Dixi, Rival – och fotboll med farsan

Det började i Borås i slutet av 50-talet. Farsan rullade i väg med mig i barnvagn. Jag var inte ens året gammal när jag gjorde debut som fotbollspublik på Ryavallen. 

Inte för att jag har en aning om det, men förmodligen var det en Elfsborgsmatch farsan skulle se. Det hände förstås att han såg Norrby också, men oftast var det Elfsborg. Farsan var ingen ”riktig” gulsvart supporter, han var en smålänning från landet som i strukturomvandlingens Sverige råkat få jobb och sedan fru och – kanske lite väl snabbt därefter – barn i Borås. Hans intresse för hemmalaget var i första hand betingat av önskan att få se fotboll på så hög nivå som möjligt, även om Elfsborg hade en lång svacka på 50-talet och Norrby rent av var bäst i stan ett tag. 

Själv var jag alldeles för liten för att minnas något av de här besöken på Ryavallen eller av Elfsborgs återkomst till allsvenskan som gav SM-guld direkt 1961. 

Familjens färd genom det tidiga 60-talets svenska välfärdsbygge återförde oss snart till andradivisionen. Jönköping och Stadsparksvallen blev vår nya adress. I lägenheten under vår på Norrahammarsvägen i Hovslätt bodde Kenneth som drev en liten plastmattefabrik. Han var Jönköpings Södras lagkapten och jag och min syster lekte hela dagarna både med hans barn och alla de andra ungarna i huset. Kenneths son Stefan var ett år äldre än jag och givetvis gårdens största fotbollsbegåvning.

På matchdagarna gick farsan och jag till kondiset i kåken intill, som hade öppet trots att det var söndag och ägarna var aktiva i Filadelfia (Jönköping, som sagt…). Vi köpte en påse Rival-och Dixikola. Sedan satte vi oss i den lilla ljusblå Simcan med svansmotor och åkte för att se farbror Kenneth spela match mot Öster, Motala eller Kalmar FF. Det var ingen glansfull period för de grönvita och man var på vippen att åka ur andradivisionen 1963. 

Ibland rände jag runt och letade tomglas att panta, man fick nån femöring mer för Coca-Colaflaskor än för vanliga läskflaskor. Men det var mer spännande att stå bredvid farsan och känna sig lite vuxen. Förutom att man lärde sig vad offside var för något fick jag på ståplatsläktaren, precis som miljoner andra pojkar världen över, mina första upplevelser av manlig gemenskap (det var inte många kvinnor som gick på fotboll på 60-talet och de som ändå gjorde det förekom nästan uteslutande på sittplats).

Efter ett kort mellanspel i en sörmländsk industriort utan märkbar fotbollskultur hamnade vi tack och lov i Kalmar, farsans gamla hemtrakter. Den första match jag verkligen minns något av var ett division II-derby mellan Kalmar FF och Mönsterås GoIF sommaren 1966. Mönsterås ledde med 1–0 ända till mitten av andra halvlek. Sedan gjorde KFF fem mål på en kvart och vann med 5–1. Bosse Nilmert, som fortfarande hette Nilsson på den tiden, stod för tre av fullträffarna, men den som gjorde störst intryck på mig var den nye anfallaren från Blekinge. Jag hade aldrig sett en människa springa så fort och när vi gick hem från Fredriksskans sa farsan lite eftertänksamt: 

– Den där Roland Sandberg, han kanske kan bli nåt… 

Och det blev han ju. Landslagsman, VM-spelare och stjärna i Europas bästa liga på 70-talet, den västtyska. 

Så gick åren. Farsan och jag blev mer och mer rödvita och KFF blev bättre och bättre, gick upp i allsvenskan, tog medaljer, vann cupen och spelade i Europa. Ibland gick jag med kompisar till Fredriksskans, ibland med farsan, ofta med bådadera. Vi kunde visserligen gräla och bråka då och då på fäders och söners vis, men på ståplatsläktaren var vi alltid djupt och innerligt överens. 

Sommaren 1988 låg KFF i tvåan, på den tiden tredje serienivån, och det kändes som om glansdagarna definitivt var över. För en gångs skull fanns Kalmar AIK ett snäpp ovanför Kalmar FF i seriesystemet. Farsan och jag såg de blå spela mot Oddevold. Slutresultatet bekymrade oss inte så mycket. Vid KAIK-matcher var vi bara allmänt fotbollsintresserade, när vi såg KFF var vi supportrar. Oddevolds Ayo Oyedeji var bäst på plan och vi var tvärförbannade på KAIK-klacken – jo, det fanns faktiskt en sådan på den tiden – och dess rasistiska aptjatter varje gång Oyedeji fick bollen. 

Efteråt var det jag som rullade hem farsan. Han satt i rullstol. Det var sista gången vi såg en fotbollsmatch tillsammans. Några dagar senare hade cancern tagit hans liv, han blev 57 år. 30 säsonger fick vi ihop som fotbollspublik, farsan och jag. 30 säsonger som är den djupaste orsaken till att mina texter om KFF-historia fanns att läsa i 15 år i Östra Småland och nu publiceras på nytt här på Kalmar FF:s hemsida.

© Klas Palmqvist
Mobil: 073-0718020
E-post: unionberlin@hotmail.com
Twitter: @bollkultur

Bearbetad version av en text som fanns med i Östra Småland den 6 augusti 2008.

MER KFF-HISTORIA

• Dagen då solen gick ner i Öster

• FA-cuphjälten i KFF:s reservlag

• En stupad KFF-centers hemkomst

• Snus, sprit och mustascher i La Manga

• Efterlyst Kalmar FF-målvakt upphittad

• Göte höll i gång KFF-publiken i fyra decennier

• Kalmars enda OS-guld togs av en ölänning

• Finten som höll på att lura ner Kalmar FF i trean

• När Cellgraven låg nyspolad

• Fången från dödslägret blev tränare i Kalmar FF

• Bojan på Skansen – och på Fredriksskans

• ”De får slå ihjäl mig – bollen var inne i mål”

• Strejkhot, maktkamp och intriger på krogen – så blev Kalmar FF ett elitlag

• Presentation av Klas Palmqvist