
Ja, jag tycker det.
Romario hade naturligtvis gjort ett bra jobb i superettan, fortsatt leverera det han klarat så bra under sina år på Guldfågeln Arena, det som många av oss tagit för givet: han kommer till arenan, stämplar in, gör det som krävs, ofta också rätt mycket mer. En förlängning var väl det som många av fansen hoppats på, kanske också räknat med.
Bortsett från alla objektiva och pragmatiska hänsynstaganden som ansvariga i föreningen måste hantera, så hade det varit den enkla vägen ut.
Men det finns alltid ett bäst-före-datum att förhålla sig till. Ibland är det nödvändigt att ”kill your darlings” som det brukar heta i mediabranschen.
Alla föreningar hamnar i den här situationen. Även ikoner når vägs ände. Känslor svallar, upprörda fans protesterar och föreningsföreträdare försöker förklara.
I de allra flesta fall, när allt lugnat ner sig och vardagen infinner sig, så brukar det ändå landa hyfsat bra.
I Solna har Alexander Milosevic stämplat ut efter totalt nio säsonger i AIK. Haris Radetinac, född samma år som Romario, 1985, blev entledigad efter tolv säsonger i Djurgårdens IF. Sören Rieks och Andreas Johansson avslutade i Malmö FF och Halmstad BK under mer ordnade former än trion Milosevic, Radetinac och Romario, alla med önskemål att få fortsätta spela. Det här är inget nytt för Kalmar FF.
På GFA kan listan över spelare som avslutat sina karriärer i den röd-vita dressen och fortsatt jobba inom organisationen göras lång: Stefan Larsson, Rasmus Elm, Emin Nouri och Jens Nilsson är verksamma i dag – och fortfarande lika viktiga.
För drygt elva år sedan var föreningen i ungefär samma sits. En ikon var inne på sitt sista kontraktsår, 37 år gammal, petad i nio raka matcher, bänkad i totalt 14 matcher av Nanne Bergstrand.
Svante Samuelsson var klubbchef 2013. Han minns samtalen och Henrik Rydströms reaktion: ”Det var verkligen inte enkelt. Han identifierade sig som fotbollsspelare och kapten i Kalmar FF. Initialt var det tvärstopp. Min känsla var att han började tappa lite i kvalitet och jag fick addera en del från mitt eget perspektiv som spelare, att det kanske var bättre att flytta fokus, hitta en annan väg framåt, istället för att fortsätta och riskera att hamna mer permanent utanför en startelva, åka med U21 till västkusten och käka pastasallad i folieform. Det ska vara värdigt. Vi tittade på åldersstruktur och truppsammansättning och i det läget måste man vara krass.”
Ungefär samma problematik som Jens Nilsson och Peter Swärdh fått hantera så här drygt elva år senare. Romario har initialt haft samma inställning som Rydström. Identiteten är tydlig: jag är fotbollsspelare, punkt slut.
”Samtalen har varit känslosamma men i god anda. Romario har respekterat föreningens argument att det kan vara rätt tid att göra något annat, i det här fallet så kan det finnas en framtid som tränare med fokus på individuell utveckling. Ett arbete som kräver egenskaper och en personlighet som passar in på Romario. Här har vi fått skilja på känslor och det pragmatiska”, säger Peter Swärdh.
Romario har på allvar brunnit för sin förening, varit lojal, tagit ansvar för helheten, aldrig backat för en arbetsinsats och varit extremt professionell. Han har som engelsmännen brukar uttrycka det: ”kept himself to himself” med sin lågmält ödmjuka framtoning och tydliga integritet. Romario har stämplat in och jobbat. Rubriker har andra fått leverera. Internt har han dock varit det långtidsverkande kittet i omklädningsrummet, den informelle ledaren som samlat gruppen för grillfester ute i Lindsdal och fungerat som stöd för unga spelare.
Han kom till Kalmar 2013 efter fyra säsonger i Gais med Alexander Axén som tränare och med en väldigt tydlig offensiv prägel på sitt spel. Den sorglösa brasse-myten tog han med sig från Göteborg. Nanne Bergstrand såg snabbt vad som fattades i helheten – defensivt ansvar – det som efter ett par säsonger av anpassning gjorde brassen till en av allsvenskans vassaste och mest kompletta mittfältare.
Ni som minns, minns när han tillsammans med Rasmus Elm och Ismael skojade med allsvenskt motstånd hösten 2016. För att ta ett exempel.
Han har egenskaper i sitt spel som varit viktiga, inte i första hand för honom själv, men för kollektivet: löpkapaciteten, förmågan att flytta boll, lösgöra sig på små ytor och bryta linjer med sitt bolltrygga passningsspel.
Märkligt nog har han inte alltid varit ”the main man” på mitten. Istället har det funnits en extrem förmåga att anpassa sig till taktiska riktlinjer, till omgivningen. Tillgänglig, spelbar och ansvarstagande i alla delar av spelet har också funnits på cv:et.
Per definition är Romario ”a unsung hero”, en person som uppnått mycket och visat mod utan att få den uppmärksamhet han förtjänar. Den typen av spelare som alltid har en gräddfil rakt in i supporterhjärtan.
Han har varit närvarande på ett häpnadsväckande sätt med tanke på yrket han valt, framför allt kopplat till spelstil och den behandling han fått utstå. På tolv säsonger har Romario missat 22 allsvenska matcher.
Åtta säsonger i rad tilldömdes han flest frisparkar i allsvenskan, gjorde mål i tretton raka säsonger och han har dragit på sig sex röda kort, flest av alla Kalmar FF-spelare genom tiderna, men är samtidigt den som spelat flest allsvenska matcher i föreningens historia. Fakta som kvalar in honom som en av de riktigt stora.
Han har varit obrasiliansk på många sätt, bortsett från det där sydamerikanska topplocket. Efter 16 år i Sverige är det kanske inte så konstigt.
Rydström hänvisade, i stort och smått, till Kjell Nyberg.
Romario litar på Gud.
Var och en blir salig på sin tro.
Det var omöjligt att förutse Rydströms utveckling när Patrick Walker skickade in honom i kvalreturen mot Hammarby hösten 1994. Jag såg bara en brasse i mängden när Romario försökte etablera sig i föreningen 2013-2014.
Nu avslutas en 30 år lång mittfältsepok i Kalmar FF.
Vem plockar upp den röda tråden?
39-åringen från Imperatriz har förvaltat sin tid av arvet på ett imponerande sätt. Är han osäker på framtiden vet han ju vem han ska fråga för vägledning.
Romario kommer att vara saknad. Älskvärda personer blir ofta det.
