Utdömda smålänningar räddade den svenska äran i Spanien

Den 8 januari 1950 räddade Kalmar FF den blågula fotbollsäran! För med sådan flåspatriotism uttryckte man sig på den tiden.

Saken blev inte sämre av att samma fosterlandsvärnande krafter, som hyllade de småländska fotbollskämparna, bara ett par veckor tidigare hade gjort sitt bästa för att hindra KFF från att ens få chansen att putsa upp den svenska fotbollsglansen som just blivit nedsolkad av AIK och Malmö FF. Inte skulle några rödvita bonnläppar som låg på tionde plats i allsvenskan – vilket visserligen var bättre än någon expert tippat att nykomlingarna skulle mäkta med – få skämma ut nationen genom att fara till Spanien mitt i vintern och förlora tvåsiffrigt!

Bakgrunden var att efter höstsäsongen 1949 hade serietrean AIK rest till England och åkt på storstryk, bland annat hade man förlorat med 0–8 mot Arsenal. Och suveränt serieledande Malmö FF (man spelade höst/vår och MFF ledde efter 13 raka segrar på 13 matcher) hade åkt till Sydamerika och inte vunnit en enda match på sin Brasilienturné.

Inte så konstigt kan man kanske tycka idag, men uppfattningen om den brasilianska spelstyrkan var fortfarande ganska dimmig. Det återstod ju fortfarande mer än ett halvår till Sveriges VM-match mot Brasilien i Rio de Janeiro, som hemmalaget kom att vinna med 7–1. Sedan dess har inga svenskar talat förklenande om brasiliansk fotboll…

Egentligen var det meningen att KFF skulle åka till Marocko, men det krånglade till sig och när man gav sig i väg med tåget från Kalmar på själva julafton 1949 var det Spanien som var målet.

Resan hade föregåtts av något som närmast liknade en hetskampanj mot Kalmar FF från delar av det svenska fotbollsetablissemanget (som Nanne Bergstrand brukade säga för drygt 15 år sedan). För att svenska lag alls skulle få spela utomlands måste Svenska Fotbollförbundet ge sin tillåtelse. Förbundets generalsekreterare Holger Bergérus krävde in uppgifter om vilka smålänningarnas motståndare kunde tänkas bli: ”Det finns ju många verkligt starka lag därnere, och naturligtvis vill vi inte ha utklassningar på 15–0 och 20–0 eller något i den stilen”.

Bergérus fick en preliminär lista med lag som Real Madrid, Barcelona, Santander och Real Sociedad. Motståndet bedömdes som på tok för starkt. Han fick en ny lista, och vad som stod på den vete fåglarna, för spelprogrammet fastslogs inte definitivt förrän KFF var på plats i Spanien.

Smålänningarna släpptes i alla fall i väg, åt julbord i Alvesta, där SJ hade tre timmar på sig att slarva bort deras bagage, och fortsatte till Köpenhamn, där man lyckades hålla Parisexpressen i tolv minuter så att bagaget hann i kapp.

Samtidigt fortsatte råskället för att Kalmar FF fått tillstånd att förstöra Sveriges rykte ute i vida världen. Den inflytelserike journalisten Eric ”Bassen” Sköld, före detta framstående fotbollsspelare i AIK, skrev minst tre artiklar i Idrottsbladet för att stoppa KFF. Här är några rader ur den tredje:

”Är det inte att vara lite slösaktig med den renommé svensk fotboll lyckats skaffa sig – det är ju inte så mycket kvar efter AIK- och MFF-smällarna […] högsta fotbollsmyndigheten är väl till för att förhindra rena vansinnigheterna. Som något annat kan man näppeligen beteckna denna huvudlöst tillkomna Kalmarturné.”

Så småningom anlände KFF-truppen till San Sebastián. Vädret var bra, stan var vacker, folk var vänliga och den 6 januari skulle man möta Real Sociedad. Att det handlade om ett förstärkt B-lag verkar man inte ha haft riktigt klart för sig, och tur var kanske det. Matchen slutade 2–2 sedan Rolf Holmström två gånger gett KFF ledningen och med tanke på att det var ett par månader sedan KFF:arna spelat sin senaste allsvenska match tycks man ha gjort en klart godkänd insats.

Två dagar senare var det dags för match mot Real Valladolid som hade ett riktigt bra lag den här säsongen. Man låg trea i ligan och gick senare på våren till final i cupen, där det dock blev förlust med 1–4 mot Athletic Bilbao.

Inför mellan 15.000 och 20.000 åskådare kom spanjorerna till spel mot KFF med i stort sett ordinarie lag. Det stod 0–0 efter en intetsägande första halvlek men tre minuter in på den andra drog KFF:s långe högerinner Gunnar Södergren iväg ett veritabelt kanonskott som den spanske målvakten inte kunde hålla. Målet satte ordentlig fart på matchen och spanjorerna låg på för att kvittera. I 82:a minuten smällde dock KFF:s gotländske vänsterytter Ivan Jonasson in 0–2 ur liten vinkel.

Publiken tycks inte alls ha surnat till utan hyllade tvärtom svenskarna, särskilt målvakten Bengt Kjell verkar ha blivit publikfavorit och det talades efter matchen om att Valencia var ute efter honom. KFF-kaptenen Gunnar Svensson berättade att kalmariterna fick dånande applåder när man lämnade planen efter matchen. Något hundratal spanjorer stod också och väntade utanför omklädningsrummet för att ”ta i hand och dunka i ryggarna innan vi steg in i bilarna”.

Segern täppte till truten på alla som utmålat KFF:s Spanienturné som svensk fotbolls största olycka sedan OS-nederlaget mot Japan 1936. I Östra Småland kunde man läsa följande citat ur

diverse andra tidningar:

”– Ja se smålänningar… låter en tecknare i Morgon-Tidningen några sura pressgubbar utbrista samtidigt som han tecknat Kalmar FF svängande den bekanta kalmarkvasten nere i Spanien. Att skrivarna är sura undrar man inte på och håller med Expressen, som påpekar att aldrig har väl ett lag blivit så avsågat innan det givit sig ut på turné som Kalmar FF. Aftonbladet konstaterar också:

– Mitt i den väldiga vintern och de slintande skidorna smyger sig Kalmar ned till den eviga sommaren och c- och d-vitaminerna och gör strålande resultat… Kalmar har givit ädlaste svaret på all utskällning före resan.

Som sagt var!”

Att man sedan förlorade en jämn och hård match med 1–2 mot Salamanca gjorde inte så mycket. Några fler matcher blev det inte men KFF:arna fortsatte i alla fall till Madrid innan det var dags för hemfärd. 

Där träffade man den svenske stjärnan Henry ”Garvis” Carlsson, proffs i Atlético Madrid, som blev ligamästare den här säsongen. Han ansåg att KFF var ”ett klämmigt lag” som skött sig bra i Spanien och ”alldeles särskilt duktigt var det att vinna i Valladolid”.

Riktigt kunde man från de svenska storstadstidningarnas sida ändå inte smälta den småländska framgången. När det sportsliga utfallet inte kunde ifrågasättas koncentrerade man sig i stället på det ekonomiska. I flera veckor efter turnén försökte man i olika tidningar få det till att det i alla fall måste ha varit något skumt med alltihop.

Men det var det inte. Förmodligen var det än en gång bara den reflexmässiga missunnsamheten gentemot uppstickaren från landsorten som gjorde sig gällande. 

© Klas Palmqvist
Mobil: 073-071 80 20
E-post: unionberlin@hotmail.com
Twitter: @bollkultur
Blogg: Torgetbloggen – https://torgetbloggen.blogspot.com

Bearbetad version av en text som publicerades på bloggen KFF-snack den 8 januari 2006 och i Östra Småland den 9 april 2008

MATCHFAKTA
Estadio José Zorrilla, Valladolid, söndagen den 8 januari 1950
Real Valladolid – Kalmar FF 0–2
0–1 Gunnar Södergren (48)
0–2 Ivan Jonasson (82)
Publik: Ca 15.000–20.000
Real Valladolid: Froger – Busquet, Lesmes II, Ortega, Babot, Lasal, Chaves (Rafa 46), Coque, Vaquero (Pedro Antonio 46), Tatono, Revuelta
Kalmar FF: Bengt Kjell – Lennart Johansson (bytte senare efternamn till Engström), Stig Lundström, Bertil Olsson, Gunnar Svensson, Artur Petersson, Bernt Manfredsson (Evert Ericsson 46), Gunnar Södergren, Georg Ericsson, Rolf Holmström, Ivan Jonasson

MER KFF-HISTORIA: