– Det är bra! Spy på bara, men när det känns en ring i halsen så sluta, för då är det ändtarmen!
Ovanstående osmakliga omtänksamhet stod republiken Litauens konsul i Sverige för, en muntergök från Göteborg vid namn Erlandsson. Den var riktad till Anton Lindbergh, ordförande i Smålands Fotbollförbund, för tillfället strängt sysselsatt med att vända ut och in på sig själv vid relingen på ett ångfartyg med det något kuriösa namnet Borgholm av Göteborg.
Det var den 14 juni 1932 och herrarna var på väg från Kalmar till den litauiska hamnstaden Klaipeda för vidare befordran till den dåvarande huvudstaden Kaunas. I sällskapet fanns också 13 fotbollsspelare och deras lagledare. Tillsammans utgjorde de det småländska landskapslaget, som skulle upprätthålla de idrottsliga förbindelserna mellan Sverige och den unga baltrepubliken.
Samtliga bilder från Litauen är hämtade ur ”Smålands Fotbollförbund 1911–1961”
Litauerna, som ställde upp med sitt landslag, hade egentligen velat möta sin svenska motsvarighet men fick den här gången nöja sig med smålänningarna. Det hindrade inte arrangörerna från att affischera för ”landskamp Sverige–Litauen” torsdagen den 16 juni. Det skulle spelas match påföljande dag också. Den marknadsfördes mer sanningsenligt som ett möte mellan ”Smaaland” och en kombination av de bästa spelarna från lagen i Kaunas.
Lagledaren Einar Delborn och fem av spelarna kom från Kalmar FF, ytterligare en hade tidigare spelat för KFF och en skulle komma att göra det senare. Den sistnämnde var Emil ”Mille” Juhlin, annars mest känd som Kalmar AIK-spelare. Efter hemkomsten berättade han för Östra Smålands sportredaktör ”Pass” om ankomsten till Klaipeda:
”Vi inkvarterades på stadens flottaste hotell, Viktoria, där lunch intogs. Matsedeln var visserligen litet annorlunda än den vi äro vana vid, men man serverade wienerschnitzel och fiskrätter och naturligtvis smakade maten ypperligt efter sjöresan.”
Bild ur Kalmar läns museums arkiv
Man fortsatte med nattåg till Kaunas där man tog in på Metropol, ”stadens största och magnifikaste hotell”:
”Så var det mat igen och det var visserligen litet svårt att övertyga betjäningen om att vi önskade kall mjölk men för övrigt gick det ypperligt att få vad man önskade.”
Tiden fram till avspark klockan 17.30 tillbringades bland annat på Krigsmuseet. Ett antal krigsinvalider bodde i en av museets flygelbyggnader:
”Dessa invalider underhållas av staten, mot det att de varje morgon och afton i samlad trupp marschera till den okände soldatens grav, där en musikkår […] musicerar och därmed bringar den okände soldaten sin hyllning. […] Mellantiden tillbringar invaliderna i sin fristad, där de själva äro levande men lemlästade ’museiföremål’ i Krigsmuseet.”
”Landskampen” spelades inför en publik på cirka 2.500 personer på en ovanligt bred plan – cirka 75 meter – som var alldeles för hård och som praktiskt taget helt saknade gräs. KFF-yttern Sten Sjögren fick ett mål bortdömt efter fem minuter och i stället tog hemmalaget ledningen. ”Mille” Juhlin kvitterade i 25 minuten men Litauen tog på nytt ledningen och höll den matchtiden ut, trots inte mindre än fem småländska stolpträffar.
”Publiken var utomordentligt fin och nobel i sitt uppträdande”, menade Juhlin i Östra Småland. Förbundsordförande Anton Lindbergh, som berättat om Litauenäventyret i Smålands Fotbollförbunds jubileumsskrift, beskriver emellertid hur centerhalven Sandqvist från Jönköpingsklubben Tord hade svårt att hänga med på den stora planen:
”För att klara upp det hela måste han då och då springa omkull en del litauer, som han kom åt. Enligt lagledarens instruktioner skakade han varje gång tass med motståndarna och bad om ursäkt, vilket hörbarligen uppskattades av publiken. Men då antalet fallna litauer steg oroväckande, började åskådarna reagera på annat sätt, och då ingrep lagledaren, liggande på magen bakom ena kortlinjen, genom att skrika: ’Låt åtminstone bli att ta dom i hand!’, varpå ytterhalvorna beordrades längre in i planen för att hjälpa centerhalven att stoppa den farliga innertrion.”
”Mille” Juhlin berättar att ”spelarna gingo tidigt till sängs den kvällen, vi hade ju stadsmatchen dagen efter”.
Kaunas stadslag visade sig bestå av ungefär halva landslaget men den här gången kunde smålänningarna vinna med 3–2 sedan Juhlin gjort mål igen. ”Murren” Karlsson från Oskarshamn och vänsteryttern Hugo Andersson från Tord stod för de båda andra fullträffarna.
Nu var det emellertid inte tal om att gå tidigt till sängs, tvärtom.
Man ska komma ihåg att idrottens skötsamhetsideal ännu inte slagit igenom, det skulle dröja ytterligare några år. Alltså var det inte tabu att berätta att ”nachspielet fortsattes till fram på småtimmarna. Spelarna kunde ju nu efter väl förrättat värv tillåta sig att ha roligt”.
På banketten serverades genomgående en ”för landet typisk bordsdryck”, som enligt Lindbergh visade sig vara ett utmärkt medel för att lindra språksvårigheterna:
”Så småningom flöt konversationen så smärtfritt att en av grabbarna undrade, om någon trodde att hans fästmö skulle förstå, vad han sa, när han kom hem. Men det var det ingen som trodde. […] Upplysningsvis kan omtalas, att enligt grabbarnas senare ingångna rapporter, var landets döttrar ingalunda oemottagliga för småländsk charm”.
Efter att ha gjort Kaunas by night intog det förmodligen ganska tröttkörda gänget frukost klockan nio på morgonen, varpå man forslades ut att besiktiga ett modernt exportslakteri varifrån man fick med sig var sin köttkonserv.
Ett populärare besöksmål var förmodligen det stora bryggeri där man bjöds på obegränsade kvantiteter öl och ost.
”Med tillfredsställelse konstaterade värdarna, att konsumtionen vida översteg svenska landslagets två år tidigare”, skriver Anton Lindbergh medan den i Nationaltemplarorden organiserade nykteristen ”Mille” Juhlin noterar att ”spelarna passade på tillfället att dricka sig otörstiga för de närmaste fjorton dagarna”.
”Mille” – som i Kalmar jobbade på tändsticksfabriken – och några av de andra spelarna blev inbjudna till en före detta Kalmarbo som arbetade som verkmästare på tändsticksfabriken i Kaunas: ”Här blevo vi förplägade med ’riktig’ svensk mat och jag behöver väl inte nämna att vi läto oss väl smaka”.
Sedan återstod bara en odramatisk hemresa. Nattåg till Klaipeda, embarkering av samma fartyg som på ditresan och hemkomst klockan fyra natten till måndagen efter en vindstilla färd – utan sjösjuka den här gången – över en lugn Östersjö.
FAKTA
Smålandslaget i Litauen 1932 bestod av följande spelare.
Målvakt: Georg ”Gibbe” Rosén, Tranås AIF (tidigare i KFF)
Högerback: Olof ”Castis” Castegren, Kalmar FF
Vänsterback: Ivar ”Pie” Andersson, Kalmar FF
Högerhalv: Göte Zidén, Kalmar FF
Centerhalv: M Sandqvist, IK Tord
Vänsterhalv: Max Beuse, Kalmar FF
Högerytter: Sten Sjögren, Kalmar FF
Högerinner: Ivar ”Murren” Karlsson, IFK Oskarshamn
Center: Emil ”Mille” Juhlin, Kalmar AIK
Vänsterinner: Gunnar Holmer, IK Tord
Vänsterytter: Hugo Andersson, IK Tord
Reserver: Sven Carlsson, Kalmar AIK, och I Bohlin, IFK Oskarshamn
Lagledare: Einar Delborn, Kalmar
Färdledare: Anton Lindbergh, Vaggeryd
Även KFF:s anfallare Knut Sjögren var uttagen men fick inte ledigt från sitt arbete.
EN TYSK SMÅLÄNNING
Foto ur Kalmar FF:s historiska akademis arkiv
Kalmar FF:s vänsterhalv Max Beuse fick hoppa in i Smålandstruppen till Litauen i stället för Ville Johansson från IK Tord, som i sista stund blev tvungen att lämna återbud till resan.
Beuse ska ha gjort en riktigt bra insats i ”landskampen” och bidrog faktiskt på sätt och vis också till att göra den ännu mer internationell. För Max Beuse var inte någon tvättäkta smålänning. Nej, han var inte ens svensk medborgare utan tysk.
Han hade kommit till Kalmar som pojke och arbetade i sin fars företag, Kalmar Vals- och Formverkstad. Firman tillverkade trävalsar till tapetmönstertryck. Det gick till så att på valsarna fäste man metallformar som fylldes med filt som färgades in. Verkstaden låg i mitten av 30-talet på Storgatan 25.
På 30-talet for Max Beuse tillbaka till Tyskland. Han deltog som soldat i andra världskriget och rapporterades ha stupat i Belgien i januari 1945.
SMÅLAND PÅ EFTERKÄLKEN
Foto ur Hjalmar Sivgårds samling/Kalmar FF:s historiska akademis arkiv
Den största ära en småländsk fotbollsspelare kunde vederfaras var länge att bli uttagen till Smålandslaget.
Småland befann sig i flera årtionden i ett fotbollsmässigt bakvatten. Kalmar var från början det klart starkaste fotbollsfästet, följt av Jönköping och Huskvarna. Kronobergs län och Växjö spelade däremot länge en ytterst undanskymd roll.
Men Småland låg ändå långt efter Skåne, Västsverige och Mälarlandskapen. Ja, såväl Gästrikland som Dalarna och Värmland hade etablerade topplag långt innan Smålandsdistriktet kunde göra sig gällande på riksnivå.
Kalmar FF:s föregångare IFK Kalmar vann distriktsmästerskapet fyra gånger i rad åren 1907–1910 men kunde ”på grund av de vidsträckta geografiska förhållandena och därmed förenade dryga resekostnaderna” inte ställa upp när den första Smålandsserien arrangerades 1908. Fyra lag kom att delta, tre från Jönköping och ett från Huskvarna.
För att bättra på utbytet och få nya impulser som på sikt skulle förbättra spelstandarden beslutade man att spela landskapsmatcher mot andra distrikt. Utbytet inleddes 1916 med en 9–0-förlust mot Östergötland i Norrköping. Samma siffror noterades året därpå mot Skåne i Helsingborg. Så småningom blev siffrorna måttligare och en och annan seger kunde faktiskt också noteras.
Foto ur Hjalmar Sivgårds samling/Kalmar FF:s historiska akademis arkiv
1945 blev Jönköpings Södra IF det första allsvenska laget från Småland och 1949 var det dags för Kalmar FF. Smålands förste landslagsman blev J-Södras center Carl ”Timpa” Simonsson mot Finland 1945.
Under flera decennier spelades det tre-fyra landskapsmatcher varje sommar. Vanligaste motståndare var Blekinge, Östergötland, Halland och Gotland. Men intresset från både spelare och publik dalade och någon gång på 70-talet självdog arrangemangen. I ungdomssammanhang fortsatte emellertid distriktsmatcherna att ha stor betydelse, inte minst som talangmönstring.
© Klas Palmqvist
Mobil: 073-071 80 20
E-post: unionberlin@hotmail.com
Twitter: @bollkultur
Blogg: Torgetbloggen – https://torgetbloggen.blogspot.com
Texterna var publicerade i Östra Småland den 12 september 2009
MER KFF-HISTORIA:
