Vintern 1945/46 hjälptes Kalmar FF:s och Kalmar AIK:s spelare åt att bygga en ishockeyrink i den gamla torrlagda vallgraven nedanför fängelset. Sluttningarna blev naturliga läktare och drätselkammaren – den tidens kommunstyrelse – ordnade snabbt och smidigt den nödvändiga elbelysningen.
Alltihop gick på 2.000 kronor och resultatet blev vad som ansågs vara en av de finaste och mest centralt belägna ishockeyarenorna i Sverige, även om namnet – Cellgraven alltså – av utsocknes ansågs vara i makabraste laget. Kanske bidrog det till att sätta skräck i motståndarna…
Annons i Östra Småland inför den första ishockeymatchen någonsin i Kalmar den 23 januari 1946.
I premiärmatchen den 23 januari 1946 vann Kalmar FF över Kalmar AIK med 11–1 (5–1, 2–0, 4–0). Det första målet någonsin i en ishockeymatch i Kalmar gjordes efter bara några sekunder på ett långskott av Bertil ”Jeppe” Olsson, normalt högerhalv i fotbollslaget. Kalmar AIK:s målvakt Hasse Johansson blev totalt överraskad.
Som domare fungerade den med tiden närmast herostratiskt ryktbare Hugo ”Skruven” Jonsson. Han kan visserligen knappast ens ha sett någon ishockeymatch tidigare, men han hade informerat sig hos några stockholmare med hockeyerfarenhet som fanns på flygflottiljen F12 i Kalmar.
Hugo ”Skruven” Jonsson (1900–1988) på ett ateljéfoto från 50-talet. Han fortsatte som domare tills han fyllde 84 år. Mer om hans bravader som rättskipare i alla möjliga sporter avhandlas i en särskild text en bit längre ner här på sidan.
Foto ur Östra Smålands arkiv
Mer trots än tack vare ”Skruvens” medverkan gjorde ishockeyn, eller ”puckningen” som man gärna sa, snabbt succé i Kalmar, både bland spelare och publik. Redan på premiärmatchen var det runt 1.000 åskådare och det kom ännu fler i fortsättningen. Det blev helt enkelt inne att gå på hockey. För att ha råd med den dyra utrustningen anordnades en uppvisning av landets bästa konståkare. Det blev dundersuccé och ofattbara 2.888 personer klämde ihop sig runt rinken.
Tidigare hade KFF försökt spela bandy, men det det blev på sin höjd tre-fyra matcher per vinter. Man spelade gärna på Ängöfjärden, mellan Kattrumpan och Varvsholmen, om nu isen bar och det inte snöade för mycket. En hockeyrink var enklare att göra i ordning och innebar mer hanterbara snömängder att skotta undan. Den största fördelen var att man tack vare elljuset kunde spela på kvällarna och det var enkelt att snabbt sticka ner till Cellgraven efter jobbet för att träna eller spela match även på vardagar.
En lokal serie med tre Kalmarlag – KFF, KAIK och F12 från flygflottiljen – och tre från Nybro – Nybro IF, Ymer och Pukeberg – startades omgående. Även Lindås fanns med i bilden ett tag. Det visade sig snart att KFF-laget var helt överlägset och man började se sig om efter nya motståndare.
I Växjö hade man redan spelat ishockey i flera år och stan ansågs ha ett par av Smålands bästa lag. KFF spelade först oavgjort mot IFK Växjö, 4–4, och som avslutning på säsongen 1945/46 slog man Öster med 8–3. Det här var första gången de blivande ärkerivalerna möttes överhuvudtaget. I fotboll skulle det dröja ytterligare några år innan de stötte på varandra.
Kalmar FF:s ishockeylag stiligt skrudat i rött och gult inför 1946/47 års DM-final mot Nässjö i Cellgraven. Från vänster tränaren Gösta Carlsson, målvakten Sten Pergeman (överfurir på F12 och stockholmare som lärt sig spela hockey i Matteuspojkarna), Gunnar Svensson, Ivar ”Sme’n” Johansson, Bertil ”Jeppe” Olsson, Rolf Holmström, Jarl Wickström, Lennart Engström, Kaj Hedenberg, Arne Petersson och Gunnar Törnqvist.
Foto ur Gunnar Svenssons samling
I ishockey dröjde det emellertid inte längre än till säsongen därpå. I semifinalen i Smålands-DM körde KFF över Öster med 12–1. I finalen inför 2.000 åskådare i Cellgraven, blev det dock stryk med 9–3 mot Nässjö, som ställde upp med sina snabbskrinnande bandystjärnor anförda av legendariske ”Nicke” Bergström.
Nässjö IF:s suveräna bandylag var bäst i Småland även i ishockey. Superstjärnan Nicke Bergström står som andre man från vänster i övre raden.
Foto ur Gunnar Svenssons samling
KFF-hockeyn fortsatte att utvecklas om vintrarna. Man ordnade matcher som drog storpublik mot elitlag från Stockholm som MP (Matteuspojkarna) och Atlas Diesel, där legendariske landslagsbacken och TV-kommentatorn Roland Stoltz spelade innan han hamnade i Djurgården.
Matteuspojkarna från Stockholm – oftast kallade MP – var ett av Sveriges bästa lag på 40- och 50-talet. Längst till vänster i nedre raden återfinns nr 2 Arne Strömberg, sedermera mångårig landslagstränare.
Bild ur Rekord-Magasinet nr 4/1955
Även ganska milda vintrar gick det oftast att få till spelbar is i Cellgraven. När jag för drygt 15 år sedan talade med Gunnar Svensson (1918–2007), som var kapten i både fotbolls- och ishockeylaget, försäkrade han att det var fullt möjligt för blivande hockeystjärnan Jan ”Mudder” Cederblads pappa att trolla fram is där, även om det var uppåt fyra plusgrader; det bildades nämligen ”kalldrag i backen”, sa Gunnar. Och vem var jag att säga emot…?
Argumentet bet dock inte på förbundet som några år senare nekade KFF att kvala till högsta serien med motiveringen att istillgången var alltför osäker i Kalmar. Och det kanske den var, även om Gunnar Svensson mer än 50 år senare fortfarande var upprörd över beslutet.
Så här kunde det se ut när Kalmar FF (i vita tröjor) spelade i Cellgraven. Här är det nr 7 Arne ”AP” Petersson som gör mål mot Kenty från Linköping.
Foto ur Gunnar Svenssons samling
Intresset för ishockey dalade så småningom i Kalmar. Man hoppades att det skulle ta fart igen när den konstfrysta banan anlades i samband med sporthallsbygget i början av 60-talet, men det blev inte så värst mycket bättre för det.
1968 avsöndrades till slut den resursslukande ishockeyn för gott ur Kalmar FF. I stället bildades Kalmar HC som fortsatte att spela i KFF:s färger som en påminnelse om sitt ursprung och gör så än i dag.
Domaren som blev dömd att böta för ”oljud på isen”
Hugo ”Skruven” Jonsson, fotograferad i bandydomarutrustning inför sin 80-årsdag i mars 1980. Tittar man lite närmare på bilden så ser man att ”Skruven” råkat sy fast Smålands Bandyförbunds emblem upp och ner på tröjan. Men, det är klart, ur hans synvinkel såg det ju rätt ut. Ungefär som när han dömde…
Foto: Östra Småland
Hugo ”Skruven” Jonsson dömdes en gång att betala 15 kronor i böter för att ha förorsakat ”oljud på isen”.
Då var han nyinflyttad i Kalmar från Berga utanför Högsby och hade fått jobb på Lundgrens Järnhandel. Där blev han kvar hela sitt yrkesliv och det borde förstås ha varit ursprunget till hans smeknamn. Men den troligaste förklaringen är faktiskt hans inte helt bekväma åkstil på skridskor, det såg ut som att han liksom ”skruvade” sig fram. Fast helst stod han nog och höll sig i sargen, i alla fall när jag såg honom döma hockeybockey på 60- och 70-talet.
I yngre dagar – ”Skruven” var årsbarn med seklet – var han 1921 en av ”anstiftarna” av en bandymatch på Fredriksskanskanalen, mellan brandstationen på Kvarnholmen och den plats på Malmen där Stagneliusskolan byggdes i början av 30-talet. Det var söndag och matchen spelades under gudstjänsttid. Dessutom hade man engagerat musikkåren Lyran för att dra lite mer publik. Det kom bortåt 300 intresserade.
Vykort från cirka 1910. Till vänster den nybyggda brandstationen. Den här viken av den då betydligt större Malmfjärden hade ännu inte vallats in ordentligt, det skedde först i mitten av 20-talet. 1925 stod också Fredriksskansbron färdig och den gamla Malmbron ersattes samtidigt av den nuvarande.
Vykort ur Ingrid Bruuns samling.
– Polisman Thaung ryckte ut och tyckte att vi förde ett herrans oväsen och ville stoppa matchen, berättade ”Skruven” för Östra Smålands Conny Lindell nästan 50 år senare.
– Men vi stod på oss och spelade färdigt matchen. Mitt lag vann med 8–7. Kvittot på inbetalningen av 15 kronor har jag kvar. Det har glatt mig mycket…
Överkonstapel Thaung – det krångligt stavade namnet ska uttalas ”Tång” – var kanske den förste men knappast den siste som tyckte att ”Skruven” förde ”oljud på isen”. Ett tiotal år efter den omtalade bandymatchen började nämligen ”Skruven” blåsa i visselpipan som domare.
Hans bisarra domslut i bandy, ishockey och framför allt korpmatcher i fotboll kom sedan att reta upp generation efter generation av kalmaritiska idrottsutövare. Jag har själv sett honom blåsa för mål när bollen aldrig varit över linjen – för att inte tala om alla regelrätta fullträffar han dömde bort genom åren, alla frisparkar som gick åt fel håll, alla straffsparkar som uppstod ur absolut ingenting osv, osv… Listan kan göras oändlig.
Karikatyr av ”Skruven” från 1945, tecknad av KFF-legendaren Gunnar Svensson.
Så länge han tilläts döma i distriktsserierna i Kalmartrakten och på Öland gav ”Skruven” ständigt upphov till skandaler, klagoskrifter till Smålandsförbundet och uppträden där smockan hängde löst.
Särskilt våren 1950 var han i blåsväder. Dels handlade det om ett urspårat derby mellan Berga och Högsby i hans gamla hemtrakter, men framför allt om en infekterad tillställning i Degerhamn där Kastlösa var på besök.
Från Degerhamnshåll hävdades efteråt att ”oavsett vilket lag som felade dömdes frisparken till Kastlösas favör”. I andra halvlek ska Kastlösa ha inkasserat 29 frisparkar mot en enda för Degerhamn. Hemmalagets vänsterinner tilldelades också varning med motiveringen att han ”stirrade vansinnigt” på domaren. Men inte nog med det: ”Toppunkten på det hela nåddes när domaren några minuter före full tid helt oförmodat pekade på straffpunkten i stället för inkast”.
”Skruven” blev förstås inte svaret skyldig. Det enda fel han medgav var att han inte visat ut Degerhamns vänsterhalv ”men jag vågade faktiskt inte svara för följderna. Spelaren fäktade nämligen vildsint med armarna framför mej och hotade med ’att då ska du jävlar med!’ Och sanningen att säga är jag inte ensam om uppfattningen att det är ganska hopplöst att döma korrekt i Degerhamn. Publiken är inte värre där än i övrigt på Öland har det påståtts, men enligt min åsikt är den det. När jag skulle åka i väg från planen så tog sej en del för att försöka hålla kvar bilen! Vad ska man säga om sånt?”
Den spänstige farbrorn var 78 år gammal när bilden togs 1978 i samband med ett motionslopp på cykel i Kalmar och var förstås fortfarande aktiv som fotbollsdomare. ”Skruven” var länge landets äldste domare men definitivt aldrig den bäste.
Foto: Östra Småland.
1954 förpassades ”Skruven” slutgiltigt till Korpen där han fortsatte att blåsa fel i 30 år till. Han cyklade alltid till matcherna med de yviga hårtestarna spretande åt alla håll i den eviga kalmaritiska motvinden. Ju mer åren gick, desto större uppmärksamhet väckte spänstfenomenet som vägrade lägga ifrån sig visselpipan. Varje år när det var sommartorka på nyhetsfronten var det alltid någon av kvällstidningarna som gjorde det obligatoriska reportaget om ”norra Europas äldste domare”.
1979 fick ”Skruven” åka till Stockholm för att ta emot Korpens guldnål. Ett minst sagt välförtjänt hederstecken till en sällsynt flitig domare, som alltid ställde upp, dömde i stort sett alla lagsporter som fanns och som aldrig lät sig nedslås, hur mycket kritik han än fick. Även om många blev tokiga på honom när han dömde galet så kunde ingen undgå att imponeras av hans oerhörda slitstyrka, såväl fysiskt som psykiskt.
Foto: Håge Mattisson/Östra Småland
Sedan ”Skruven” gått bort i november 1988 sammanfattade Östra Smålands Håge Mattisson, själv djupt engagerad i korpidrottsrörelsen, den mer än 50-åriga domarkarriären på ett vackert vis:
”’Skruven’ var kanske den mest utskällde av domare – men samtidigt den mest älskade. Han kom alltid tillbaka, för han visste ju att det var han som hade rätt.”
© Klas Palmqvist
(Bearbetade versioner av texter som var publicerad i Östra Småland den 18 april 2009)
E-post: unionberlin@hotmail.com
Mobil: 073-0718020
Twitter: @bollkultur
Mer KFF-historia hittar du här:
• Fången från dödslägret blev tränare i Kalmar FF
• Bojan på Skansen – och på Fredriksskans
• ”De får slå ihjäl mig – bollen var inne i mål”
• Strejkhot, maktkamp och intriger på krogen – så blev Kalmar FF ett elitlag
