GUNNAR SVENSSON, LAGKAPTEN

Gunnar Svensson var Kalmar FF:s försvarsklippa och lagkapten från slutet av 30-talet till några år in på 50-talet. Han var den förste som på allvar kom att identifieras med Kalmar FF och bidrog själv i högsta grad till att ge laget en identitet.

Gunnars födelseort var Fliseryd, men han var bara några månader gammal när familjen flyttade till Kalmar. Hans far arbetade som lastbilschaufför åt Kalmar Ångkvarn och hans mor, som själv kom från Kalmar, jobbade på ”Spetan”, det vill säga tändsticksfabriken.

Men Gunnar växte inte upp i de klassiska KFF-kvarteren på Sandås söder om järnvägen, utan på Hantverkaregatan som avgränsar den avsevärt nordligare belägna stadsdelen Getingen åt söder. Detta var då och långt fram i tiden egentligen att beteckna som Kalmar AIK-territorium. Men Gunnars morbror Gösta Holm var målvakt i KFF och en av anledningarna till att Gunnar blev rödvit i stället för blå. Hans mormor bodde i den så kallade Långkatekesen, belägen där Södercentrum finns i dag, mitt i Kalmar FF:s dåvarande hjärtland.

I mitten av 30-talet hamnade Gunnar till slut i södra ändan av stan när familjen Svensson med egna krafter byggde det vackra hus på Ålgatan på Stensö där Gunnar kom att bo till sin död. Det är numera tyvärr rivet.

Fotbollskarriären inleddes med spel i sedan länge försvunna kvartersklubbar som Malmens BK och Heijockskamraterna. Gunnar lär också ha förekommit som målvakt i IFK Berga varifrån jämngamle kompisen – och blivande lagkamraten i KFF:s A-lag – Artur Petersson redan 1932 ska ha lockat honom att börja spela i Kalmar FF:s juniorlag. Några pojklag i dagens mening fanns inte på den här tiden.

1937 var det dags för A-lagsdebut. Gunnar spelade först högerback och bakom sig i målet hade han den sex år äldre morbrodern Gösta. Ganska snart blev Gunnar centerhalv – i dag skulle man säga mittback – utsågs till lagkapten och utvecklades snabbt till Kalmar FF:s obestridlige centralgestalt.

Gunnar hade alltså gedigen arbetarklassbakgrund precis som i stort sett alla sina lagkamrater. Kalmar FF:s föregångare IFK Kalmar, Göta, Gothia, och Kalmar IS hade annars mest engagerat läroverksynglingar och kontorsanställda, men på 30-talet var det nästan uteslutande unga män ur arbetarklassen som spelade i alla svenska fotbollslag, oavsett vilken social bas klubbarna ursprungligen hade haft.

Veteranerna från läroverksklubbarnas tidigaste år hade lämnat fotbollsplanerna och flyttat in i styrelserna i stället. En del av dem var företagare och kunde ge de nya spelarna arbete.

Gunnar Svensson är ett typiskt exempel: han fick arbete som typograf på Appeltoffts Accidenstryckeri. Det ägdes av Adolf Angner, yngre bror till två av IF Göta/Gothias pionjärer, Frithiof och Eugen (den senare innehavare av Lundgrens Järnhandel och mångårig ordförande i Köpmannaföreningen). Adolf Angner var själv storspelare på 20-talet, först i Kalmar IS och från sommaren 1927 i Kalmar FF.

Gunnar kom att arbeta i Angners tryckeri hela sitt yrkesliv, ända in på 1980-talet. Chefen hade förstås stor förståelse för de extra ledigheter som kunde behövas för träning och resor i samband med fotbollen.

– Angner och jag blev bara osams en enda gång under alla de år jag jobbade på Appeltoffts, berättade Gunnar för mig ett par år före sin död.

– Och dagen efter kom han och bad mig om ursäkt för att han hade varit så dum…

Kalmar FF befann sig annars i sin mest glanslösa period någonsin i slutet av 30-talet. Laget förde en obemärkt tillvaro i division III där man tampades med storheter som Lessebo, Kallinge och Hovmantorp. Men runt Gunnar och vänsterhalven Artur Petersson byggde tränaren och lagledaren Gösta Carlsson upp ett försvarsstarkt lag som blev allt besvärligare att besegra. Gösta, som arbetade som cykelreparatör på Bragegatan på Sandås, hade haft hand om Gunnar och Artur redan i juniorlaget.

Själv hade Gösta egentligen aldrig spelat fotboll, däremot varit en duktig mellanviktsbrottare med böjelse för offensiva chansningar. Hans fotbollslag hade dock svårare att få till det offensivt och det hände ganska ofta i början av 40-talet att Gunnar flyttades upp som center för att ge anfallet tyngd. Han var urstark, svår att få stopp på, duktig på skallen och kunde skjuta bra. Även frisparkar sköt han gärna, kanske mer på kraft än med precision, menade han själv när jag frågade honom. Men ett och annat mål blev det på dem också.

Laget blev allt starkare. Säsongen 1942/43 vann man serien och efter dramatiskt kvalspel mot Högadal – vinst i den avgörande omspelsmatchen på neutral plan i Växjö med 1–0 – var Kalmar FF efter åtta års frånvaro äntligen tillbaka i näst högsta serien.

Gunnar flyttades ner i försvaret igen och etablerade sig snabbt som division II:s bäste ”centerdödare”, som tidens term lydde. När KFF i en sommarmatch mötte mästarlaget IFK Norrköping ställdes han för första gången mot landslagscentern Gunnar Nordahl och plockade ner honom fullständigt. Nordahl fick stor respekt för Gunnar Svensson och nämnde honom ofta när det blev tal om försvarare som det var extra svårt att passera.

På Kristi himmelsfärdsdag 1949 besegrades Halmstads BK med 1–0 hemma på Fredriksskans. Det betydde att Kalmar FF för första gången kvalificerat sig för spel i allsvenskan. Gunnar Svensson, Lennart Johansson (som senare bytte namn till Engström), Artur Petersson, Bertil ”Jeppe” Olsson, Stig ”Litzen” Lundström och tränaren Gösta Carlsson hade varit med på hela resan från division III till högsta serien.

I allsvenskan gjorde man en sensationellt stark höst (man spelade höst/vår) och sedan AIK besegrats på Råsunda med började det på allvar talas om landslaget för några av KFF-spelarna.

– AIK-matchen är den roligaste jag någonsin spelat, svarade Gunnar när jag bad honom berätta om vilket som var hans allra bästa fotbollsminne. (Den matchen berättas det om under rubriken ”När AIK skulle slå Kalmar FF med 13–0…”; se länkarna nedan).

Bengt Kjell, centern Georg ”Girre” Ericsson och högerbacken Lennart Johansson fick alla spela i B-landslaget. Men lagkapten Svensson blev aldrig blågul. Han var 30 år gammal när han gjorde allsvensk debut och ansågs väl helt enkelt för gammal. Man kommer osökt att tänka Patrik ”Bagarn” Rosengren, ett sentida parallellfall.

Det bedrevs faktiskt en presskampanj för att Gunnar åtminstone skulle få göra en B-landskamp och det hade han gärna velat själv också. Han berättade för mig att han en gång fick höra att han blivit uttagen i B-landslaget. Men så kom nya besked och då fanns han inte med i truppen. Man märkte hur besvikelsen fortfarande fanns kvar, mer än 50 år senare. Förmodligen var Gunnar Svensson en av de bästa svenska fotbollsspelarna som aldrig fick chansen i ett landslag.

I Kalmar FF fortsatte han dock att dominera ytterligare ett par år. Men efter att ha drabbats av en del skador slutade Gunnar spela våren 1952. Ett par år senare kom han tillbaka som lagledare och på 60-talet var han verksam som B-lags- och ungdomstränare.

Så länge han orkade fanns Gunnar alltid på läktaren när Kalmar FF spelade på Fredriksskans. Sedan han drabbats av sjukdom och benen inte ville bära honom längre följde han laget från TV-fåtöljen, glad och imponerad av de allt större framgångarna.

Gunnar Svensson avled i september 2007, en vecka efter sin 89-årsdag. Att KFF-ledningen inte lät laget spela med sorgband för att hedra hans minne i antingen cupfinalen mot Göteborg eller i den nästkommande allsvenska matchen mot Malmö FF, tycker jag fortfarande var beklämmande. Den motivering som framfördes till mig från föreningsledningen var att det i så fall skulle riskera att gå inflation i den sortens hyllningar.

Jag trodde faktiskt inte mina öron. Om så bara en enda av alla de hundratals spelare som förekommit i Kalmar FF genom tiderna skulle hedras med att laget spelade med sorgband efter hans bortgång så var det givetvis just Gunnar Svensson. Att så inte skedde säger betydligt mer om den dåtida ledningens brist på insikt i sin egen förenings förflutna än om fotbollsspelaren, människan och KFF:aren Gunnar Svensson. 

Sedan jag försett föreningen med bilder ur både Gunnars och min egen samling hyllades i alla fall hans minne med ett bildspel på storbildsskärmen i MFF-matchens paus.

Tack och lov har KFF:s ledning under de 15 år som gått sedan Gunnars bortgång många gånger visat prov på betydligt bättre omdöme när det gällt att hedra bortgångna KFF-profiler.

När Gunnar 1948 fyllde 30 år hade alla i Kalmar FF fullt klart för sig vilken betydelse han hade för sin förening och skickade honom bland annat den här hälsningen:

Som tack för uppvaktningen anförde KFF-kaptenen dagen efter sitt lag till en säker 2–0-seger hemma mot Karlstad. Ett viktigt steg på vägen mot den allsvenska debut han och föreningen fick göra året därpå.

Men det är en annan historia.

Här nedanför finns ytterligare ett antal bilder ur Gunnar Svenssons egen samling (om inget annat anges), som han 2005 generöst ställde till mitt förfogande. Utan Gunnars fotografialbum hade KFF:s framgångar från mitten av 40- till mitten av 50-talet varit oerhört mycket sämre dokumenterade i bild.

Bearbetad och utvidgad version av en text som ursprungligen publicerades på bloggen KFF-snack och i Östra Småland den 24 september 2007, i samband med Gunnar Svenssons bortgång

© Klas Palmqvist
Mobil: 073-071 80 20
E-post: unionberlin@hotmail.com
Twitter: @bollkultur
Blogg: Torgetbloggen – https://torgetbloggen.blogspot.com

MER KFF-HISTORIA: