Flyktingar på Fredriksskans

Det mest speciella av alla lag Kalmar FF mött gästade Fredriksskans den 30 juli 1944. Hemmalagets spelare hade tagit på sig gula reservtröjor eftersom motståndarna självfallet skulle spela i sina nationalfärger rött och vitt. Redan före avspark hurrade hemmalaget för gästerna och uppvaktade dem med blommor – även de givetvis röda och vita – och förärade dessutom samtliga spelare var sitt KFF-märke.

Motståndarlaget bestod av elva flyktingar som tagit sig till Sverige från det av nazi-Tyskland ockuperade Danmark. Flera av dem hade vunnit danska mästerskap och några hade varit landslagsmän innan de tvingats fly hemlandet. Högeryttern Alex Friedmann från Köpenhamnslaget B1903 hade till exempel gjort ett tiotal landskamper medan målvakten Eigil Nielsen från lokalkonkurrenten KB bara hunnit med tre. Det skulle bli ytterligare 25 när kriget väl var slut. Nielsen kom för övrigt att avsluta sin landslagskarriär med en 3–1-seger över Sverige 1951.

Flyktinglandslaget hade gjort jämna matcher mot Halmia och Elfsborg samt en Göteborgskombination på sin sommarturné. Närmast kom man dock från ett 1–4-nederlag mot just då suveräna Malmö FF och det var nog ett ganska slitet gäng som entusiastiskt välkomnades av en Kalmarpublik på drygt 2.000 personer.

Domaren Alf Sterner, som i yngre dagar spelat i Kalmar AIK, visslade i pipan och efter en försiktig inledning började KFF så smått dominera spelet. Enda målet i första halvlek gjorde Allan ”Knallen” Nilsson som nickade in en fint slagen frispark från Artur Petersson.

I andra halvlek trampade KFF igång på allvar och vänsteryttern Egon Lindahl från Torsås och centern ”Girre” Ericsson från Påryd gjorde var sitt hat trick. 7–1 blev det till slut, danskarnas tröstmål inskallat strax före slutsignalen av Herluf Colfach.

Centerhalv i det danska laget spelade en stabil 24-åring från Köpenhamn. Han hette Arne Rasmussen och kom tillbaka till Kalmar igen bara en dryg vecka efter matchen. Han hade nämligen fått jobb som tränare i KFF, som på våren – man spelade fortfarande höst/vår – med bara två poängs marginal lyckats hänga kvar i Division II Södra, näst högsta serienivån. Men då ska man komma ihåg att Kalmar FF var nykomlingar och hade tillbringat de åtta närmast föregående säsongerna i tredjedivisionen, lagets allra svagaste period genom tiderna.

Arne Rasmussen blev mycket uppskattad under sin tid som tränare i Kalmar FF. Åke ”Mapsen” Olson, som fyllde tolv år den höst Rasmussen var verksam i Kalmar och som på 50-talet kom att spela back i KFF:s A-lag, har berättat för mig att dansken blev hans idol eftersom han gärna tog sig tid att lära ut sina fotbollskunskaper även till pojklagsspelarna, en uppmärksamhet som de verkligen inte var vana vid på den tiden och som gjorde dansken mäkta populär.

Det gick skapligt för Kalmar FF under Arne Rasmussens tid, men man hade inte en chans att hänga på överlägsna Jönköpings Södra, som till slut stod som seriesegrare med 18 vinster på lika många matcher.

Våren 1945 tog kriget äntligen slut och Arne Rasmussen kunde fara hem till Köpenhamn för att spela i B1903 igen, den klubb som många, många år senare tillsammans med KB kom att bilda FC Köpenhamn. Rasmussen lämnade KFF under vinteruppehållet och gamle tränaren Gösta Carlsson tog över på nytt.

1948 tillbringade Arne Rasmussen på Färöarna som tränare för de båda klubbarna B36 och HB samt för ögruppens landslag som den sommaren besegrade Shetlandsöarna med 4–1 i en inofficiell landskamp.

För Kalmar FF:s del skulle det dröja 40 år innan man på nytt fick en dansk tränare i Allan Hebo Larsen och sedan nästan 40 år till innan den tredje dansken tog över – nyanställde Henrik Jensen. 

UTLÄNDSKA TRÄNARE I KALMAR FF

En brittisk sjöman vid namn Shaw tränade Kalmar FF:s föregångare IF Gothia redan 1914. Han hade anlänt till Kalmar med det skotska fartyget Glenfinlas som levererat ris till Ångkvarnen. 

Kalmarspelarna sökte sig gärna till hamnen för att hitta nya motståndare och besättningarna var ofta pigga på att spela fotboll. Tack vare den eminente fotbollsforskaren Björn Bergenfeldt i Lund – utan konkurrens den störste experten på Kalmar FF:s förhistoria, alltså tiden fram till 1927 då föreningen fick sitt nuvarande namn – vet vi att Gothia besegrade britterna med 4–0. (Följ Björn på Twitter: @allatiderskalm1)

Trots att hans lag förlorade var Shaw det största dribblingsfenomen och den bäste huvudspelare Gothias bollsparkare sett och de blev så imponerande att Shaw anlitades som den allra förste fotbollsinstruktören i föreningens historia. 

Shaw mönstrade av sitt fartyg i Storbritannien och återvände till Kalmar för att ta hand om Gothias träning på allvar. Men snart utbröt första världskriget och Shaw –  som omtalas som engelsman i de få vittnesbörd som står till buds från hans tid i Kalmar, men kanske egentligen var skotte med tanke på fartygets hemmahamn – tvingades återvända till hemlandet igen.

Enligt dåvarande Gothiaspelaren, sedermera KFF-stjärnan Hjalmar Sivgård, återkom Shaw till Kalmar efter kriget. ”Det var visst något med en flicka, vad vet jag”, drog sig Sivgård till minnes mer än 60 år senare enligt en artikel i Barometern från augusti 1977, där brittens efternamn fått den hjälpligt fonetiska stavningen ”Shou”.

Men vem sjömannen och fotbollsbegåvningen Shaw egentligen var och vart hans vidare öden förde honom är inte känt.

KALMAR FF:S SAMTLIGA UTLÄNDSKA TRÄNARE

Under Arne Rasmussens korta tid som tränare spelade Kalmar FF elva seriematcher i Division II Södra (han var inte på plats förrän inför andra serieomgången). Under danskens ledning vann KFF sex matcher, kryssade i en och förlorade fyra. I tabellen övervintrade laget på tredje plats, och där låg man kvar när serien var slutspelad frampå försommaren. På bilden bär Rasmussen av någon anledning en Elfsborgsnål på kavajslaget. 

Jag har sett uppgifter om att Arne Rasmussen i Danmark ska ha burit smeknamnet ”Spritten” eller möjligen ”Pritt”, men har ingen aning om vad det kan ha betytt eller syftat på.

Den osannolika historien om hur Kalmar FF bara ett år efter andra världskrigets slut fick en ny tränare, som tillbringat krigsåren som koncentrationslägerfånge och slavarbetare åt nazisterna, berättades här på KFF:s hemsida den 14 januari 2022 under rubriken ”Fången från dödslägret blev tränare i Kalmar FF”.

Cinadler var bara 26 år när han anlände till Kalmar. Just säsongen 1946/47 började en stor serieomläggning genomföras, vilket innebar att hälften av lagen i Södertvåan skulle åka ur. Serien var kolossalt jämn och KFF låg illa till mot slutet medan Kalmar AIK rent av hade häng på allsvensk kvalplats ett tag. 

Upplösningen blev oerhört dramatisk och slutade med att KFF till allmän häpnad klarade kontraktet medan Kalmar AIK fick stora skälvan i sista omgången och förlorade mot redan avsågade Olofström. KAIK landade på sjätte plats, det vill säga precis under nedflyttningsstrecket, på samma poäng som femman Höganäs BK, och missade därmed sin stora chans att bli stans dominerande fotbollslag. 

Mer om dramatiken 1947 finns att läsa i en text publicerad den 25 mars 2022: ”När Kalmar var nära att bli blått för gott”.

När István Wampetits kom till Kalmar inför vårsäsongen 1951 låg KFF sist i allsvenskan på ynka tre poäng och laget åkte mycket riktigt ur. I en intervju gav den nye tränaren ett insiktsfullt löfte: ”På ett år kan jag inte lova att få upp laget igen, men om två år!”

Det krävdes mycket riktigt två säsonger i gamla division II innan Kalmar FF kom tillbaka till högsta serien. När man gjorde comeback hösten 1953 hade ungraren lärt laget, som tidigare mest gjort sig känt för energi och kämpatag, att spela den taktiskt mest avancerade anfallsfotbollen i landet. 

Mer om István Wampetits, ett av de stora tränarnamnen i såväl Kalmar FF:s som Sveriges fotbollshistoria, berättades här på KFF:s hemsida den 29 juli 2022: ”Så gjorde vi aldrig på Wampetits tid!”

Bert Turner, som här står och trimmar KFF:s målvakt Jan Eric Hellström, kom till Kalmar närmast från Malmö FF. KFF hade just trillat ur allsvenskan och Turner lyckades nästan få upp laget igen, men till slut vann IFK Malmö serien, en futtig poäng före kalmariterna.

Turner, som var back, hade spelat åtta landskamper för Wales 1936–39 – det hade förstås blivit fler om inte andra världskriget kommit emellan – och varit med om att besegra såväl England som Skottland och Irland. 

1946 blev Turner den förste någonsin att göra mål för båda lagen i en FA-cupfinal, när hans Charlton förlorade mot Derby County. Först råkade han sätta bollen i eget mål men två minuter senare kvitterade han till 1–1 på frispark. Närmare kom aldrig Charlton, det blev förlust med 1–4 till slut.

Att Bert Turner och hans fru Ena, född James, alls hamnade i Sverige underlättades säkert av att Turners svåger Dai Astley – gift med Enas syster Muriel – redan arbetade här som tränare, först för Djurgården 1950–54, sedan för Sandvikens IF 1955–57. Tidigare hade Astley, som under sin aktiva tid spelade 13 landskamper för Wales, varit verksam i Italien där han  tränat Inter och sedan Genoa.

Turner ville gärna fortsätta arbeta i Kalmar, men föreningen hade ekonomiska bekymmer och vågade inte erbjuda den förmodligen ganska dyre coachen mer än ett halvårskontrakt. Det var för kort tid för Turner, som i stället flyttade till England och, såvitt jag kunnat utröna, lämnade fotbollen för gott. Anknytningen till Sverige bestod dock, eftersom dottern Jillian, född 1938, senare kom att bosätta sig här. 

Bollen var dåligt pumpad men minerna ändå bara glada när tränaren József Kovács (till vänster) presenterades av KFF-basen Bertil Agborg några dagar före jul 1968. Kovács – eller Kovats, som hans namn ibland stavas – kom närmast från Sunne men hade dessförinnan tränat IFK Kristianstad och de danska klubbarna Næstved och B93. På meritlistan ska också ha funnits 14 års ligaspel i Ungern samt två landskamper.

På hösten 1969 gick den lätt uppbrusande Agborg, oväntat för alla utomstående, till hårt angrepp mot ungraren. KFF hade, efter att ha tappat serieledningen, ändå slutat på tredje plats i serien, lagets bästa placering på tolv år. Men Agborg menade att KFF missat chansen till allsvenskt kval eftersom man ”säkert [var] seriens mest otränade lag”. Spelarnas missnöje med Kovács var också massivt och han ansågs inte vara kapabel att träna ett fotbollslag med elitanspråk, något som de som var med fortfarande kan vittna om. 

Ungraren kände sig orättvist behandlad och menade att Agborg förstört hans fortsatta tränarkarriär. Kovács försvann mot okända öden och ersattes av ”Laban” Arnesson som med nya metoder la grunden till kommande framgångar.

Allan Hebo Larsen var med på hela resan när Hvidovre gick från att 1962 ha legat i fjärdedivisionen till att 1966 bli danska mästare. Men det var fortfarande inte tillåtet att tjäna pengar på fotboll i Danmark, där man höll otroligt länge på amatörreglerna. I Sverige kunde fotbollsspelare däremot få en slant, men utlänningar fick inte spela i allsvenskan förrän 1975, detta för att upprätthålla kvaliteten på spelarmaterialet till landslaget.

Alltså blev Hebo en av de många danskar som i skarven mellan 60- och 70-talet spelade i den svenska andradivisionen och dessutom gärna varvade detta med spel i den mer lukrativa österrikiska ligan på vinterhalvåret, i Hebos fall anrika Wiener Sport-Club. 

Till KFF värvades Hebo som spelare 1972 från Nybro IF, som med fyra danskar i laget just hade upplevt sina kanske bästa fotbollsår genom tiderna. Den tuffe danske anfallaren gjorde bra ifrån sig även i KFF, men försvann redan året därpå till Västra Frölunda, ett klubbval som ett par år senare skulle göra honom till en av huvudpersonerna i det mest oslagbara av alla fotbollsdramer som utspelats på Fredriksskans:

I Västra Frölunda blev Hebo också tränare och i början av 80-talet var han tillbaka i Kalmar FF som assisterande tränare till Bosse Johansson. 1984 tog Hebo över som huvudtränare och höll utan större problem nykomlingslaget KFF kvar i allsvenskan. Året därpå gick det jättebra och man slutade tvåa i serien, men 1986 gick allt åt käpprätt åt skogen och KFF åkte ur allsvenskan med dunder och brak.

Redan innan fiaskosäsongen var över offentliggjordes att Hebo året därpå skulle träna danska AGF. Där blev det bara två säsonger, trots att Hebo gjorde AGF till cupmästare båda åren. Tränarkarriärren fortsatte i Esbjerg, Ikast och B93.

När Hebo slutat som fotbollstränare arbetade han som taxichaufför. En dag när han stannat för rött ljus blev hans taxi påkörd bakifrån med våldsam kraft. Två bildårar hade ägnat sig åt streetracing och den ene tappade kontrollen över sitt fordon. Hebo fick en svår pisksnärtskada och blev förtidspensionär hemma i Hvidovre.

Mr Walker kom till KFF när Kalle Björklund under stort rabalder hoppat av till Örgryte efter 1993 års säsong. Irländaren skulle ta KFF tillbaka till allsvenskan var det tänkt. Så blev det inte alls. 

1994 noterades kvalförlust mot Hammarby, delvis på grund av irländarens rigida fasthållande vid 4-4-2 i första mötet, vilket gjorde laget hjälplöst mot Bajens femmannamittfält. Att Henrik Rydström sedan fick göra lyckad A-lagsdebut i returen på Söderstadion räckte inte för att vända 1–4-nederlaget från Fredriksskans, även om KFF tog ledningen med 2–0. Matchen slutade 2–2.

1995 hade KFF ett lag fullt av både talang och kunnande, men slutade ändå bara fyra. 

I augusti 1996 fick Walker till slut sparken. Men det var för sent, inte ens Kjell Nybergs inhopp som tränare på hösten kunde förhindra att KFF åkte ner till tredje serienivån. Nyberg fortsatte som slavdrivare 1997 och blev då den förste och hittills ende KFF-tränare som vid säsongens slut kunnat notera en nolla i tabellens förlustkolumn.

Engelsmannen Hunt kom från Wrexham till Elfsborg 1984. Från 1987 var det Brage som gällde – med ett smärre avbrott för Gais – först som spelare, sedan som inte alltför lyckosam tränare. 

Hunt kom till Kalmar FF på rekommendation av dåvarande förbundskaptenen Tommy Söderberg. Kontraktet med KFF skrevs på redan hösten 1999, sedan Nanne Bergstrand aviserat att han skulle träna Helsingborg kommande säsong. 

I det läget kunde ingen veta om det var ett allsvenskt lag eller ett lag i Superettan Hunt skulle ta över. Det visade sig bli det senare. Och efter en katastrofal vår och sommar året därpå såg KFF ut att i full fart vara på väg ner till tredje serienivån. 

Simon Hunt fick sparken i slutet av augusti och assisterande Ulf Nordenhem fick ta över under ett par omgångar innan Conny Karlsson var på plats som ny huvudtränare. Kontraktet räddades i och med den mytomspunna vändningen mot Sylvia på Bollspelaren, där Joachim Lantz blev odödlig som KFF-hjälte. Men den historien får anstå till en annan gång. 

Bearbetad, kraftigt utökad och reviderad version av en text som var publicerad på bloggen KFF-snack den 14 februari 2006 och i Östra Smålands pappersupplaga den 27 augusti 2008.

© Klas Palmqvist

Mobil: 073-071 80 20

E-post: unionberlin@hotmail.com

Twitter: @bollkultur

Blogg: Torgetbloggen – https://torgetbloggen.blogspot.com

MER KFF-HISTORIA: