Galgbacke, tobak, fotboll och bostäder 

Avrättningsplats, tobaksplantage, sjöbotten och – framför allt – i bortåt ett sekel självklart centrum för Kalmars idrott. Fredriksskansområdet har en brokig bakgrund, och genomgår just nu sin största omvandling sedan större delen av det upphörde att vara öppet vatten. 

I slutet av 1800-talet var tanken att Malmfjärden skulle fyllas igen helt och hållet, och den nya gatan Esplanaden skulle fortsätta ända till Ängö. Så blev det tack och lov inte. Vattenblänket mitt i stan fick vara kvar, även om Malmfjärden hann krympa rejält innan man lugnade ner sig med utfyllnaderna.

Det var idrotten som tog de nya ”landvinningarna” i besittning. Först på Kvarnholmen, där en skäligen enkel idrottsplats inrättades strax efter sekelskiftet 1900 i öns nordöstra hörn, mellan Fiskaregatan och den än så länge bara påtänkta Södra Kanalgatan, sedan på vad som kallades Fredriksskansområdet. Både Stagneliusskolan, som stod klar 1933, och det område av idrottsplatsen, som just nu är byggarbetsplats, är gammal sjöbotten, utfylld med sopor och muddermassor. Det gäller även Rävspelet.

Men inte Fredriksskans A-plan. Den ligger på en naturlig udde som länge kallades för Galgenabben eller Galgudden. Orsaken var förstås att stans avrättningsplats – det har funnits flera under århundradenas lopp – länge var belägen här. Den låg nära den dåtida stranden och på 1650 års karta ser det ut som den bestod av tre pelare, ställda i triangel.
Per Jarlbo berättar i ”Kalmars gatunamn” (2007) om hur det i stadens räkenskaper för den 29 juli 1651 redovisas en utgift till ”skarprättaren för att han nedhögg [en] missdådares kropp, då galgen skulle bortrivas för den nya malmen”.

Det här skedde i samband med att Kalmar flyttades från Gamla stan vid slottet till Kvarnholmen. Då byggde man hus även på Malmen och man kan väl förmoda att de nya invånarna skulle få slippa bo alltför nära galgbacken. Alltså flyttades avrättningsplatsen till området där Gröndalsvägen går fram sedan 1972, mellan Hantverkaregatan och Tolvmannagatan, där det också byggts bostäder alldeles nyligen.

På 1700-talet var Galgenabben delvis förvandlad till åkermark, bland annat för tobaksodling. Då byggdes också en skans på den ö i Malmfjärden som ska ha hetat Kärringalåret, men nu uppkallades efter kung Fredrik I och fick namnet Fredriksskans. Kärringalåret används i dag för att beteckna den udde som ligger öster om Rävspelet. Överhuvudtaget är namnskicket vid Malmfjärden originellt och mustigt. Här finns ju också ön Gröne Man, för att nu inte tala om Fittekläppen, den holme på vilken Fredriksskansbron vilar. Ibland benämns den helt enkelt enbart med det vanligaste ordet för den allra mest kvinnliga delen av den mänskliga anatomin.

Redan i slutet av 1700-talet, ungefär lagom till alla befästningar runt den nya staden på Kvarnholmen äntligen stod klara, var Kalmars militära betydelse totalt överspelad. Befästningarna utdömdes definitivt 1822 och garnisonen hade dragits in redan 30 år tidigare. Vallarna bröts upp, sopor och muddermassor började så smått fylla ut fjärden utanför Malmen och den första Malmbron byggdes, en enkel gångbro som var avsevärt längre än bron av i dag. 1854 tillkom Tullbron som ersatte den gamla infartsleden till Västerport. Den första Malmbron ersattes 1870 av en körbro i trä, som fanns kvar till 1925 då den nuvarande bron byggdes.

Utfyllnaderna hade under tiden fortsatt och den sydvästra delen av fjärden klämdes ihop till Fredriksskanskanalen. Även Fredriksskansbron är från 1925, och först efter dess tillkomst började hus byggas vid Fredriksskansgatan, stans nya paradinfart. Då hade befästningen på den forna holmen Kärringalåret försvunnit i utfyllnaderna för länge sedan.

Den nya stadsplanen, fastställd 1906, visade villabebyggelse på en del av det som kom att bli idrottsplats, och parkmark i övrigt. Det senare kom bara att genomföras på den del av utfyllnaden som ligger närmast Kvarnholmen, det så kallade Rävspelet. Benämningen kom sig av att träden 1923 planterades på snörräta rader med exakt lika avstånd från varandra och mest såg ut som pinnar i rävspel. Visionen var att trädkronorna med tiden skulle bilda ett grönt tak.

Idrottsplatsen en liten bit längre norrut på den före detta Galgenabben, som under mellantiden kommit att kallas Kraners hägne, var då ett faktum sedan 1919. Den hade alltså sin föregångare i den mycket primitiva idrottsplatsen på utfyllnaden på nordöstra Kvarnholmen, en belägenhet som inte precis var idealisk. Ett av de största bekymren utgjordes av Ängöborna som av gammal vana tog sig till och från Kvarnholmen genom att gena snett över den tuviga, ojämna fotbollsplanen, oavsett om där pågick match eller inte. Dessutom var det i princip omöjligt att spärra av området för att kunna ta upp entréavgift av åskådarna. Publikintäkterna var snudd på obefintliga även sedan stadens myndigheter 1915 investerat 600 kronor i förbättringar.

En ny idrottsplats var alltså nödvändig. Men var skulle den ligga?

Idrottarna själva förespråkade först Kalmarsundsparken, där det redan fanns en liten ännu mer primitiv idrottsplats än den på ”Muddern” på Kvarnholmen. Stans styrande menade att platsen låg alldeles för nära Södra kyrkogården. Även ett förslag att förlägga den nya idrottsplatsen till kvarteret Resedan, söder om Margaretaplan, avslogs. Kvar stod huvudalternativen Tallhagen, där Gröndals IP långt senare kom att anläggas, och Fredriksskansområdet.

Den 29 oktober 1917 skulle stadsfullmäktige äntligen fatta beslut. Fredriksskansalternativet var kostnadsberäknat till 16.000 kronor – ungefär en halv miljon i dagens penningvärde – medan en idrottsplats i Tallhagen skulle gå på 18.250 kronor.

Debatten blev lång och bland högerns representanter skiftade åsikterna rejält. Till exempel var bankdirektör Emil Schedin av den bestämda åsikten att idrottsplatsen borde ligga i Tallhagen. Där fanns skydd för vinden på ett helt annat sätt än vid Fredriksskans. Han fick medhåll av fullmäktiges ordförande, ångkvarnsdirektören John Jeansson. Men kamrer Bergh, fullmäktigeveteran invald redan 1881 och även han högerman, menade att det där ”med vindarna vore väl ingen fara för gossar, som är uppfödda i en sjöstad”

Partibrodern, regementspastor Valerius Olsson, var av samma åsikt och menade enligt referatet i tidningen ”Kalmar” att det en varm sommardag var behagligare att idrotta ”på en öppen fläktig plats än i Tallhagen, där det då är ohyggligt kvavt”. Möjligen kan man tänka sig att pastorns syn på saken påverkats av hans son Erik, vänsterytter i IF Gothia, föreningen som med tiden skulle bli Kalmar FF.

Många socialdemokrater – men långtifrån alla – såg vid den här tiden fortfarande på idrotten som något som stal tid och energi från den politiska och fackliga kampen. Typografen Stenros – som 1915 blivit partiets förste fullmäktigeledamot i Kalmar – yrkade också avslag till hela projektet med motiveringen att det säkert skulle bli mycket dyrare än vad som beräknats. Något han för övrigt kom att få alldeles rätt i.

Fredriksskansförslaget vann till slut en klar seger med 22 röster mot sex.

Ännu längre och hårdare blev debatten om ifall det skulle vara tillåtet att bygga dansbana i anslutning till idrottsplatsen. Högermannen Schedin antydde att dans var osedligt, men fick mothugg av partikamraten häradsskrivare K G Johansson som menade att dans minsann var ”ett uråldrigt folknöje här i Sverige”, den var som ett slags rytmisk gymnastik, besläktad med idrotten”. Dessutom tyckte häradsskrivaren att det redan fanns ”mer än nog med restriktioner nu för tiden”.

Liberalen Karl Ek instämde och menade att det var bättre att arrangera dans på en så öppen plats som denna än på allehanda undanskymda platser”. Selma Svensson, seminarielärarinna och högerrepresentant, slog fast att ”på de offentliga dansbanorna blir dans gärna ett nattnöje som leder till osedlighet”. Pålitlige högermannen rektor Josef Lind ville förbjuda dans medan hans partikollega major Viktor Ståhle – som för övrigt var den som arbetat mest intensivt för att idrottsplatsen på Fredriksskansområdet skulle bli verklighet, ansåg ”att det vore futtigt av stadsfullmäktige att stipulera förbud mot uppförande av dansbana.”

Debatten pågick länge och till slut segrade dansvännerna med 16–12.

Att dansbanefrågan alls aktualiserats berodde på att det fanns långt gångna planer på att, utöver fotbollsplan med löparbanor, bygga även tennishall, kägelbanor, krocketplan, lekplatser, restaurang med musikpaviljong och dansbana ned mot Malmfjärden. Förutom tennishallen, som byggdes 1928 – den är sedan länge konverterad till gymnastikhallen Gymnasten – kom aldrig något av det övriga till stånd.

Arbetena med idrottsplatsen sattes i gång 1918 och bland det första som gjordes var att den nyanställde vaktmästaren Eric Blomqvist planterade björkar som vindskydd öster om det som skulle bli fotbollsplan. I första hand var idrottsplatser vid denna tid tänkta för idrottsmännen – idrottskvinnor var inte vanligt förekommande – och inte för publiken. Men en liten och ganska låg läktare utan tak uppfördes vid södra långsidan. Några små omklädningsrum byggdes ned mot sjökanten – åtminstone lite senare fanns också en badbrygga där, dusch dröjde det flera år innan idrottsplatsen försågs med.

För att leda anläggningsarbetena anlitades landets störste expert på området, Anders Wilhelm ”Krigarn” Krigsman (senare kallade han sig William Kreigsman). Ett tidningsklipp från mars 1918 bland KFF:s papper i Folkrörelsearkivet Kalmar redovisar intrycken av ett besök på byggarbetsplatsen. Nästan allt visar sig vara till full belåtenhet och ”hr Krigsman ställde sig välvilligt till förfogande och gjorde oss sällskap vid besöket. Han fann planen ur de flesta synpunkter rent idealisk. Läget är det bästa tänkbara, centralt och dock fritt. Den enda olägenheten med planen ansåg hr Krigsman vara, att den låg så öppen. Men det är ju en sak som är lätt afhjälpt genom plantering. I allt ansåg hr Krigsman att Kalmars idrottsmän äro att hjärtligt gratulera till sin nya idrottspark.”

Invigningen var planerad till den 6 juni. Inbjudningar skickades ut, ett program hade också fastställts med högtidstal och en invigningskantat, komponerad av domkyrkoorganisten Birger Anrep-Nordin, skulle framföras.

Men pengarna tog slut och invigningen ställdes in. Typografen Stenros fick som sagt alldeles rätt i sin förmodan att idrottsplatsen skull kosta mycket mer än de 16.000 kronor anläggningen beräknats till. Sluträkningen för hela kalaset uppgick till 55.000 kronor. För notan stod Kalmar stad – stadsfullmäktige anslog 10.000 kronor – tillsammans med Sparbanken, staten – statligt idrottsplatsstöd hade införts redan 1908 – företag och privatpersoner. Det största enskilda privata bidraget stod tändsticksmagnaten Ivar Kreuger för. 

Först den 3 augusti 1919 hölls för första gången riktiga tävlingar på Kalmar Idrottspark, som den nya anläggningen officiellt hette. Det var Smålandsmästerskapen i friidrott som avgjordes ”och det hela gick utmärkt. Anordningarna voro goda, banorna likaledes och resultaten blefvo öfver förväntan. Vädret kunde ha varit bättre, men inverkade dock ej så menligt”, kunde man läsa i Barometern. 

Sture Lagerman, född i Långemåla 1894, tidigare tävlande för Kalmarklubben Gothia och nu för IFK Oskarshamn, vann 10.000 meter på 35.20. Han hade varit som bäst tre år tidigare när han sprang samma sträcka på 32.03,9 i Stockholm, den snabbaste tiden i världen 1916. Då skulle egentligen olympiska spelen ha hållits i Berlin men första världskriget kom emellan och Lagerman blev aldrig olympier.

En vecka senare var det dags för den allra första fotbollsmatchen. Det gällde match i Smålands-DM och Kalmar IS tog emot Nybro IF, som besegrades med 6–0. Tidningen Kalmar-Kalmar Läns Tidning bjöd på ett mycket kort referat:
”Nybrolaget verkade alldeles bortkommet och i synnerhet målvakten syndade svårt.
I Kalmarlaget voro särskilt vänsterbacken och centerhalvbacken till sin fördel. Planen föreföll ännu väl lös och till följd därav tungspelad.
Domaren, hr Elmgren från Jönköping, skötte pipan förtjänstfullt och skilde sig utan anmärkning från uppdraget.
Publiken var ganska talrik.”

På de tre träningsplanernas plats byggs just nu exklusiva bostäder. Men Gymnasten, alltså före detta tennishallen, och A-planen med sina läktare kommer att finnas kvar. Liksom den 300 meter långa muren mot Fredriksskansgatan och Jutegatan.

Själv började jag besöka Fredriksskans regelbundet vid mitten av 1960-talet. Jag kan inte säga att jag någonsin tyckt att idrottsplatsen varit så där fantastiskt trivsam – men för all del inte otrevlig heller. Läget är förstås magnifikt och utsikten den överlägset mest anslående genom tiderna i svensk elitfotboll.

Annars tycker jag nog att det bara är den vackra muren av Ölandssten som sätter en speciell prägel på Fredriksskans. De båda betongklossarna längs långsidorna kan knappast kallas charmiga och inte deras föregångare av trä heller. De provisoriska läktarna vid kurvorna kommer knappast att saknas av någon.

Men med muren mot Fredriksskansgatan och den ståtliga portalen vid huvudentrén förhåller det sig annorlunda. Det var Ivar Kreugers pengar som bekostade detta idrottsplatsens kännemärke utåt. Uppförandet av muren gick på 6.000 kronor och den byggdes som ett arbetslöshetsprojekt under den kraftiga ekonomiska nedgång som följde efter första världskriget. Det är ett imponerande verk som för drygt 100 år sedan åstadkoms av hantverksskickliga kalmariter som berövats sina arbeten.

Kreuger själv blev ju drygt tio år senare ett offer för 30-talskrisen, som hans svindlande affärer i högsta grad bidrog till att förvärra. För hans egen del slutade det med ett pistolskott på ett hotellrum i Paris 1932, varpå hans finansimperium kollapsade, något som fick enormt omfattande följder i stora delar av världen.

Om man så vill kan man på mer än ett sätt se muren längs Fredriksskans- och Jutegatan som ett slags monument över kapitalismens konsekvenser. Något som också gäller byggandet av exklusiva bostäder på de gamla träningsplanerna, där under många decennier så mycket av idrottens folkrörelsevardag i Kalmar ägt rum.

FREDRIKSSKANS ÅR FÖR ÅR

1917: Stadens myndigheter beslutar att en ny idrottsplats ska anläggas på Fredriksskansområdet.

1918: I samband med beslutet om ny idrottsplats kräver myndigheterna att antalet idrottsföreningar ska minskas. IF Gothia slår sig samman med IFK Kalmar till Kalmar IS. IF Falken och Kalmar IK blir Kalmar AIK.

1919: Den nya idrottsplatsen tas i bruk på allvar i början av augusti. Någon invigningsceremoni anser man sig inte ha råd med.

1921: Muren av Ölandssten mot Fredriksskansgatan byggs av arbetslösa kalmariter. Huvudentrén mittemot Strandgatan hade ritats redan 1918 men fick vänta ett tag till.

1927: Kalmar IS stöps om till Kalmar FF i samband med att sydöstra Sverige infogas i det nationella seriesystemet. I seriepremiären på hemmaplan besegras Malmö FF med 6–0 inför cirka 1.700 åskådare.

Cirka 1930: Läktaren byggs om, blir större och förses med tak. Senare på 30-talet byggs den ut med omklädningsrum och toaletter. På 40- och 50-talet kompletteras den med taklösa sidoläktare.

1933: Kalmar Roddklubb bygger nytt båthus för att ersätta det gamla från mitten av 1920-talet, som man inte riktigt vet var det var beläget.

Cirka 1933: Portalen till huvudentrén kommer på plats. B-planen anläggs i samma veva.

1943: På förslag av IFK Kalmars gamle målvakt Eric Brütte döps anläggningen officiellt om till Fredriksskans IP, vilket den kallats i folkmun hela tiden.

1946: En första ståplatsläktare norr om planen står klar i april. Den får mycket kritik eftersom höjdskillnaden mellan avsatserna bara är 11–12 cm. Derbyt mot Nybro maj samma år lockar rekordpublik, 4.548 åskådare. KFF vinner med 4–1.

1948: KFF vinner toppmötet i näst högsta serien hemma mot Örgryte med 2–1 inför 8.638 åskådare, nästan dubbelt så många som förra publikrekordet. Grusplanen anläggs. C-planen närmast Rävspelet kommer också till på 40-talet.

1949: KFF går för första gången upp i Allsvenskan efter att ha besegrat Halmstads BK med 1–0 på Fredriksskans. Då Malmö FF kommer till Kalmar räknas 15.243 åskådare in, den största publik som någonsin varit på fotboll i Kalmar. Hur många som verkligen såg något av matchen är en öppen fråga. MFF vinner med 2–1.

1954: Den norra läktaren får ökad kapacitet och 22 cm avstånd mellan avsatserna. Den förses med sittplatser på de nedersta raderna. Gradängerna i östra kurvan anläggs. Den 24 augusti spelas den enda A-landskampen någonsin för herrar på Fredriksskans när Sverige besegrar Island med 3–2.

1969: Fredriksskans får elljus.

1971: Idrottsplatsens allra första reklamskyltar sätts upp i september. 

1975: KFF besegrar IFK Göteborg med 3–1 inför 13 023 ögonvittnen – ingen match i Kalmar har haft mer publik sedan dess – och går efter 20 års frånvaro upp i Allsvenskan igen.

1976: Den gamla huvudläktaren och dess båda sidoläktare rivs på vintern och ersätts med den nuvarande södra läktaren inför den allsvenska comebacken. I mitten av 80-talet förses läktaren med uppvärmningsbara sittplatser.

1977: KFF:s klubblokal byggs intill huvudentrén. Den byggs till 1994 och får biljettluckor ut mot gatan 2004.

1984: Den manuella resultattavlan ersätts av en elektronisk.

1987: Konstgräs läggs för första gången på den gamla grusplanen. När det är mer än utslitet efter ett antal år tas det bort och underlaget blir grus igen.

1988: Tennishallen byggs om och Kalmar Gymnastikförening tar över den.

1993: En 300 kvadratmeter stor barack byggs som klubbhus åt Kalmar AIK. 

1994: KFF kvalar om en allsvensk plats mot Hammarby. Efter förlust 1–4 rivs den 40 år gamla norra läktaren.

1996: Den nya norra läktaren färdigställs.

1998: KFF tar sig tillbaka till allsvenskan genom att spela 0–0 mot Åtvidaberg inför – officiellt – 9.908 åskådare.

1999: Efter 80 års försening blir, aningen plojbetonat, äntligen Fredriksskans idrottsplats officiellt invigd i samband med matchen mot IFK Norrköping den 20 juni.

2002: Provisoriska läktare byggs i östra och västra kurvan.

2003: Den 18 april vinner Sverige över Schweiz med 6–0 i den enda A-landskamp för damer som spelats på Fredriksskans. En modern konstgräsmatta börjar läggas på grusplanen i november. 

2006: Ösregn gör planen ospelbar under en cupmatch mot AIK och domaren tvingas bryta matchen i halvtid. Enda gången något sådant inträffat under alla år på Fredriksskans.

2008: KFF möter holländska Feyenoord i Uefacupen och vinner med 1–0 i Rotterdam, men förlorar returen som måste spelas i Borås eftersom Fredriksskans inte godkänns för internationellt spel på så hög nivå.

2009: Första spadtagen till den nya fotbollsarenan tas gemensamt av cirka 700 rödvita supportrar den 12 december.

2010: Kalmar FF spelar sin sista match på Fredriksskans och flyttar till nya Guldfågeln Arena.

2019: Kalmar AIK lämnar klubbhuset på Fredriksskans. Senare rivs det.

2021: Träningsplanerna är uppgrävda för att förvandlas till bostadsområde.

2022: Bygget av bostadshus är i full gång.

Bearbetad version av text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 26 februari 2021

© Klas Palmqvist
Mobil: 073-071 80 20
E-post: unionberlin@hotmail.com
Twitter: @bollkultur
Blogg: Torgetbloggen – https://torgetbloggen.blogspot.com

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum; Jan Magnusson, Kalmar kommun; Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening; Pelle Friberg, Kalmar; Olof Vallerhed, Färjestaden; och Henrik Bruun Williams, Uppsala

LÄNKAR 

På Digitalt museum finns mer än 90 000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar

Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder

MER KFF-HISTORIA: