Den moderna fotbollen föddes i Kolboda

Sverige gjorde succé i VM i Västtyskland 1974 och slutade på en inofficiell femteplats. 

– Det jag körde med i Kalmar FF i början av 70-talet fortsatte vi sedan med i landslaget, ”Åby” och jag, konstaterade Lars ”Laban” Arnesson. 

Med bara en gnutta tur hade receptet från Fredriksskans kunnat leda till att Sverige kommit hem med en VM-medalj. 

Förbundskapten Georg ”Åby” Ericson tog ut laget, spelade piano, älskade rampljuset och såg till att alla trivdes. 

Hans assistent ”Laban” hade fria händer att planera och leda träningarna, han organiserade försvarsspelet och drog upp anfallsstrategin. Han hade full koll på de senaste fysiologiska rönen och på den internationella fotbollsutvecklingen, både vad gällde teori och praktik, pulsklockor och liberospel. 

Lars ”Laban” Arnesson var kort sagt Sveriges förste moderne fotbollstränare. Och i Kalmar FF fick han för första gången på allvar möjlighet prova sina idéer. 

”Laban” föddes 1936 och växte upp på klassisk svensk idrottsmark i Sandviken. Han spelade fotboll, bandy, ishockey och handboll. Jobbade som släggdräng på bruket men började plugga till gymnastikdirektör i Stockholm. 

Under utbildningstiden spelade han för Djurgården och vann SM-guld 1964 tillsammans med en annan blivande KFF-tränare: Kay Wiestål. ”Laban” slutade i DIF som 28-åring och for till Skellefteå för att jobba som tränare och gympalärare.

I samma veva storsatsade bensinkungen Arne ”Uno-X” Sandberg på Skövde AIK och började bygga Billingehus, en av de första hotell-, konferens- och idrottsanläggningarna i landet. Några allsvenska spelare hade köpts in och 1969 var det meningen att nå kvalet till Allsvenskan. Sandberg ringde till ”Laban” i Skellefteå och erbjöd honom att bli tränare för fotbollslaget och chef för Billingehus. 

”Laban” slog till men det visade sig att bensinmagnaten lovade runt men höll tunt. Billingehus var inte klart och ”Laban” fick själv fixa lärarjobb för att försörja familjen. 

Fotbollslaget var emellertid i bra ordning, men till mer än en ny andraplats efter suveräna Örgryte i norra Götalandstvåan räckte det inte. 

Året därpå blev det äntligen serieseger. Men då hade ”Laban” dragit vidare, besviken på alla oinfriade löften. Han kom i stället överens om ett treårskontrakt med Kalmar FF. Här utlovades inga tjusiga jobb utan han arbetade deltid som gymnastiklärare. De som var högstadieelever på Funkaboskolan i början av 70-talet minns att det var mycket fotboll på lektionerna. 

Men även om ”Laban” var en ambitiös lärare var det viktigaste att han i Kalmar fick möjlighet att forma ett lag efter sina egna idéer. 

Både de praktiska metoderna och den mer teoretiska inriktningen av träning och taktik som ”Laban” var i färd med att utveckla var något helt nytt för svensk fotboll. 

I många stycken var ”Laban” den som införde den moderna fotbollen i Sverige och han började jobbet på allvar under sin tid i Kalmar. Redan innan han tillträtt som tränare gav ”Laban” klart besked om hur hans nya lag skulle spela: 

– Nu ska det bli slut med långbollarna! 

Det innebar en radikal omläggning av hur KFF spelat de närmaste föregående åren. Då hade man i Roland Sandberg (som just flyttat till Åtvidaberg), Sten-Åke Johansson och Ulf Wennerström haft tre extremt snabba spelare. ”Taktiken” hade alltför ofta bestått av att Kent Ingvarsson – sedermera kommunalråd i Mörbylånga – skyfflat i väg en långboll från eget försvarsområde till någon av dem – oftast Sandberg – som låg och vibrerade på mittlinjen för att kasta sig i väg mot motståndarmålet. Ibland kom Roland rätt till bollen, ibland sprang han ifrån den… 

Men nu skulle det bli arnessonsk totalfotboll på Fredriksskans. ”Laban” var en av ytterst få svenska fotbollsinstruktörer som hade klart för sig vad som var på gång i lag som Ajax och Bayern München: 

– Det spelar ingen roll vilket nummer en spelare har på tröjan. En back ska inte hålla sig på egen planhalva. När laget går till anfall ska han följa med. Inte vara rädd för att avlossa skott om han kommer i läge. 

Alla skulle delta i försvarsspelet. Alla skulle delta i anfallsspelet. Det var inte så lätt för division II-spelarna i KFF alla gånger. Men ambitionen fanns och fastän resultaten i början var ojämna fick ”Labans” moderniseringsförsök ett gott mottagande från läktarhåll. 

Även om Kalmarpubliken knappast var exceptionellt bevandrad i fotbollsteoretiskt tänkande kunde alla med egna ögon konstatera den himmelsvida skillnaden mellan det gamla tjongandet och det nya bollhållande snabba kortpassnings-, kombinations- och väggspelet. 

Lokalpressen – inte minst Östra Smålands nye sportredaktör Bengt Roos, som börjat jobbet samma vår som ”Laban” kom till Kalmar – var också entusiastisk och gav tränaren utrymme att förklara sina idéer i spalterna: 

– Försvarsspelet bygger på en kombination av zonförsvar och markering man mot man. 

– Först markerar man i zonen för att haka på den gubbe som kommer plus att liberon spelar bakom, ordentligt på djupet. 

”Laban” hade studerat fysiologi och lärt sig hur kroppen reagerade på träning. Hans specielle försökskanin var Kalmar FF:s vänsterback Roland Ivarsson, som jobbade på brandkåren och hade arbetstider som gjorde att han ofta kunde stå till ”Labans” förfogande när det gällde att testa nya metoder. 

En derbyseger mot Nybro med 3–0 i fjärde omgången våren 1970 betydde nog också en hel del för att övertyga alla eventuellt klentrogna. Här gavs prov på såväl modernt försvars- och anfallsspel som klassiska kämpatag och ett drömmål från 25 meter av Eivert Bladh. 

I tre år hade ”Laban” lovat att stanna i Kalmar FF och så blev det. Under den tiden hann han med att djupgående förändra spelet och lägga grunden till ett lag av hög klass. Han förnyade stans fotbollskultur minst lika grundligt som István Wampetits gjort 20 år tidigare (mer om Wampetits kommer att finnas att läsa här på KFF:s historiska avdelning framöver). 

Unga talanger som ville lära sig det nya spelsättet anslöt. Några av de äldre spelarna kände sig inte hemma med allt det nya och försvann ur laget medan andra fick en nytändning och fortsatte att utvecklas. Till exempel Bosse Nilmert, som efter att ha spelat anfallare i alla år nu oväntat kom att bli en klippa i försvarslinjen. 

Innan ”Laban” försvann hade han dragit upp linjerna för framtiden. På fyra år skulle KFF nå Allsvenskan var det tänkt. 

Precis så blev det också. Bengt Roos träffade en märkbart tagen ”Laban” i samband med division II-finalen mot IFK Göteborg 1975 som KFF vann med 1–0 inför 46.000 åskådare: 

– En av mina härligaste stunder – precis så här hade jag velat se Kalmar FF spela under min tid, sa en glad och rörd ”Laban”. 

TRE TUFFA PASS VARJE SEMESTERDAG

Ett av alla nya grepp ”Laban” kom med var att sommaren 1970 samla 15 man till ett intensivt träningsläger på den toppmoderna semesteranläggningen Kolbodabaden söder om Kalmar. 

Långt in på 70-talet tog fotbollsserierna paus före midsommar och drog inte igång förrän industrisemestern var avklarad i slutet av juli. Mellantiden brukade ägnas åt privata semesterresor, lite cupspel och en och annan träningsmatch. 

Vad fick då KFF:arna vara med om i Kolboda den där juliveckan 1970? Östra Smålands utsände rapporterade:

”Träningslägret är mycket ambitiöst upplagt och följer till punkt och pricka de senaste fysiologiska rönen som GIH arbetat fram och fotbollsförbundet rekommenderat. 

Det är tre hårda träningspass varje dag. Morgonpasset är rena uppmjukningen med löpträning och starter. På förmiddagen kör Laban svenska landslagets hopprepsprogram som kan få vilken vältränad boxare som helst att blekna. 

Momentträning och rena teknik- och styrkeövningar står också på programmet. Varje dag upptar också skjutträning, något som aldrig kan tränas för mycket. 

När man tittar på dagens forwards i landslag och klubblag så skjuts det oftast erbarmligt illa i alla lägen. Men det har sin naturliga förklaring enligt Laban: 

– Det finns inte tid och utrymme i dagens snabba fotboll att placera eller pressa bollarna. 

– En forward får inget svängrum i hårdföra och vältäckande försvar utan måste klappa till och hoppas att bollen går dit. 

Laban lägger tonvikten på snabbheten och speluppfattningsförmågan under veckan och det kan behövas. Särskilt orken är viktig då en division 1-spelare springer mellan sju och tio kilometer per match. Därav två kilometer för fullt.” 

I samband med lägret besegrades Emmaboda med 7–0 och Flens IF med 4–1. 

ARVET EFTER ”LABAN” LEVER FORTFARANDE I KFF

Som sin efterträdare i Kalmar FF rekommenderade ”Laban” Arnesson mittfältaren Bosse Johansson.

Bosse har många gånger vittnat om hur det var ”Labans” tid i Kalmar FF som på allvar fick honom intresserad av att själv bli tränare. Han tog över efter ”Laban” 1973, var sedan framgångsrik i Lindsdal ett par år innan han kom tillbaka till KFF 1977–78. 

Därpå efterträdde han på nytt ”Laban” som under tiden tagit guld med Öster 1978. Bosse upprepade den bedriften med Växjölaget 1980–81. Precis som läromästaren ”Laban” blev han också förbundskapten. Först för Island och sedan för Danmark som han förde till en oförglömlig kvartsfinal mot Brasilien i VM 1998, som brassarna till slut lyckades vinna med 3–2. 

1982, under sin sista period som KFF-tränare, hade Bosse en spelare från Markaryd i laget. Han hette Nanne Bergstrand och han har berättat om hur Bosses träning inspirerade honom att ägna sig åt tränarjobbet. 

Och det går faktiskt ytterligare en rödvit tråd från ”Labans” epok fram till senare tiders KFF. 1972, under Arnessons sista år i Kalmar, anslöt Kjell Nyberg från ”Labans” gamla klubb Djurgården. Kjell gjorde som inhoppare med nyopererat knä det avgörande 3–2-målet mot Västra Frölunda när KFF tog sig upp i allsvenskan 1975. 

Några år senare tvingade det kroniskt dåliga knät honom att sluta spela. I stället etablerade Kjell sig som KFF:s fotbollsbas. 1981 hämtade han Nanne Bergstrand till föreningen, på sätt och vis för att ersätta sig själv på mittfältet. 

Och när Kjell 1997 fullbordat sitt enda tränarår i KFF med att föra upp laget till Söderettan igen, utan en enda förlust på hela säsongen, såg han till att hans efterträdare kom att bli – ja, just det: Nanne Bergstrand. Som han efter degraderingen till Superettan 2002 såg till att anställa för tredje gången. 

Och sedan gick det ju ganska skapligt… 

Egentligen var det väl först efter att den Nannefostrade Henrik Rydström inte fick fortsätta i KFF efter hösten 2018 som den nästan halvsekellånga kontinuiteten tycktes bruten. Men sedan kom ju först Nanne själv och sedan Rydström tillbaka igen. Tack och lov!

DEN STORA SVENGELSKA FOTBOLLSFEJDEN

”Laban” Arnesson kom 1980 att – tämligen motvilligt – efterträda ”Åby” Ericson som landslagschef. 

Trots fiaskot i Argentina-VM 1978, då Tord Grip var assistent i stället för ”Laban”, och trots att fotbollen slagit in på nya vägar där ”Åby” föreföll allt mer vilsen, försökte den gamle förbundskaptenen krampaktigt klamra sig kvar på jobbet. 

Samtidigt rasade den stora striden i svensk fotboll med engelska tränarna Bob Houghton och Roy Hodgson och deras vapendragare Tord Grip och Sven-Göran Eriksson på ena sidan och ”Laban” på den andra. 

Det har skrivits mycket om den här fotbollsfejden men nästan alltid ur ”segrarnas” perspektiv, det vill säga med Houghton, Hodgson och Svennis i hjälterollerna och ”Laban” som Svarte Petter som fick avgå 1985 eftersom han inte lyckats kvala in till något mästerskap. 

Historien är förstås betydligt mer mångfasetterad än så, men vi nöjer oss med att konstatera att av de inblandade i den stora fotbollsfejden är det i VM-sammanhang efter 1974 ”Labans” lärjungar Tommy Svensson (med Sverige 1994) och Bosse Johansson (med Danmark 1998) som haft de allra mest uppmärksammade framgångarna. 

Bearbetade versioner av texter som var publicerade i Östra Småland den 11 juli 2009

© Klas Palmqvist
Mobil: 073-071 80 20
E-post: unionberlin@hotmail.com
Twitter: @bollkultur
Blogg: Torgetbloggen – https://torgetbloggen.blogspot.com

MER KFF-HISTORIA: