Kalmars enda OS-guld togs av en ölänning

Den enda olympiska guldmedalj som erövrats av en idrottsman från Kalmar ligger inlåst i ett bankfack. Men spikskorna William Björneman använde när han blev olympisk mästare i längdhopp för lite drygt 100 år sedan finns hemma hos sonen Lars i Hölminge, utanför Ljungby.

Även om Lars aldrig själv är den som först för sin fars OS-guld i Antwerpen 1920 på tal, berättar han gärna om sin pappa och hans framgångar som idrottsman i fall någon vill veta mer:

– Visst är det roligt att prata om det, speciellt som jag ibland får veta nya saker som jag inte kände till.

När William kom till världen den 6 oktober 1895 bodde hans föräldrar Julia och Per Petersson i Skarpa Alby på Öland. Och den lilla byn på öns östra sida fortsatte att vara något alldeles speciellt för William:

– På senare år köpte han tomt därute vid Norra Möckleby. Han lät riva ett ruckel som stod där och byggde två fritidshus i stället.

I Kalmar hade Williams pappa fått arbete som vaktmästare på Navigationsskolan, föregångaren till Sjöfartshögskolan. Den låg fram till 1914 på Södra Långgatan 73 på östra delen av Kvarnholmen. 

– Pappa fick gå på läroverket i Kalmar mot att hans mor städade där, berättade Lars när han han förra sommaren blev intervjuad av Joakim Carlsson – mångårig medarbetare i Östra Småland – för tidningen Smålänningens räkning.

– Men han misskötte studierna så mycket att han fick gå om ett år och det blev ju ett år till för henne att städa. Jag önskade att jag kunnat använda det när han klagade på mina betyg…

Gymnasiet i Kalmar fanns då vid Stortorget, i nuvarande Stadshuset. Därifrån var det bara något kvarter till stans idrottsplats, belägen på vad som i dag är den stora parkeringsplatsen mellan Södra Kanalgatan och Fiskaregatan. Där visade sig William – eller Ville som kamraterna alltid kallade honom –  vara en friidrottstalang av ovanliga mått. Han var oerhört snabb på korta distanser och ännu bättre på att hoppa längd. 

Som de flesta idrottsintresserade läroverkspojkar gick han med i IFK Kalmar (som inte har något att göra med dagens förening med samma namn). Våren 1918 slogs IFK samman med IF Gothia till Kalmar IS. Den föreningen finns fortfarande, men har för längesen strukit friidrotten från programmet och kallar sig sedan 1927 för Kalmar FF. 

Det var i Kalmar IS friidrottares färger, bruna shorts och vitt linne (fotbollslaget spelade i rött och svart) som William blev en av Sveriges mest välkända idrottsmän. Han förknippades med hemstaden så till den grad att han ute i landet nästan alltid kallades för ”Kalmar-Petersson”, ja, ibland rent av bara ”Kalmar”, något som hängde i även sedan han 1922 bytt efternamn till Björneman.

I samma takt som han utvecklades som idrottsman fick William även ordning på sina studier. Efter att ha tagit studenten 1915 pluggade han på Frans Schartaus handelsinstitut i Stockholm. Under Stockholmstiden tävlade han för SoIK Hellas, men från maj 1918 representerade han den nybildade klubben Kalmar IS. 

Samma år började han arbeta som bankkorrespondent, det vill säga ortsombud för en bank, och fick sitt stora genombrott vid tävlingar i Köpenhamn då han satte svenskt rekord i längd med 7,20 meter. 1918 tog han dessutom sitt första SM-guld.och innan säsongen var slut hade han bättrat på sitt svenska rekord till 7,24. Året därpå ökade han till 7,26. Då arbetade han i Storbritannien och passade på att också bli engelsk mästare i längdhopp.

1920 vann Björneman SM på nytt. Och den 18 augusti kom så den största triumfen i hans idrottsliv. 

Eftersom han just blivit återställd efter en skada var Björneman djupt osäker på sin form inför de olympiska spelen i Antwerpen. Försökstävlingarna dagen före finalen hade inte gjort honom mycket klokare, trots att han till sin egen förvåning hoppat längst av alla. Detta fastän han på de otroligt usla banorna bara noterat 6,92 meter, hela 34 centimeter kortare än hans dåvarande svenska rekord.

Alla OS-guld från och med de första olympiska spelen i modern tid i Aten 1896 hade gått till USA och amerikaner skulle fortsätta att prenumerera på längdgulden ända till och med OS i Rom 1960. Med undantag just för Antwerpen 1920. 

Den svenske mästerhopparen tolkade tecknen till det bästa när han gick ut för att springa in ansatsen inför finalen: 

”Jag såg någonting som glittrade på längdhoppsbanans kolstybb. Jag tog upp det glittrande föremålet och det var en amerikansk kvartsdollar i silver. Jag hade till tävlingsnummer fått min lyckokombination 13 eller siffersumman av 616. Nu kom den amerikanska kvartsdollarn och jag undrade om den skulle betyda någonting alldeles särskilt.”

Han bestämde sig förstås för att slanten också var turbringande. Och det var den kanske. Björneman hoppade 7,15 meter, sex centimeter längre än tvåan Carl Johnson från USA. Bronset blev också svenskt, det gick till Eric Abrahamsson på 7,08 meter (en mångsidig idrottsman som även blev Europamästare i ishockey 1921). 

Björnemans guld var sensationellt. Men han var själv den förste att påpeka att han aldrig skulle vunnit om inte favoriten Solomon ”Sol” Butler från USA hade råkat ut för en muskelbristning redan i kvaltävlingen: ”Den bäste mannen hade utan tvekan förlorat tävlingen genom sin olyckshändelse”.

I Antwerpen fick Björneman också en bronsmedalj för sin insats på andra sträckan i det svenska stafettlag som slutade trea efter USA och Frankrike på 4×100 m. Om stafetten har Björneman berättat att ”amerikanerna slog oss med 5–6 meter på varje sträcka, men vi tog upp dom i växlingarna och kom ut på sista sträckan tätt i hälarna på dom”. USA vann på den redan då medelmåttiga tiden 42,3. Frankrike sprang på 42,6 och Sverige på 42,9. 

Fyra år senare var det dags för OS i Paris. Björneman vann SM igen och hade under åren som gått studerat och arbetat utomlands, bland annat i Frankrike. Säkert bidrog hans kunskaper i franska till att Idrottsbladets legendariske ägare och chefredaktör Torsten Tegnér kommit överens med honom att han skulle rapportera från olympiaden i tidningen.

– Det fick förbundet nys om och sa till pappa att han inte fick göra det, för det såg ut som att han var proffs. Jag är faktiskt inte säker på att Idrottsbladet skulle betala honom, men från förbundshåll sa man att han inte fick skriva i tidningen om OS, punkt slut. Då tackade pappa nej till att vara med i tävlingarna och åkte ner och skrev bara om dem istället. Ett löfte var ett löfte och han tänkte inte bryta det.

Samma dag som längdfinalen i Paris avgjordes hoppade William Björneman under ”noggrant kontrollerade former” 7,35 meter. Det hade han tagit silver på om han varit med och tävlat.

– Jag tycker att han gjorde alldeles rätt. Där har vi varit lika, pappa och jag. Har man gett ett löfte, så bryter man det inte. Jag kan inte föreställa mig vad som ska krävas för att ska kunna göra det, säger Lars som menar att hans far kunde vara orubbligt envis när han ansåg sig ha rätt.

– Jag minns att han berättade om när han var med som sprinter i en landskamp mellan Danmark och Sverige i Köpenhamn. Pappa hade lagt märke till att den danske startern fyrade av startskottet nästan direkt efter att han skrikit ”färdiga”. Därför låg han redo för det och fick en kanonstart. Men loppet blåstes av för tjuvstart.

Det höll inte William Björneman med om. Han var bergsäker på att han startat efter skottet.

– Så när loppet startades om och de andra gav sig iväg, stod han kvar i startgroparna. När de gått i mål, bara reste han sig och gick därifrån. Eftersom Sverige förlorade landskampen, var det säkert inte så populärt.

1924 blev William Björnemans sista år i toppidrotten. Han vann SM för sista gången och vid tävlingar i Linköping slog han till med nytt svenskt rekord en sista gång, nu på 7,39 meter. 

Vid det laget hade William Björneman flyttat till Norrköping. Han fortsatte att idrotta utan att ha några elitambitioner längre, men så sent som 1937 var han fortfarande en av Östergötlands bästa längdhoppare. Under tiden i Norrköping inledde han en karriär i livsmedelsbranschen som ledde till att han var direktör för Scan i Malmö 1941–1962. Han hade också många uppdrag inom idrottsrörelsen, bland annat satt han i Riksidrottsförbundets styrelse.

1925 hade William Björneman gift sig med Margareta Aulin. Hon gick bort 1943. Några år senare gifte han om sig med Vanda Tiede, som var född 1918 och alltså betydligt yngre än William. Sonen Lars föddes 1946 och hans bror Per 1948.

– Jag sa aldrig ”du” till mina föräldrar. Jag sa alltid ”pappa” eller ”mamma”. Man sa: ”Vill pappa hjälpa mig?” istället för ”Vill du hjälpa mig?” Det var en annan tid, konstaterar Lars, som själv visade sig ha goda anlag för friidrott. Men när familjen flyttade till Kalmar i samband med Williams pensionering i början av 1960-talet så blev det i stället golf för hela slanten.

– Vid den tiden fanns det ingen friidrott i Kalmar. Det var handboll, fotboll och hockeybockey som gällde. Jag nästan bodde ute på golfbanan, körde dit med min moppe så snart jag hade tid över.William Björneman, som ställde höga krav på sin son, både när det gällde skolarbetet och i idrottssammanhang, kunde glädjas åt att Lars som 16-åring tog plats i golfens Europalag för juniorer.

– Jag tror att han hade varit nöjd med att jag sökte mig till det militära, säger Lars Björneman, som varit verksam som officer i marinen.

Men sonens yrkesval fick hans far aldrig uppleva. William Björneman dog i maj 1965, bara ett par veckor innan Lars tog studentexamen. Den förste smålänningen som vunnit ett individuellt OS-guld och den än i dag ende idrottaren från Kalmar som blivit olympisk mästare, har sin grav på Södra kyrkogården i Kalmar.

På Youtube kan ni se ett filmklipp via denna länken med några av finalhoppen från Antwerpen 1920, med fokus på William Björneman.

SKADADE STORFAVORITEN BLEV MÖRDAD

Stor guldfavorit inför det olympiska längdhoppet i Antwerpen var Solomon ”Sol” Butler, jämnårig med William Björneman och född i Kingfisher, Oklahoma.

Fadern Ben var född som slav 1842 och deltog i det amerikanska inbördeskriget. Han valde sitt efternamn efter den beundrade nordstatsgeneralen Benjamin Butler. 

Sonen var ett idrottsfenomen och började snabbt samla medaljer och utmärkelser på hög inom skolidrotten. Sol var bra i baseboll, basket och amerikansk fotboll, där han senare blev lagkamrat med Jim Thorpe, den överlägset bäste mångkamparen vid OS i Stockholm 1912. (Thorpe fråntogs sina medaljer sedan det kommit fram att han 1911 fått några dollar för att spela baseboll – olympier fick inte vara proffs – men fick postum återupprättelse som OS-mästare 1983, 30 år efter sin död). 

Men framför allt var Sol Butler en friidrottstalang av stora mått. Han blev en av de första svarta idrottsstjärnorna. Till Europa hade han kommit som soldat under första världskriget och sedan briljerat i de internationella tävlingar som hölls i Paris 1919, som ersättning för OS 1916 som skulle arrangerats i Berlin, men förstås ställts in på grund av kriget. Butler vann längdhoppet och erhöll en orden av den mäkta imponerade landsflyktige montenegrinske kronprinsen Danilo.

Men Butler blev alltså skadad i sitt allra första försökshopp i OS-finalen i Antwerpen 1920 och därmed fick William Björneman chansen att vinna. Kalmarhopparen berättade själv i ett brev till Victor Hugo Lindström, gymnastiklärare på Stagneliusskolan 1945–56:

”Butler var utan tvekan den bäste av oss alla, som försökte oss på längdhoppet i Antwerpen en varm augustidag 1920. Banorna i Antwerpen var emellertid otroligt usla. Ingen enda av dessa många deltagare, som alla hade hoppat sju meter och långt däröver kunde i försöken passera det magiska sjumetersstrecket”. 

Men det var nog inte de undermåliga banorna som vållade Butlers skada. I alla fall inte som William Björneman såg det. För sina söner framhöll han att Butler inte brytt sig om att förbereda sig tillräckligt noggrant.

– Pappa såg det som ett exempel på att det inte spelar någon roll hur duktig man är om man inte är omsorgsfull och väl förberedd. Han ville väl varna oss för att slarva.

Sol Butler fortsatte idrotta, gifte sig – äktenskapet blev barnlöst – och medverkade i en del filmer. Han sålde bilar ihop med sin bror och skrev en bok om friidrott. 

Så småningom flyttade Butler till Chicago. Den 1 december 1954 blev två servitriser antastade av en gäst på krogen Paddy’s Liquors där han arbetade sedan sju år tillbaka. Han kastade ut mannen som efter en stund kom tillbaka beväpnad och sköt Butler med två skott. Han avled på sjukhuset, 59 år gammal. 

Sol Butler är begravd i Wichita, Kansas, där han tillbringade en del av sin uppväxt, intill sin syster Josephine.

MAJOR LYCKBERG SPÄNDE VADOR

”Från gymnastiken minns jag hur den gemytlige barske majoren Nils Gustaf Lyckberg gick omkring och spände vador.”

Så skriver kommendör Henning Hammargren, som tog studenten 1918, om sin och William Björnemans gymnastiklärare vid läroverket i Kalmar. 

Att ”spänna vador” var nog den mest avancerade gymnastiska övning Lyckberg var i stånd att utföra vid denna tid. Språk- och litteraturprofessorn Bodvar Liljegren från Orrefors, student redan 1906 – han avled nästan 100 år gammal 1984 – uttrycker sig lite mer oförblommerat än Hammargren:

”När majoren Nils Gustaf Lyckberg år 1920 blev pensionerad, hade han varit gymnastiklärare ända sedan 1881. Det var alltså en gammal herre som de första åren hade att sörja för vår fysiska spänst. Hans ålder och hans voluminösa lekamen hindrade honom från att själv utföra några som helst gymnastiska rörelser, och det var endast genom sina med kraft och precision uttalade kommandoord han kunde framlocka de färdigheter som krävdes av oss”. Liljegren minns också den ”martialiske majorens stentorsstämma”. 

På äldre dagar berättade William Björneman själv, i trots allt ganska försonliga ordalag, om ”den stränge majoren Lyckberg”: 

”I Kalmar läroverk värdesattes på den tiden armstyrka och hopp över höga hästar mera än någonting annat. […] Lyckberg såg med någon sorts behärskad avsky på allt det nya, som hette fotboll, fri idrott, men vår energi och uthållighet var synbarligen utav den art, att han inte kunde låta bli att både fästa sig vid den och godkänna den”. 

© Klas Palmqvist
Mobil: 073-0718020
E-post: unionberlin@hotmail.com
Twitter: @bollkultur

Bearbetade versioner av texter som var publicerade i nättidningen Hela Östra Småland den 1 januari 2021. De i sin tur var kraftigt omarbetade och utökade versioner av mina texter om William Björneman i Östra Småland den 9 augusti 2008 respektive den 20 oktober 2011. Joakim Carlssons intervju med Lars Björneman var publicerad i Smålänningen den 26 juli 2020.

STORT TACK TILL
Lars Björneman, Hölminge
Ingrid Bruun, Kalmar 
Joakim Carlsson, Gnosjö 
Pelle Friberg, Kalmar
Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum 
Clas Ågren, Kalmar läns museum 

BILDKÄLLOR PÅ NÄTET
Stockholmskällan 

Gallica – Bibliothèque Nationale de France

Kalmar läns museums samlingar på Digitalt Museum 

MER KFF-HISTORIA
• Finten som höll på att lura ner Kalmar FF i trean
• När Cellgraven låg nyspolad
• Fången från dödslägret blev tränare i Kalmar FF
• Bojan på Skansen – och på Fredriksskans
• ”De får slå ihjäl mig – bollen var inne i mål”
• Strejkhot, maktkamp och intriger på krogen – så blev Kalmar FF ett elitlag
• Presentation av Klas Palmqvist