Det är onekligen speciellt att besöka Strandvallen i Hällevik. Inte minst för att det förmodligen är den enda fotbollsarenan i världen där man möts av doften av stekt sill i entrén – den går att inhandla som alternativ till varmkorven. Första gången någonsin Mjällby AIF bjöd in till allsvensk fotboll där var den 13 april 1980 och motståndare var Kalmar FF. Lagen hade aldrig tidigare mötts i något sammanhang och nu skulle man konfronteras direkt i en enormt uppskruvad allsvensk premiär.
Foto ur Östra Smålands arkiv
Kalmars största fiskmås stod på flaket till fiskaffärens blåa VW-pickup och blängde. Det var söndag, affären i hörnet Unionsgatan–Smålandsgatan var stängd och den groteskt välnärda fågeln var uppenbart förbannad över att inte ha fått chansen att norpa åt sig nån lättfångad föda denna dag.
Den glodde surt efter oss när vi satte oss i den gamla gula Amazonen som stod parkerad alldeles intill. Bo Stefan startade bilen samtidigt som Janne i sätet bredvid rotade efter en kassett i röran på golvet. Han hittade vad han letade efter och när vi svängde ut på Södra vägen dånade Eldkvarn fram vinterns slagdänga ur bilstereon:
Pojkar, pojkar, pojkar, här kommer ett hundår till.
Fyra hjul som rullar, här kommer ett hundår till…
Aprilmorgonen var solig men kylig. Själv vräkte jag ut mig i det bilbälteslösa baksätet och började vakna till så smått efter föregående kvälls övningar med alldeles för mycket lankigt rödvin på Kavaljeren [förtydligande för yngre generationer: Kavaljeren syftar här inte på stadsporten utan på Stadshotellets bakficka som hette så i många år, där alltså numera Pipes of Scotland håller till.
Vi gav oss iväg mot Strandvallen i synnerligen god tid. Blekingepolisen hade varnat för det trafikkaos som skulle oundvikligen måste uppstå. När Helsingborg varit på besök föregående år hade polis och arrangörer varit fullkomligt oförberedda på invasionen av 7.300 åskådare och den smala, en halv mil långa väg som leder till arenan korkades igen totalt. Nu räknade man förstås med ännu mer folk.
Mjällby AIF hade chockat och charmat hela Fotbollssverige med sin snabba uppmarsch genom seriesystemet. 1975 låg laget fortfarande i fyran. Trean vann man året därpå. Sedan följde två fjärdeplatser i tvåan innan den lilla klubben från Listerlandet 1979 kvalificerade sig för spel i allsvenskan.
Hela vintern ägnade sig tidningar, radio och TV åt att skildra hur de käcka minkfarmarna och fiskarpojkarna förberedde sig för nästa säsong. Hysterin skruvades upp maximalt och folk i hela västra Blekinge och en god del av nordöstra Skåne var fullständigt övertygade om att Mjällby AIF skulle göra succé i allsvenskan också.
Kalmar FF hade anlänt till Sölvesborg redan på lördagskvällen och begärt poliseskort från hotellet för att spelarbussen inte skulle fastna i köerna på matchdagen. Tillförordnade poliskommissarien Sven Jansson vid Karlshamnspolisen ledde operationerna och garanterade att KFF-spelarna skulle vara på plats på Strandvallen senast en och en halvtimme före avspark.
Själva kom vi fram utan missöden, ungefär samtidigt som KFF-bussen. Polisen skötte sitt jobb och trafiken flöt så bra som någon kunde önska.
Vi intog ståplatsläktaren och kunde iaktta hur blekingarna omkring oss blev allt nervösare i takt med att avsparken närmade sig. I ett halvår hade man seglat på moln, byggt upp förväntningar inför just den här dagen och tyckt att man levt i en dröm.
Nu var allt plötsligt verklighet, och den kan som bekant vara bister. Matchen skulle faktiskt spelas, det skulle finnas ett motståndarlag på plan – och det fanns till och med folk på plats som inte hade något som helst emot om hela landets fotbollskelgrisar förlorade.
Nåväl, solen sken, orkestern spelade och i högtaleriet meddelades på omisskännlig dialekt att den bil som stod felparkerad utanför Hennings rökeri genast måste flyttas. Lokalfärgen bättrades på ytterligare när en kvinnlig supporter, med ett djupt olyckligt förhållande till diktkonsten, läste upp ett evighetslångt egenhändigt hopkommet epos till hemtraktens, fotbollens och de gulsvarta hjältarnas ära. Inget rim var bättre än ”vi litar på dej – från Marseille”, vilket syftade på hemmalagets miljonförvärv, landslagsmannen Anders Linderoth, som lockats hem från sin franska proffskarriär.
Linderoth var tillsammans med den lille – bara 165 cm – danske målsprutan Flemming Pehrson, den som hela Listerlandet satte sina förhoppningar till. Och så förstås brödratrion Andersson, bygdens egna söner: Rolf-Inge höll ihop försvaret, Bo spelade högerytter och landslagsaktuelle Sven-Bertil – givetvis minkfarmare – skulle slå sina fruktade frisparkar och lägga upp spelet tillsammans med Linderoth.
Foto ur Östra Smålands arkiv
Matchstarten blir minst sagt dramatisk. Efter 45 sekunder bryter KFF:s Benno Magnusson en tokig passning, kommer helt ren på högerkanten och slår in bollen till Jan-Åke Lundberg som två meter från mållinjen får hyfsad träff men lyckas med bedriften att pricka målvakten Leif Persson. I samma ögonblick får Jan-Åke känning av en gammal sträckning som kommer att hämma honom resten av matchen.
Efter fem minuters spel ligger plötsligt bollen bakom Kalmar-målvakten Leif Friberg, som först gjort en jätteräddning efter hörna men sedan inte kunnat stå emot Lennart Johansson som forcerat in returen. Men hemmajublet hinner aldrig komma igång. Domare Björck från Partille har redan blåst frispark för KFF.
Efter elva minuter händer det som alla Mjällbyfans fruktar allra mest – Flemming Pehrson blir skadad! Han krockar med KFF:s granithårde målvakt Leif Friberg, känd för att ha stått matchtiden ut med hjärnskakning borta mot AIK 1978.
Tränaren Bosse Falk hade länge varit i valet och kvalet vilken av sina målvakter han skulle satsa på. Rutinerade Tony Ström eller utmanaren Friberg, som spelat utmärkt när Tony var skadad de fyra sista matcherna 1979 – särskilt vid mirakelsegern borta över MFF med 3–0. Båda hade gjort flera fina träningsmatcher och inte förrän ett par dagar före premiären fick Leif beskedet att han skulle stå. Tony fick vackert åka till Göteborg med B-laget för att möta Blåvitts reserver.
Falk hade svårt att motivera sitt val på annat sätt än att han ju var så illa tvungen att välja en av dem:
– Det är omöjligt att säga att den ene är bättre än den andre, men jag fastnade för att Mjällby troligen kommer att satsa på snabba genombrott och djupledsbollar. Och Leifs stora styrka är snabba utrusningar och närskott.
Och det är exakt vad Leif Friberg får visa prov på. Flemming Pehrson springer på en djupledsboll men Friberg hinner före. Smällen blir våldsam. Friberg repar sig efter en stund men den lille dansken får lång omvårdnad. Han försöker komma tillbaka på plan igen men knät bara viker sig. Det visar sig senare att han slitit av korsbandet och därmed fått hela säsongen spolierad.
– Onödigt och klumpigt av mig. Friberg var ju klart först på bollen, konstaterade han bittert efteråt.
Sedan Pehrson försvunnit rycker KFF åt sig initiativet i matchen igen. Jan-Åke Lundberg lyckas få iväg ett riktigt giftigt skott som Leif Persson får anstränga sig rejält för att klara och Roland Sandberg rivs ner ett par tre gånger när han är på väg igenom. Kalmars försvarsspel fungerar utmärkt och bäst på plan är bombsäkre debutanten på vänsterbacken, Peter Rydasp.
I slutet av första halvlek tar emellertid Mjällby över. Anstormningen fortsätter efter paus och så småningom ligger bollen i KFF-målet igen. Bosse Andersson har slagit till men från offsideläge. Även detta mål döms bort.
Efter 70 minuter måste Jan-Åke Lundberg till slut linka av planen. Thomas Sunesson flyttar upp från mittfältet för att ersätta Jan-Åke där framme.
Två minuter senare får KFF en vänsterhörna som Benno tar hand om. Han smeker i väg en boll som Peter Rydasp nickar in mot mål, Uffe Nordenhem skickar den vidare mot bortre stolpen och där kommer Sunesson och skallar in 0–1. Bedrövelsen är total i det gulsvarta publikhavet runt Strandvallen.
Själv kommer jag av mig mitt i ett försök till glädjeskutt eftersom jag upptäcker att jag inte kan lyfta på vänsterfoten. Närmare undersökning visar att skosnöret tydligen gått upp och någon av de smågrabbar som sprungit omkring under läktaren mest hela matchen har upptäckt det och knutit ihop snöret under plankan jag står på. Ett ganska raffinerat bustrick och inte helt enkelt att få bukt med.
Fler chanser får inte KFF och bakåt håller man tätt, även om kvitteringen är ohyggligt nära då en hårt attackerad Leif Friberg tappar bollen framför fötterna på Lennart Johansson, men på något obegripligt vis lyckas Leif ändå få undan bollen till slut.
Så blåser domare Björck av matchen och 8.000 molokna Mjällbysupportrar lunkar tysta iväg mot den lika dammiga som underdimensionerade parkeringsplatsen. Känslan av att festen tagit slut innan den ens hunnit börja breder ut sig över Strandvallen som en dyster dimma från Hanöbukten.
Men det brydde vi oss inte ett dyft om där vi sedan satt en bra stund i Amazonen och väntade på att kunna ta oss ut på vägen. Vi konstaterade att KFF sett lite säkrare ut i försvaret än föregående säsong men inte alls gjort någon bra insats. Att Bosse Falks nya 4-4-2-taktik skulle föra laget till toppstriden tillät vi oss tvivla på.
Så blev det inte heller. Först när man framåt hösten återgått till tremannaanfall lyckades KFF knapra åt sig tillräckligt med poäng för att ta sig ur bottenstriden.
Där förblev dock Mjällby fast förankrat hela säsongen. Flemming Pehrsons olyckliga skada var förstås en av de viktigaste anledningarna till att Mjällby till sist åkte ur. En annan var att Anders Linderoth – som i premiärmatchen helt raderats ut av Johny Erlandsson – också blev långtidsskadad senare under säsongen. Mjällby spelade ofta bra men som så många andra nykomlingar genom åren i allsvenskan räckte man helt enkelt inte riktigt till. I inte mindre än elva matcher blev det uddamålsförlust.
När vi kom hem till Kalmar igen satt måsen fortfarande och tjurade på fiskbilen och tyckte att vi borde haft med oss lite godsaker från sillstryparlandet. Bo Stefan parkerade Amazonen och Janne stängde av bilstereon just när Plura sjungit färdigt:
Fyra hjul som rullar, fyra moln på himmelen.
När fyra stjärnor faller kan du önska vad du vill.
Pojkar, pojkar, pojkar, här kommer ett hundår till.
Fyra hjul som rullar, här kommer ett hundår till…
STRANDVALLENS SKRÄCK
Mjällby AIF kom tillbaka till allsvenskan 1983. Då var Kalmar FF nere i tvåan och vände medan blekingarna faktiskt bara var tio sekunder från att lyckas hänga kvar i högsta serien.
Men då kvitterade Malmö FF Mjällbys 1–0-ledning på Strandvallen med påföljd att Gefle klarade kontraktet, tack vare 3–0 på IFK Göteborg hemma på Strömvallen. Mjällby försvann ner i tvåan igen, tillsammans med BK Häcken.
Vem som gjorde Malmös mål?
En gammal bekant från premiären 1980: Thomas Sunesson…
MATCHFAKTA
Strandvallen, söndagen den 13 april 1980
Allsvenskan, omgång 1
Mjällby AIF–Kalmar FF 0–1 (0–0)
0–1 Thomas Sunesson (72)
Domare: Lars-Åke Björck, Partille
Publik: 8 438
MAIF: Leif Persson (mv), Lennart Weidenstolpe, Rolf-Inge Andersson, Roy Nylander, Peter Stridfeldt, Anders Linderoth, Hans Holmertz, Sven-Bertil Andersson, Lennart Johansson, Bo Andersson, Flemming Pehrson (Sigvard Redskog 25) Tränare: Bo Nilsson
KFF: Leif Friberg (mv), Stig Andreasson, Thomas Ström, Ulf Nordenhem, Peter Rydasp, Benno Magnusson (Tony Persson 80), Börje Axelsson, Thomas Sunesson, Johny Erlandsson, Jan-Åke Lundberg (Mikael Marko 70), Roland Sandberg
Tränare: Bo Falk
Bearbetade versioner av texter som var publicerade i Östra Småland den 24 juli 2009
© Klas Palmqvist
Mobil: 073-071 80 20
E-post: unionberlin@hotmail.com
Twitter: @bollkultur
Blogg: Torgetbloggen – https://torgetbloggen.blogspot.com
MER KFF-HISTORIA:
