Krönikan är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är krönikörens egna.
Analysen är gjord.
Behovet av ett offensivt hot var påtagligt.
Därför är Jonathan Ring i Kalmar FF för en tredje runda.
Efter tre år i Djurgården stod 29-åringen med rötter i Örebro utan kontrakt och en oviss framtid. Det har ryktats om norska bottenlaget Strömsgodset och bulgariska Bote Plovdiv, där förre Dalkurd-tränaren Azrudin Valentic är ansvarig.
Det har verkligen inte snackats om Kalmar.
Även om lillebror Sebastian gärna, någon gång i framtiden, ville spela i samma lag som brorsan, skrattade han bort frågor om Jonathans framtid när han gästade Studio Kalmar FF förra veckan.
Så sent som i onsdags svarade scoutingansvarige Peter Swärdh, i samma studio och på en rak fråga – jobbar ni på något konkret nu? – nekande. Istället: ”Vi lyfter blicken mot kommande fönster.”
Om inte sportchefen Jörgen Petersson rundat Swärdh i frågan så får jag ge honom den maskhållningen som alla i branschen är så väl förtrogna med och använder utan att generas det minsta.
Därför kommer signeringen oväntat.
Mest för att många med mig trodde att det var situationen centralt i backlinjen med frågetecken för Henrik Löfkvist och Johan Stenmark och deras oklara skadestatus som var det problem som skulle adresseras.
Efter fem veckors träning och tre träningsmatcher – Malmö FF 2-2, Oskarshamns AIK 0-2 och Landskrona 0-2 – så landar slutsatsen i något helt annat.
Visst, det går väl att tolka intresset för dansk-svensken Jacob Johansson som om föreningen sonderande terrängen offensivt, men i det fallet är väl känslan mer som det såg ut att vara: en try out och en möjlighet att lära känna varandra för exakt det där Swärdh pratade om i studion – ett kommande fönster.
Jörgen Petersson har också uttryckt att det fortfarande finns en del att göra för att balansen i truppen ska kännas lite mer än ”helt okej”, men att det då handlade om justeringar i ett senare skede.
Behovet är identifierat och Jonathan Ring är här på ett flerårskontrakt för att bidra med poäng, det som varit en bristvara i Kalmar FF under flera säsonger.
Det är lätt att förstå rekryteringen med tanke på historien.
Efter två vändor – 2013-2016 och hösten 2017 – är han givetvis välscoutad, inkörningstiden blir minimal och KFF får en spelare som passar väldigt bra in i det nya sättet att spela; Henrik Rydström vet vad han kan och hur han ska användas.
Ring adderar nödvändig rutin (fyller 30 i december), han har varit framgångsrik – cupguld och SM-guld med Djurgården – han har en profil som saknas i truppen: en spelare som är duktig på att bryta mönster, samarbeta på små ytor, och han är vänsterfotad, en bristvara i Kalmar FF:s offensiva uppställningen – och en sak till: modet, att våga spela med hög risk i ytor som är obekväma för motståndarna.
I den positionsindelning som finns som en grund i truppbygget är samtliga sju – Nils Fröling, Isak Magnusson, Oliver Berg, Edvin Crona, Alex Mortensen, Filip Sachpekidis och Noah Shamoun – mest bekväma med sin högerfot.
Med Ring öppnar det upp andra möjligheter. Han kan dessutom användas som ”tia” i en 4-3-3-uppställning.
Även om truppen har kommunicerats som stängd, om inget annat händer, typ att ett bud på Nisse Fröling inte går att säga nej till, så finns tydligen det ekonomiska utrymmet när Maxwell inte kommer tillbaka, vilket frigör medel.
En av kriterierna för att KFF överhuvudtaget ska kunna rekrytera utifrån är att spelarna är kontraktslösa. Efter tre år i Djurgården erbjöds ingen förlängning och den punkten kunde omgående checkas av.
Lönemässigt har Ring naturligtvis legat på en helt annan nivå i den kungliga huvudstaden än den snittlön på 35 000 kronor som för tillfället gäller i KFF. Uppgifter säger att han tackat nej till Häcken och en betydligt högre lön för att förenas med sin bror och haka på riktningsförändringen, det som många väljer att kalla ett projekt, ett modernt uttryck som använts flitigt i sportens värld och som jag har väldigt svårt för.
Projekt är en temporär satsning och signalerar en tidsbunden varaktighet. Inget annat.
I allt väsentligt känns rekryteringen rätt, som om allt sammantaget gör att bitarna hakar i varandra.
Men det finns frågor, framför allt om vi tittar på ett av skälen till varför Ring är tillbaka: poängskörden.
Så här har det sett ut under åren i allsvenskan:
2013: 15 matcher (10 från start, 5 inhopp) – 1 mål, 3 assist.
2014: 23 matcher (21+2) – 1+8.
2015: 19 matcher (15+4) – 1+5.
2016: 28 matcher (23+5) – 5+2.
2017: 15 matcher (14+1) – 4+3.
2018: 29 matcher (20+9) – 4+3.
2019: 29 matcher (28+1) – 7+7.
2020: 24 matcher (17+7) – noll mål, ett assist.
Guldåret, 2019, sticker naturligtvis ut, då var Ring i många stunder briljant och det han levererade i Kalmar hösten 2017 var på ungefär samma nivå.
Form är färskvara och utfallet förra säsongen är kanske anledningen till varför det inte blev någon förlängning och fortsättning i Djurgården.
Det var fler än Jonathan Ring som underpresterade i ett Djurgården som hade stora problem att leva upp till prestationerna under guldåret då det mesta ramlade på plats. Förtroendet från tränarparet Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf reducerades ganska snabbt. På 17 starter byttes Ring ut vid 13 tillfällen.
Oroande?
Till en viss del.
Samtidigt så är vetskapen om att Henrik Rydström restaurerat rätt många före detta Bergstrand och Lagerlöf-spelare i Sirius något som också ska in i den här ekvationen.
Krönikan är skriven av Peter Ahlén som under många år jobbat som sportjournalist. Under året kommer han följa Kalmar FF på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att krönikan är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
