Jensas show mot Djurgården på Stockholms Stadion

Mer rödvit än Jens Nilsson är det svårt att vara. Frånsett några kortare utflykter till Norrköping och Nybro har han varit Kalmar FF trogen hela sitt fotbollsliv. Sedan många, många år har han en nyckelroll i föreningens sportsliga organisation. Men redan under sina år på planen var han en av föreningens stora profiler.

Sin allra finaste stund som fotbollsspelare upplevde Jensa mot Djurgården på Stockholms Stadion annandag pingst 1999. Efter tolv minuter fick KFF frispark, Jensa drog till med högern – och där satt 0–1! Två minuter senare fick han en passning av Håkan Lindqvist, fintade bort DIF-målvakten Magnus Lindblad fullständigt och 0–2 var ett faktum. Och i 31:a minuten blev det 0–3 efter en frisparksvariant där Dennis Nilsson sköt och Andreas Thomsson skarvade vidare till Jensa. Mer klockrent kan ett hattrick inte bli, alla tre målen dessutom tillkomna på helt olika sätt.

Jens Nilsson är än i denna dag noterad som den yngste som någonsin spelat A-lagsfotboll för Kalmar FF. Han var bara 15 år vid A-lagsdebuten i cupen mot Elfsborg 1988. Året därpå debuterade han i Söderettan, som tillsammans med sin norra motsvarighet då utgjorde näst högsta serienivån. Redan i sin andra seriematch 1989, borta mot Jonsered, åstadkom han sitt allra första hattrick i A-lagssammanhang. Allt som allt ledde hans framfart till att han fick göra dryga dussinet blågula framträdanden i pojk- och juniorlandslag. 

En sådan talang väckte naturligtvis stort intresse hos många klubbar, däribland Malmö FF, Djurgården och Örgryte. Jensa landade till slut i dåvarande topplaget IFK Norrköping, där han kom att göra ett 20-tal allsvenska matcher och en handfull mål åren 1991–92. Men mest nötte han bänk och det lär rent av finnas en och annan som hävdar att han gjorde mer remarkabla räder i östgötametropolens nöjes- och nattliv – tillsammans med bland andra lagkamraterna Jonny Rödlund och Niclas Kindvall – än han gjorde i motståndarnas straffområde på Idrottsparken…

Efter två år i Allsvenskan flyttade Jensa hem till Kalmar och näst högsta serien igen. 1993 bildade han fruktat anfallspar med gamle allsvenske skyttekungen Peter Karlsson. Jensa stod för 16 fullträffar och PK för tio. 

1994 eller allra senast 1995 borde nog det starka lag KFF mönstrade de här åren ha lyckats ta sig upp i högsta serien. 1994 blev det i alla fall kvalspel mot Hammarby. Bajen spelade med fem man på mitten, vilket räckte för att enkelt utmanövrera nye KFF-tränaren Patrick Walkers stelbent fantasilösa 4-4-2-fotboll. Matchen slutade 1–4 och returen på Söderstadion blev bara en formsak, även om det var en liten smula spännande en kort stund då KFF, med A-lagsdebuterande Henrik Rydström från start, tog ledningen med 0–2. Ordningen återställdes dock snart, även om Bajen fick nöja sig med 2–2.

Året därpå kom ett favorittippat KFF inte bättre än på fjärde plats, tolv poäng bakom seriesegrande Oddevold och sex efter Gais, som tog kvalplatsen, med en poängs marginal till Elfsborg. Det var uppenbart att KFF befann sig på ett sluttande plan, men Walker fick fortsätta ändå. 1996 gick det till slut inte att undvika katastrofen. Trots att Walker fick gå i slutet av augusti kom KFF tvärsist i Söderettan med hela åtta poäng upp till den negativa kvalplatsen.

Men då var inte Jensa med längre. Hans målgörande hade sjunkit i takt med tabellplaceringarna sedan Walker tog över. 1994 blev det ändå tio fullträffar, 1995 bara fem. Jensa fick nog och flyttade i protest till Nybro IF. 

Där blev det serieseger direkt 1996 och uppflyttning till Division II Östra Götaland, det vill säga tredje serienivån, där hans nya lag året därpå alltså kom att ställas mot hans gamla. Junimötet på Victoriavallen slutade 1–1 medan KFF vann returen på Fredriksskans med 4–3, sista målet gjort i 89:e minuten av Jensa själv. Enda gången han gjort mål på KFF i en tävlingsmatch. 

Kjell Nyberg coachade KFF, som tog sig obesegrat genom hela säsongen – 17 vinster och fem kryss – och alltså gick direkt upp i Söderettan igen. Nybro, som tränades av förre KFF-tränaren Alf Westerberg, kom på en klar andraplats, vilket innebar kvalspel. Där besegrades först Karlstadslaget Hertzöga i ett dubbelmöte, varpå det var dags att ta sig an den forna storheten IS Halmia. Lovande 0–0 på Örjans vall följdes upp med att Nybro tidigt tog ledningen inför mer 2.500 åskådare på Victoriavallen. Men Halmia kom igen och matchen slutade, trots konstant tryck från hemmalaget hela andra halvlek, 2–3 i Halmias favör.

Därmed var det mer eller mindre givet att Jensa skulle återvända till Kalmar FF, där Kjell Nyberg sett till att ersätta sig själv som tränare med gamle bekantingen Nanne Bergstrand, som spelat för KFF 1981–82. Det blev en sällsynt lyckad tränarlösning! Ett ungt, ambitiöst KFF-lag, som härdats i fotbollsmagister Nybergs hårda grundskola, fick lära sig ännu mer om fotbollens finesser och mysterier av maestron från Markaryd. 

Slutresultatet blev sensationellt: de rödvita nykomlingarna vann Söderettan direkt och återkom till Allsvenskan efter tolv års frånvaro. Både slutliga serietvåan Landskrona BoIS och -trean Sylvia var för övrigt precis som KFF nypromoverade från tredje serienivån.

Succén var inte mindre för Jensa personligen. Han vann seriens skytteliga med sina 18 mål och utsågs till Smålands bäste fotbollsspelare. På vintern tackade han nej till proffskontrakt med tyska Union Berlin, numera ett framgångsrikt Bundesligalag, men då parkerat på seriesystemets tredje nivå. Kontakten hade förmedlats av förre Tysklandsproffset Roland Sandberg, som fått en förfrågan från dåvarande Uniontränaren Fritz Fuchs, hans gamle lagkamrat i Kaiserslautern. Union var i akut behov av en målskytt, men Jensa tackade nej – anbudet från den fattiga före detta DDR-klubben kan väl heller knappast ha varit alltför storslaget – med motiveringen att han absolut ville ta den oväntade chansen att spela i Allsvenskan för sin moderklubb. 

Och naturligtvis trodde alla att Jens Nilsson var mannen som skulle stå för KFF:s målskytte i högsta serien. Så blev det nu inte. Jensas allsvenska målgörande för Kalmar FF kom att inskränka sig till de 19 magiska minuterna mot Djurgården på Stockholms Stadion den 24 maj. Skador hade förstås en stor del i att målen inte blev fler. I februari opererades hans sedan länge problematiska högra knä för fjärde gången, men det blev aldrig riktigt bra. På hela året hade han inte en enda hel träningsvecka. Han drabbades också av ett hårt slag när hans far avled i september.

Skadebekymren fortsatte i Superettan året därpå. Särskilt förödande var ett svårartat ryggskott vid midsommartid, som hämmade honom resten av året. Det blev bara två Jensamål på hela säsongen, som obönhörligt tycktes gå mot totalt fiasko. Ända tills nästa sista omgången, då Joachim Lantz fullbordade KFF:s legendariska vändning mot Sylvia på Bollspelaren i Norrköping med sitt avgörande mål i 88:e minuten, varpå kontraktet räddades och KFF kunde ta fart mot Allsvenskan igen.

Men då fick man göra det utan Jens Nilsson. Han bestämde sig för att återvända till Nybro IF 2001 (att lämna Kalmarbygden har han aldrig på allvar sett som ett alternativ sedan ungdomsäventyret i Norrköping i början av 90-talet). Men skadeeländet fortsatte, det blev bara tolv matcher på hela året och han bestämde sig för att sluta. 

2002, samma år som han fyllde 30, blev han i stället andretränare i Nybro. Efter två säsonger där kom han tillbaka i Kalmar igen, inplockad av Kjell Nyberg som tränare för KFF:s Tipselitlag. Sedan dess har Jensa i olika funktioner och med olika titlar – för närvarande ”utvecklingschef” – varit en av de absolut viktigaste människorna i Kalmar FF:s organisation, ungefär på samma sätt som Kjell Nyberg var det i årtionden, alla deras personliga olikheter till trots. 

Både Kjell Nyberg och Jens Nilsson har i det längsta undvikit att ta tränaransvar för A-laget, trots att de varit minst sagt kompetenta för sådana uppgifter. Anledningen förmodar jag är enkel – som huvudtränare ökar risken kolossalt att få sparken, oavsett hur duglig man är. Där är det ofta helt andra saker om styr vad som händer. Och varken Kjell eller Jensa har velat ta risken att tvingas lämna Kalmar FF, föreningen de vigt sina yrkesliv åt, hur patetiskt det än må låta. 

Båda har dock till slut ändå i extremt utsatta lägen tagit på sig jobbet som A-lagstränare. Kjell hoppade in efter att Patrick Walker försvunnit hösten 1996, och när det inte räckte för att undvika degradering till tredje serienivån, fortsatte han hela 1997 . Därmed la han grunden till KFF:s kommande framgångar, ungefär på samma sätt som Laban Arnesson gjort i början av 70-talet.

För Jensas del dröjde det ända tills mardrömssäsongen 2019 såg ut att vara långt bortom all räddning. Magnus Pehrsson försvann sin kos efter näst sista omgångens hemmaförlust mot Falkenberg. Att på bara en vecka få KFF att bli ett vinnande fotbollslag igen var förstås en övermäktig uppgift till och med för Jensa, särskilt som det var gamle kompisen Henrik Rydströms Sirius som stod för motståndet på Studenternas i sista seriematchen. Även om målen dröjde till slutskedet vann hemmalaget med 3–0.

Bara en vecka senare spelades första kvalmatchen mot Brage, på bortaplan även den. KFF tog en lika säker som välförtjänt 0–2-seger, trots att Viktor Elm saknades. På Guldfågeln Arena var han tillbaka i laget, då var det i stället brorsan Rasmus som inte kunde vara med. KFF gav ändå inte Brage en chans och ledde med 2–0, när man i slutminuterna började slappna av en smula. Det blev 2–2 till slut, men Brage var aldrig i närheten av att hota KFF:s allsvenska fortvaro.

Hela Kalmar pustade ut och hyllade Jensa, som utan några som helst åthävor återgick till sina ordinarie sysslor. 

För ett par veckor sedan fyllde Jens Nilsson 50 år och förhoppningsvis kommer han att göra nytta Kalmar FF länge framöver.

Totalt spelade Jensa 379 matcher för KFF och gjorde totalt 227 mål – många av dem i juniorlaget – varav tre i Allsvenskan. De där tre målen på Stadion mot Djurgården 1999 innebär också att Jensa fortfarande är ensam Kalmar FF-spelare om att ha lyckats göra hattrick på bortaplan i Allsvenskan.

En av spelarna i Djurgården den dagen hette förresten Magnus Pehrsson.

Texten är skriven av Klas Palmqvist. Bearbetad och kraftigt utvidgad version av en text som publicerades  i Östra Småland den 3 juli 2017.

© Klas Palmqvist
Mobil: 073-071 80 20
E-post: unionberlin@hotmail.com
Twitter: @bollkultur
Blogg: Torgetbloggen – https://torgetbloggen.blogspot.com

Bearbetad och kraftigt utvidgad version av en text som publicerades  i Östra Småland den 3 juli 2017

MATCHFAKTA

Stockholms Stadion, måndagen den 24 maj 1999
Allsvenskan, omgång 7

Djurgårdens IF Kalmar FF 0–3 (0–3)
0–1 Jens Nilsson (12) 
0–2 Jens Nilsson (14) 
0–3 Jens Nilsson (31)

Domare: Martin Ingvarsson, Hässleholm
Publik: 5.840 

Djurgårdens IF: Magnus Lindblad – Stefan Alvén, Patricio Cisternas, Magnus Samuelsson, Pierre Gallo, Jon Persson (Fredrik Dahlström 36), Magnus Pehrsson, Niclas Rasck (Patrik Eriksson-Ohlsson 80), Markus Karlsson (Joel Riddez 60), Lucas Nilsson, Sharbel Touma Tränare: Michael Andersson

Kalmar FF: Petter Wastå – Niklas Kaldner, Tobias Carlsson, Christian Nilsson, Dennis Nilsson, Daniel Holm (Christer Persson 86), Henrik Rydström, Lasse Johansson, Håkan Lindqvist, Andreas Thomsson (Johan Paulsson 80), Jens Nilsson (Jonas Gunnarsson 88) Tränare: Nanne Bergstrand

MER KFF-HISTORIA: