Realsocialistiskt träningsläger inför KFF:s allsvenska återkomst

I sista minuten av första halvlek får Kalmar FF:s Johny Erlandsson bollen på egen planhalva, trycker gasen i botten och rycker förbi fyra motståndare.

Han passar till Uffe Wennerström som lämnar tillbaka bollen till Johny, som går omkull i närkamp med Jan-Eric ”Prillan” Sjöberg. Uffe rusar till och smäller in bollen i högra burhörnan hos målvakten Ronny Sörensson.

Femton sekunder senare blåser domare Björck från Partille för paus.

Så gick det till när Kalmar FF noterades för sitt första mål i allsvenskan på mer än 20 år. Platsen var Landskrona IP och tidpunkten den 11 april 1976. Det var den första rödvita nätkänningen i allsvenskan sedan Tage Östergård i Sandvikens AIK gjorde självmål när KFF förlorade med 1–2 borta på Jernvallen den 5 juni 1955.

Sällan har ett allsvenskt premiärmål varit så illa förberett. Kalmar FF hade inför sin återkomst i högsta serien preparerat sig med en milt uttryckt fiaskobetonad färd till Polen, av alla länder. Resan var förmodligen billig, men problemet var att i mars det året gjorde de södra delarna av Polen verkligen skäl för benämningen Sydpolen.

Snön låg minst decimetertjock och ”träningen” bestod nästan uteslutande av den i och för sig nog så påfrestande uppgiften att försöka parera studsarna upp och ner på sätena under evighetslånga bussresor på realsocialistiska landsvägar, som mest påminde om övergivna vägarbetsplatser.

Någonstans en bra bit utanför Poznań svängde den inte överdrivet komfortabla bussen ut på vad som verkade vara en oändlig åker och stannade till slut vid ett par byggnader som bar den omisskännliga prägeln av svinstall. Man klev misstänksamt ur bussen, besiktigade byggnaderna och konstaterade att de tidigare hyresgästerna i alla fall tycktes vara utflyttade, även om odören fanns kvar. Man skulle bo fem man i varje rum och det var bara i yttersta nödfall man ens funderade på att komma i närheten av toaletterna.

Efter den frugala utspisningen, bestående av en tallrik grön ärtsoppa och kolsvart surdegsbröd, blev några spelare helt enkelt desperata och bestämde sig för att försöka skaffa mat någonstans, var som helst. De försvann i den kolsvarta vinternatten åt det håll där de trodde att bebyggelse eller åtminstone tecken på någon form av civilisation kunde stå att finna.

När de äntligen kom tillbaka färdades de i militärfordon efter att ha råkat traska rakt in i en Warszawapaktsövning med stridsvagnar, varifrån de vänligt men bestämt avvisats. Hela gänget bjöds på skjuts tillbaka varifrån de kommit. Någon mat hade man emellertid inte sett till…

Lite fotboll försökte man i alla fall spela både i Poznań och några dagar senare i Bytom. Matchen i Bytom gick på en plan där ena halvan bestod av is, men den var ändå rena golfgreenen jämfört med hur det hade varit i Poznań.

Någonting som ytterst vagt påminde om en fotbollsplan hade letats upp bakom stans lokstallar. På en fullkomligt obeskrivlig blandning av is, grus, gyttja och sot, inför en publik på cirka 200 personer – mest skolbarn – utfördes övningar som i alla fall inte hade ett dyft med fotboll att göra. I 35 minuter stod man ut innan eländet avbröts.

”Spelarkritik är rent löjlig att ge sig in på, om man inte har siffror att hissa för det artistiska utförandet av friåkningen”, skrev Bengt Roos, som var Östra Smålands utsände i den polska misären. Han konstaterade ändå att 20-årige Johny Erlandsson placerats som center och for fram så att skiten stänkte över både med- och motspelare.

Johny hade de tre föregående säsongerna gjort sig känd som snabb och farlig inhoppare i anfallet, men sällan fått spela från start. De sista sex matcherna 1975 kunde han inte vara med alls då han gått gipsad efter att ha fått en spricka i ett ben i foten.

I slutet av sommaren hade han ryckt in på idrottsplutonen på I11 i Växjö och när skadan väl läkt började han träna rejält för att förse sin tunna gestalt med ett antal kilo muskler. Att han lyckats med det utan att förlora något av sin snabbhet stod klart den där snålkalla eftermiddagen bakom de polska lokstallarna.

Resan gick vidare söderut mot Katowice, där vädret påstods att vädret var bättre. Men vägstandarden var det i alla fall inte. Så här berättade Östra Smålands mångårige sportchef Bengt Roos många år senare om vad han fick bevittna:

”Vägar som kunde betytt slutet för Kjell Nybergs karriär när chauffören till bussen utan fjädringar körde ned i ett jättehål och bromsade. En sovande Kjell som satt precis framför bakdörrens nedgång lyfte en halvmeter, flyttades fram till baktrappan och föll handlöst ned. Bara för att småsvärande borsta av sig och halta tillbaka till sin plats och somna om.

Väl framme i Katowice kunde konstateras att där varit vinter hela tiden och träning var inte att tänka på. Ett par matchförsök kan förbigås med tystnad och den sammanlagda ’träningstiden’ inskränkte sig till någon timmes fotbollstennis i en gymnastiksal av garderobsstorlek.”

Sedan alla otroligt nog återvänt levande och hjälpligt oskadda från det polska äventyret var det dags att börja tänka på den allsvenska premiären. Det var omöjligt att hålla Johny utanför startelvan, men var skulle han placeras i laget? Det sågs som självklart att tremannaanfallet förutom Kjell Nyberg och Uffe Wennerström skulle innehålla Jan-Åke Lundberg, nu när han kommit i gång igen efter att ha haft problem med ljumskarna.

Alltså placerades Johny som offensiv mittfältare i den allsvenska premiären i Landskrona. På mitten hade han sällskap av finliraren Kenneth Bojstedt och defensiva ankaret Börje Axelsson. I försvaret var Bosse Nilmert äntligen tillbaka på sin självklara liberoplats efter att tränare Wiestål på hösten fått för sig att göra honom till inhoppare på mittfältet och i anfallet. Bredvid sig hade Bosse Mats Örn. Ena flanken försvarades av Ronny Sörman och den andra av Christer Hult, ursprungligen från Vassmolösa och inför den här säsongen återkommen till hembygden efter mer än tio år i IFK Norrköping (mer om honom längre ner på sidan).

Landskrona BoIS hade i decennier varit ett spöke för KFF. Det blev nästan alltid stryk mot vad som för en gång i urtiden kallats ”Skånes uruguayare” . Ofta fick kalmariterna räkna in både fyra och fem mål i baken, oavsett om matcherna gick borta eller hemma. Inte förrän mot slutet av 60-talet började KFF snygga till statistiken lite grann.

Så småningom blev det ombytta roller och faktum är att Landskrona BoIS senaste seger i Kalmar bokfördes för snart 34 år sedan, den 25 juni 1989 (den gången fick man för övrigt hjälp av att KFF:s supertalang Stefan Landberg gick sönder på uppvärmningen; dessutom tvingades planens bäste spelare, KFF:s spelmotor Leif ”Peps” Persson, bryta matchen sedan hans gräsallergi gett honom andnöd).

Men efter den matchen fick de svartvitrandiga vara glada om de kyckades norpa med sig någon ynka poäng hem till Skåne. Förtvivlade BoIS-supportrar hördes runt millennieskiftet börja mumla om groggar på vodka och Sobril när det blev tal om att klara nerverna inför bortamatcher i Kalmar. Fast nu är det längesedan de behövde ta till sådana medel – KFF och Landskrona har inte mötts i seriespel sedan 2005.

Men åter till den där aprilsöndagen 1976 på Landskrona IP. Här är det KFF-spelarna som är påtagligt nervösa och det gäller inte minst Tony Ström i målet, vanligtvis tryggheten själv mellan stolparna. Inte blir han lugnare av att tre av hans försvarare går bort sig på samma boll redan efter fyra minuter, med påföljd att Tommy ”Gyxa” Gustavsson kan dra iväg ett fladdrigt skott från högerkanten som träffar bortre stolpen.

Stefan Nilsson skjuter en stund senare tätt över och efter 20 minuter är Tony ute på en mystisk utflykt, blir rundad av Kenneth Hjertsson, men Christer Hult lyckas reda ut situationen. I 38:e minuten nickar Sonny Johansson just utanför. Sedan är Tony ute på viftr igen, den här gången är det Bosse Nilmert som lyckas vräka sig fram och slå undan bollen till hörna.

Förutom en fin nick av Jan-Åke Lundberg och ett sologenombrott på hans vanliga aviga vis, som så när lyckats, har KFF inte några chanser att tala om, även om man stundtals dominerar spelet ute på plan.

Så kommer då Johnys blixtattack över halva plan som slutar med att Uffe kan kruta in FF:s ledningsmål. Alla förväntar sig nu att Landskrona ska sparka i gång på allvar i andra halvlek. Men så blir det inte alls. I stället tar Kalmar FF över tillställningen totalt.

Fem minuter in i andra halvlek trasslar sig Jan-Åke Lundberg på sitt omisskännliga sätt i skottläge men Ronny Sörensson reflexräddar till hörna. Kjell Nyberg slår en flack skruvad historia som Kenneth Bojstedt är på väg att skalla in, men Sörensson krafsar bollen utanför stolpen. Ny hörna som Bojstedt den här gången nickar tätt över ena krysset. Bara en minut senare lyfter Mats Örn bollen till Johny som chansar med att lobba över den utrusande Landskronamålvakten, men bollen landar någon centimeter på fel sida om stolpen.

De allsvenska nykomlingarna behärskar nu skeendet fullständigt mot föregående års bronsmedaljörer. Johny sprider skräck med sina räder. Kenneth Bojstedt, denne emellanåt ofattbart elegante och begåvade spelare, varvar läckra framspelningar med tunnlar och andra finesser, precis som han gjort i åratal i andradivisionen. Liksom i förbifarten passar han dessutom på att totalt plocka ner hemmalagets spelmotor, holländska exproffset Bosse Augustsson.

BoIS kommer ingenstans, och inte blir det mer anfallsspel när man byter ut sin farligaste man framåt, ”Gyxa” Gustavsson. Store Sonny Johansson är sedan länge helt neutraliserad av paret Nilmert/Örn.

Mats Örn är också den som ligger bakom KFF:s andra mål i 68:e minuten. Han tar hand om ett uselt Landskronauppspel och skickar iväg en långboll att springa på för den totalt obevakade och vindsnabbe Ulf Wennerström, i hård konkurrens förmodligen KFF:s snabbaste spelare någonsin. Uffe vinner kapplöpningen precis före målvakten Sörensson och skickar in bollen i tomt mål.

Två minuter senare lyckas BoIS reducera på sitt första riktiga anfall i andra halvlek. Sedan håller KFF bollen inom laget och får motståndarna att planlöst irra omkring tills Lars-Åke Björck från Partille blåser för full tid.

Kjell Nyberg har hela matchen gjort precis vad han velat med landslagsbacken Jörgen Augustsson, yngre bror till exproffset Bosse, och konstaterar förbryllad efteråt:

– Begriper inte att han kan spela i landslaget. Jag behövde ju bara stå still så fintade han bort sig själv…

Trots ärtsoppan, inkvarteringen på grishotellet, parodin bakom lokstallarna i Poznań och alla de andra miserabla förberedelserna i Polen har Kalmar FF lyckats vinna sin första match i allsvenskan på mer än 20 år.

När säsongen är slut återfinns KFF till allmän överraskning på sjätte plats i tabellen och den tröstlösa polska utflykten visar sig bli inledningen på sju framgångsrika år i högsta serien som bland annat kommer att inbringa dubbla uppsättningar allsvenska medaljer.

Men det är en annan historia.

MATCHFAKTA 

Landskrona IP, söndagen den 11 april 1976

Allsvenskan, omg 1

Landskrona BoIS-KFF 1–2 (0-1)

0–1 Ulf Wennerström (45)

0–2 Ulf Wennerström (68)

1–2 Thomas Paulsson (70)

Domare: Lars-Åke Björck, Partille

Publik: 5 626

Landskrona BoIS: Ronny Sörensson – Roland Rasmusson, Dan Mårtensson, Jan-Eric Sjöberg, Jörgen Augustsson, Stefan Nilsson, Torbjörn Lindström (Thomas Paulsson 55), Bo Augustsson, Tommy Gustavsson (Göran Peterson 66), Sonny Johansson, Kenneth Hjertsson Tränare: Rolf Svensson

Kalmar FF: Tony Ström – Christer Hult, Bo Nilmert, Mats Örn, Ronny Sörman, Kenneth Bojstedt, Börje Axelsson, Johny Erlandsson (Håkan Lidheim 70), Ulf Wennerström, Jan-Åke Lundberg (Roy Andersson 84), Kjell Nyberg Tränare: Kay Wiestål

BÄSTA BAKÅTPASSNINGARNA

Christer Hult var obestridd svensk mästare i den efter regeländringen på 90-talet länge nästan utdöda konsten att slå bakåtpassningar till målvakten – helst i form av överraskande och hårda men ändå hyggligt greppvänliga skott från så där 20–30 meters håll, ibland längre.

Det gick alltid bra, en målvakt med Christer Hult framför sig visste att han måste vara beredd på vad som helst.

Christer började spela för KFF 1963 som 16-årig jättetalang från Vassmolösa. Efter diverse komplicerade turer kom han till Norrköping inför säsongen 1965. Där blev det sammanlagt 194 allsvenska matcher och tio mål innan han återvände till Kalmar 1976. För KFF spelade han 62 allsvenska matcher 1976–78.

Christer Hult gjorde också ett antal succéartade landskamper som spektakulärt offensiv högerback i början av 70-talet. På bilden här nedanför har Örjan Persson (i ljus tröja ovanför målvakten) petat en frispark till Christer (till höger) som ger Sverige ledningen med 1–0 mot Tjeckoslovakien på Ullevi den 14 maj 1972. Men det blev ändå förlust, 1–2, sedan Slovan Bratislavas Karol Jokl nätat två gånger.

Totalt blev det 13 matcher och två mål i blågult för Christer Hult.

Bearbetad och utökad version av text som publicerades på bloggen KFF-snack den 15 januari 2006 och i Östra Småland den 4 april 2009. Bengt Roos-citatet är hämtat ur Östra Småland för den 31 oktober 2012.

© Klas Palmqvist

Mobil: 073-071 80 20

E-post: unionberlin@hotmail.com

Twitter: @bollkultur

Blogg: Torgetbloggen – https://torgetbloggen.blogspot.com

MER KFF-HISTORIA: