Kval och kravall – och flödande champagne!

För de flesta Kalmar FF-fans var den 16 oktober 1983 en glädjens dag. Djurgården besegrades i kvalreturen på Fredriksskans och KFF var efter ett år i näst högsta serien åter klart för allsvenskt spel. Men för en rödvit supporter kom denna dag också att handla om våld, polisförhör, sjukhusbesök, nedsatt syn och hörsel, rättegång, dagsböter och, så småningom, familjen. Här berättar Hans Palmqvist – jodå, han är bror till den ordinarie skribenten här på KFF:s historiska avdelning – själv om vad som hände och följderna det fick många år senare. 

För en Kalmar FF-supporter var 1983 ett år då känslorna svängde fram och tillbaka mellan förnedring och eufori. 

Året innan hade vi åkt ur allsvenskan efter kvalförlust mot Gefle. Ingen trodde att det egentligen var möjligt. Vi hade ju vunnit kvalet mot Eskilstuna 1981 och Gefle skulle väl inte vara svårare att slå? 

Det var de tyvärr. Ett år i södertvåan fick vi stå ut med. 

I oktober stod det klart att KFF vunnit serien. Men för att gå upp i allsvenskan igen var man först tvungna att besegra tvåan i norrserien i ett ovisst kval. Laget KFF skulle möta var Djurgården som skulle göra sitt andra kval till allsvenskan på raken. 1982 hade de förlorat mot värsta lokalkonkurrenten AIK och nu var det dags att äntligen ta steget upp. 

Första matchen mot KFF på Stockholms Stadion gick också bra för blåränderna. Inför 6.283 åskådare vann Djurgården under ledning av tränaren Hasse Backe med 1–0 mot ett blekt KFF. 

Den 16 oktober var det dags för returmatch och avgörande i Kalmar. Efter en kvart gjorde lagkaptenen Håkan Arvidsson sitt andra mål någonsin för FF, efter snyggt växelspel med Vasse Martidis. 

Djurgården kvitterade nästan direkt, men efter en halvtimme slog kvalspecialisten Mikael Marko till. Två år tidigare hade han nätat två gånger i kvalet mot IFK Eskilstuna och nu stötte han in sitt andra mål för säsongen sedan Billy Lansdowne nickskarvat en hörna. 

Därmed tog KFF över matchen definitivt, men det dröjde till 67:e minuten innan den avgjordes. Ulf Nordenhem blev klumpigt nedriven av Ulf Lundberg i utkanten av DIF:s straffområde och domare Harrysson från Åhus pekade på straffpunkten. 

Fram klev Benno Magnusson, som varit skadad och inte kunnat spela i Stockholm. Han satte bollen till höger om målvakten Joacim Sjöström, firade hysteriskt glad målet med en rusch längs löparbanan – och slet upp sin lårskada och måste bytas ut…

På läktaren utspelades en annan match. Den lilla men ack så tajta KFF-klacken gjorde sitt bästa för att överrösta de kanske 500 djurgårdarna som sökt sig till Kalmar. Jag stod givetvis som vanligt i klacken och hade med mig en kompis från skolan, som annars spelade med Emmaboda IS juniorlag. 

I halvtid kom klacklegendaren Kenneth uppklättrande till oss andra. Han hade fajtats med en djurgårdare vid det vedervärdiga pissehuset bakom norra läktaren och behövde gömmas från hämndgiriga stockholmare bakom pålitliga kalmariter. 

Ett par minuter senare kom djurgårdare stormande från två håll. De som kom från trappan från baksidan av läktaren hade inte en möjlighet att ta sig upp i Kalmarklacken. 

Värre var det med dem som bestämt sig för att ta sig upp via sittplatsläktaren. Längs räcket mellan stå- och sittplats stod dock några av de mer härdade Kalmarsupportrarna – de som varit med redan när KFF var i allsvenskan på 50-talet. De hade sina platser på norra läktaren precis framför klacken. Där hade de stått sedan urminnes tider och det skulle mycket mer till än några kaxiga storstadsungar i 20-årsåldern för att flytta på dem. Vi i klacken var säkra och trygga. 

När matchen led mot sitt slut började det gå upp för oss i klacken att KFF var på väg tillbaka till allsvenskan. Vi kom överens om att storma planen efter slutsignalen för att hylla våra hjältar. 

Storma var kanske att ta i – vi var på sin höjd 50 personer i klacken, men att vi skulle fira gav vi oss fan på. 

Med någon minut kvar av matchen drog vi oss ner på sittplats och när slutsignalen ljöd kastade vi oss över det lårhöga staketet och gav oss in på plan. Eller…? 

När jag kommit tio meter in på planen såg jag mig om och insåg att jag var den ende KFF-supportern som rusat in planen. Den ende KFF-supportern bland 500 ilskna och förbannade förlorare från Stockholm. Resten av klacken hade insett att det i princip var lika med självmord att storma planen i det här läget, men inte jag. Jag förstod dock att det kanske inte var den mest hälsosamma miljön att befinna sig i med rödvit halsduk och försökte hålla en rätt låg profil. Jag hade dock bestämt mig för att ta mig fram till spelarna för att framföra mina hedersbetygelser. 

Halvvägs mot huvudläktaren smällde det. Jag fick ett hårt slag rätt över örat och vacklade till och sedan ytterligare en smäll mot tinningen. Nej, det fick vara med omkramandet av Kalmarspelare. Jag måste ta mig härifrån levande. 

Min klasskompis från Emmaboda hittade mig i närheten av södra läktaren. Han hade klokt nog gömt sin rödvita halsduk under jackan och drog med mig längs löparbanan västerut längs sittplatsläktaren. 

Det gick bra tills ett gäng med fem-sex djurgårdare hann ifatt oss. När de passerade fick jag en spark i huvudet, blev liggande och sedan fortsatte misshandeln. Hela gänget stod i en ring runt mig och sparkade. Jag kröp ihop i fosterställning för att skydda mig. 

Efter en stund som kändes som en evighet upphörde sparkarna. En ordningsvakt fick upp mig på fötter och uppmanade mig att anmäla händelsen för polisen. ”Visst”, svarade jag tämligen omtöcknad, och följde med vakten till en förskrämd polis som tog emot anmälan. 

Proceduren som också innefattade ett inledande förhör tog väl någon halvtimme. Totalt hade polismakten denna dag avdelat åtta (!) poliser för att upprätthålla ordningen bland de 7.504 åskådarna. 

Några veckor senare var det dags för kompletterande förhör hos polisen och då fick jag klart för mig att de faktiskt lyckats gripa den djurgårdare som stått för de flesta sparkarna. 

Det visade sig att en Kalmarsupporter med invandrarbakgrund, fan ta den som snackar skit om invandrare i mitt sällskap, hade hoppat ner från södra läktaren när han såg vad som höll på att hända. Han hade, med fara för sin egen säkerhet, slitit tag i den djurgårdare som vevade på friskast och med hjälp av en väktare släpat honom till närmaste poliskonstapel för inlåsning. 

Det hela gick så småningom till rättegång. Denna genomfördes i tingshuset vid sporthallen ungefär ett halvår efter händelsen. Åklagaren hävdade att han skulle ha yrkat på ett långt fängelsestraff för förövaren om det inte varit så att han vid tillfället bara varit 17 år, det vill säga lika gammal som undertecknad. Den åtalade erkände att han varit på platsen, men några sparkar hade han inte utdelat. 

Dessvärre för honom visade sig vittnena vara en polis och en ordningsvakt som båda tydligt sett hur han våldsamt måttat sparkar mot målsägandens huvud, det vill säga mitt. 

Killen dömdes till 100 dagsböter och att betala de kostnader jag haft för diverse läkarbesök. Synen på höger öga hade försämrats av ett ärr på hornhinnan som gav upphov till att jag hade en flimrande halvcirkel i synfältet i flera månader innan den försvann och svullnaden runt höger öra innebar försämrad hörsel ungefär lika länge. 

Jag ångrade mig bittert att jag inte krävt ännu mer i skadestånd när jag fick se förövarens far, en riktigt obehaglig karikatyr till östermalmare med bakåtslickat hår och uppenbar överklassattityd. Jag borde ha hävdat att mitt intresse för fotboll blivit förstört för livet och att jag behövde hundratusentals kronor för att hitta en ny hobby. 

Nåväl, killen dömdes till 100 dagsböter och saken borde väl därmed vara utagerad. 

Nja, inte riktigt… En vecka senare träffade jag min blivande fru på en fest på Rosenlundska källaren. Förmodligen var jag fortfarande svullen i ansiktet, men lyckades ändå på något sätt charma henne. 

Det första hon sa till mig var: 

– Du har spelat i FF, va? 

En sådan kvinna kan man naturligtvis inte motstå och när jag svarade ”ja” hoppades jag innerligt att hon inte skulle fatta att jag lagt av fyra år tidigare… 

Sexton år senare sitter jag på läktaren på Stockholms Stadion. Året är 1999 och Kalmar FF ska möta Djurgården i allsvenskan för första gången på åratal. 

Uppladdningen hemma är betydligt mer nervös än vanligt. Jag bor i Stockholm sedan flera år och min då sexåriga dotter har vid flera tillfällen, säkert under hårt kompistryck i skolan, sagt att hon håller på Djurgården. Jag har försökt tala om för henne att djurgårdare är kräk som försökt döda hennes pappa, men det har inte hjälpt. 

Det gjorde däremot matchen vi fick se. Jag och dottern hade inte släppts in på KFF:s sektion eftersom jag hade med mig en piccoloflaska med champagne. Denna hade jag haft med mig redan några veckor tidigare när KFF mötte AIK på Råsunda och anledningen var att jag hade tänkt fira det första mål jag såg KFF göra i allsvenskan med skumpa. På Råsunda var det aldrig aktuellt. 4–0 i baken och slokörad färd hemåt med tunnelbanan. 

Mot DIF blev det dock andra bullar. Jens Nilsson hade sitt fotbollslivs absoluta höjdpunkt och gjorde tre pytsar redan i första halvlek. 

Jag korkade upp skumpan och delade med mig till de tre Kalmarsupportrar jag hittat på Lidingöläktaren. Där hade det aldrig varit aktuellt med någon kroppsvisitation och jag, dottern och champagnen blev insläppta och kunde nu fira till den övriga publikens irritation. 

Efter detta blev min dotter en hängiven KFF-supporter som gjorde prao hos Nanne Bergstrand, skrev i programbladet och stolt bar nummer 8 i Karlbergs Bollklubbs tjejlag. KB är det enda lag i Stockholms innerstad som har röda tröjor och vita byxor. 

Efter matchen kom min gode vän Peter och dunkade mig i ryggen och sa grattis. ”Visst”, sa jag, ”vi behövde tre poäng”. ”Ja, men grattis till den andra vinsten”, sa han då. 

Visst fanken, jag hade ju spelat DIF–KFF 0–3 på Oddset. 40 gånger pengarna gav dottern en jättelik glass på hemvägen och mig ytterligare ett par pints på en trevlig pub. 

© Hans Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad på bloggen KFF-snack den 20 mars 2006 och i Östra Småland den 9 maj 2008.

MATCHFAKTA 
Fredriksskans, söndagen den 16 oktober 1983
Kval till allsvenskan, match 2/2 

Kalmar FF – Djurgårdens IF 3–1 (2–1)
1–0 Håkan Arvidsson (15) 
1–1 Lasse Stenbäck (19) 
2–1 Mikael Marko (30) 
3–1 Benno Magnusson, straff (67) 
Domare: Hans Harrysson, Åhus. 
Publik: 7 504 

KFF: Leif Friberg – Alf Nilsson, Magnus Arvidsson, Håkan Arvidsson, Peter Rydasp – Ulf Nordenhem, Johny Erlandsson (Björn Wigstedt 78), Mikael Marko – Benno Magnusson (Tony Persson 74), Vasilios Martidis, Billy Lansdowne 

Tränare: Bosse Johansson 

DIF: Joacim Sjöström – Vito Knezevic, Roger Casslind, Ulf Lundberg, Stefan Svensson – Glenn Holm (Svante Mjörne 66), Mats Jansson, Lars Stenbäck, Lars Sandberg – Christer Nordström, Hans Holmqvist – (Peter Eriksson) 

Tränare: Hasse Backe 

KONTAKT:
Klas Palmqvist
Mobil: 073-0718020
E-post: unionberlin@hotmail.com
Twitter: @bollkultur
Blogg: https://torgetbloggen.blogspot.com

MER KFF-HISTORIA: