Göte höll i gång KFF-publiken i fyra decennier

I många, många år var kommunalarbetaren Göte Petersson på parkförvaltningen en av Kalmars mest välkända personer. Få har haft lika stor publik som han. Varje år framträdde han offentligt minst ett dussin gånger och fick tusentals människor att klappa i händerna och ropa så det dånade över stora delar av centrala Kalmar. 

Göte var under nästan 40 säsonger hejaklacksledare när Kalmar FF spelade på Fredriksskans.

Vid en hemmamatch alldeles i början av 70-talet, när Göte fortfarande jobbade på varvet, befann han sig på norra läktaren tillsammans med en kompis. Stämningen var obefintlig och kompisen tyckte att Göte borde gå ner på löparbanan och försöka sätta fart på publiken. Sagt och gjort. 

Kanske var han på sätt och vis en anakronism redan då. Samtidigt som Kalmar FF under tränaren ”Laban” Arnesson försökte spela modernare fotboll än något annat lag i landet, kom Göte som en uppenbarelse från 50-talet med sitt ”Heja Kalmars röda bröder, spela nu så kulan glöder!”.

Det gick bättre och bättre för KFF, publiken strömmade till och Göte bytte vardagskavajen mot rödvit utstyrsel – inklusive de legendariska brallorna som hade ett vitt och ett rött ben med ”GÖTE” i stora bokstäver på ena låret och ”KFF” på det andra. Han utrustade sig med megafon och fick några kollegor, framför allt Kenneth Johansson, som representerade en yngre generation och var helt i takt med tiden, dessutom slängd i käften och försedd med ett smittande gott humör. 

Kalmar FF gick upp i Allsvenskan, tog medaljer och skördade framgångar som aldrig förr. Men så småningom blev det fotbollsvardag igen, med spel i andra- och till och med tredjedivisionen. Göte var åter ensam på löparbanan. Nog fanns det något av trägen kommunalarbetare över honom även när han traskade sina rundor på Fredriksskans.

Om inte förr så stod vidden av Götes kändisskap klar när han i juni 1988 såg sig nödgad att dementera ryktena om att han skulle ha hängt sig eller hoppat från Ölandsbron – ja, det lär faktiskt ha funnits folk som hävdade att han gjort bådadera, hur det nu skulle kunnat gå till.

Göte konstaterade att alltihop var precis lika dumt som det lät:

– Jag förstår inte hur sådana här rykten kan sätta fart. Inte har jag tagit livet av mig och inte tänker jag göra det heller, försäkrade han när han träffade Östra Smålands reporter Gunilla Håkansson.

Bakgrunden till pratet kunde möjligen vara att Göte förstås känt sig deppig sedan hans far gått bort, och inte synts till lika mycket ute bland folk som annars. Han hade också varit tvungen att låta avliva sin hund och de uteblivna rastningspromenaderna spädde tydligen på ryktesspridningen.

– Det är väldigt obehagligt att hela tiden möta människor som undrar om det verkligen är jag eller en vålnad, beklagade han sig.

– Men än lever gubben och tänker hjälpa till att heja fram Kalmar FF ett bra tag till!!

Och visst gjorde han det. 

Fredriksskans gamla träläktare revs efterhand och ersattes av betongklossar. Kolstybben på löparbanorna byttes ut mot modernare underlag. Inte heller Göte var sig riktigt lik. Han gick strävsamt sina varv runt planen, med åren allt långsammare sedan han drabbats av sjukdom och blivit förtidspensionerad. Biverkningar av medicineringen gjorde talet sluddrigare och han hade svårt att stänga munnen. Folk trodde att han var berusad och det for han illa av.  

– En del tycker att jag skämmer ut mig, berättade Göte när Ronald Rosengren intervjuade honom i Östra Småland 2007.

Men Göte vägrade skämmas för den han var. Fram emot millennieskiftet började det gå bättre för Kalmar FF igen. Åskådarna, som sju-åtta år tidigare ofta ofta inte uppgått till mer än några hundra personer, strömmade till på nytt. Publiksiffror runt 10.000 var inte ovanliga. 

Det fanns till och med bortafans som, precis som hemmasupportrarna, började betrakta Göte som ett visserligen smått osannolikt men ändå självklart och omistligt inventarium på Fredriksskans. 

Genom åren hade Göte annars fått ta emot både hån och hot från läktarna, men det hände aldrig att någon gav sig på honom handgripligen. Han var heller inte det minsta intresserad av att reta upp någon:

– Jag har aldrig under alla dessa år kritiserat domaren eller bortalaget.

Repertoaren inskränktes så småningom nästan helt till handklappningar.

– De får i gång publiken bättre.

Annars gillade Göte sång och musik. Han hade varit med i Domkyrkokören och lyssnade mycket på musik, Elvis Presley var förstås en av favoriterna. När Göte intervjuades 2007 sjöng han med klar och kraftig stämma Kalmar FF:s speciella segersång som skrevs på 40-talet till Lasse Dahlquists melodi Upp och pröva dina vingar och som spelarna sedan dess sjungit i omklädningsrummet efter varje segermatch. 

– Jag sjunger bättre än jag pratar, konstaterade han sedan han sjungit färdigt.

Sedan Kalmar FF 2011 flyttat till Guldfågeln Arena blev det varken sång eller några handklappningar i Götes regi. Så vitt jag vet såg han aldrig en match på den nya arenan. Han tyckte nog att han inte riktigt passade in där. Och några löparbanor att traska runt på för att då och då stanna till och elda på publiken finns där ju inte heller. 

Göte Petersson, som uthålligare än kanske någon annan i den svenska fotbollen, sett till att skapa stämning på matcherna, avled i september 2013, 70 år gammal.

© Klas Palmqvist
Mobil: 073-0718020
E-post: unionberlin@hotmail.com
Twitter: @bollkultur

Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 4 december 2020.

MER KFF-HISTORIA

• Presentation av Klas Palmqvist