Första gången IFK Göteborg och Kalmar FF spelade allsvensk fotboll i Kalmar var på valborgsmässoafton 1950. Resan gick snett redan från början för de blåvitrandiga.
Foto ur Gunnar Svenssons samling
Spelmotorn Dan Ekner, som just återvänt från en vintersejour i Portsmouth – där han blivit förste svensk någonsin att spela i engelska ligan – klagade bittert i GT:
– Vi hade lovats en flott och modern buss, men så fick vi en, som skakade så att tänderna höll på att ramla ur munnen.
– 15.30 for vi från Göteborg och över Halmstad hade vi sedan att forcera de småländska backarna, och först vid 23-tiden var vi framme i Kalmar, där det vart mat och så direkt i säng. Och sedan en lika tröttande hemresa.
Motståndarna var inte roliga att tas med de heller:
– Bert Fagerman [ny IFK-center från Jonsered, KP:s anm.] hade sannerligen ingen rolig debut, ty sluggern och centerhalven Gunnar Svensson i Kalmar tog knäcken både på honom och flera av de våra.
Änglarna låg sist i tabellen när det blåstes till spel. Det var i och för sig kolossalt jämnt i botten; det skilde inte mer än två poäng upp till Norrköping på sjunde plats (seger gav bara två poäng och man spelade höst–vår. Kalmar FF återfanns på nionde plats, en ynka poäng före göteborgarna.
KFF tog kommandot direkt och efter en kvart avslutade gotlänningen Ivan Jonasson ett fint Kalmaranfall med att skjuta rakt på IFK-målvakten Henry Andersson. Returen lyckades Ivan själv skalla i nät.
Bara fem minuter senare blev vänsterbacken Stig ”Litzen” Lundström svårt knäskadad. Eftersom man inte fick sätta in avbytare på den här tiden tvingades KFF spela vidare med tio man. Efter en heroisk kämpainsats stod sig 1–0 tills domare Gylén från Västerås blåste i pipan efter 90 minuter.
Teckning av Gunnar Bongberg i Östra Småland
KFF kom att sluta på nionde plats, detta sitt debutår i högsta serien. Blåvitt tog sig visserligen förbi Halmia, som blev jumbo, men orkade inte klättra högre upp än så och åkte ner i andradivisionen.
Men där fick man klara sig utan Dan Ekner, som gav sig ut på en äventyrlig fotbollsresa som skulle göra honom mer internationellt erfaren än någon annan svensk spelare dittills. Mer om det en liten bit längre ner här på sidan.
MATCHFAKTA
Fredriksskans, söndagen den 30 april 1950
Allsvenskan, omgång 17
Kalmar FF–IFK Göteborg 1–0 (1–0)
1–0 Ivan Jonasson (14)
Domare: Olof Gylén, Västerås
Publik: 7 206
Kalmar FF: Ingemar Haraldsson – Lennart Johansson, Stig Lundström, Bertil Olsson, Gunnar Svensson, Evert Ericsson, Ivan Jonasson, Gunnar Södergren, Georg Ericsson, Rolf Holmström, Mats Johansson Tränare Olle Eriksson
IFK Göteborg: Henry Andersson – Gunnar Lindahl, Rune Emanuelsson, Holger Hansson, Henry Larsson, Lennart Flink, Åke Ludvigsson, Dan Ekner, Bert Fagerman, Sven Sjöblom, Stig Segerdahl Tränare: John Mahon.
Matchen blev för övrigt den enda Åke Ludvigsson gjorde i allsvenskan för IFK Göteborg. Det var i en sammanstötning med honom som ”Litzen” Lundström råkade ut för sin knäskada. Ludvigsson provspelade på hösten 1950 för Kalmar FF i en reservlagsmatch mot Djurgården, men stannade till slut ändå kvar i Göteborg.
SPELADE FÖR KLUBBAR I ÅTTA LÄNDER
När Kalmar FF och IFK Göteborg sprang ut på Fredriksskans tuviga matta, var många av åskådarna säkert lite extra nyfikna på den blåvitrandige högerinnern Dan Ekner. Han var alltså nyligen hemkommen från Portsmouth, där han under vintern varvat studier i engelska och speditörspraktik med att som förste svensk genom tiderna spela fotboll i engelska ligan. Laget var inte heller vilket som helst – Portsmouth FC var regerande mästare och blev ligamästare på nytt våren 1950.
Bilden hämtad ur ”Svenska proffs” (Strömbergs/Brunnhages förlag 1989)
Ekner deltog allt som allt i fem matcher – i den serie som i andra länder då fortfarande omgavs med ett mytiskt skimmer och betraktades som ouppnåelig, såväl beträffande tradition som kvalitet.
Särskilt nöjd var han med den första matchen, där han spelade center mot Sunderland den 27 november 1949. Han hade anlänt bara ett par dagar tidigare, dåligt tränad och fortfarande tagen av sviterna efter en stormig resa över Nordsjön.
– Jag lyckades med allt den gången, jag förlorade egentligen inte en enda dribbling, berättade han några år senare för Aftonbladets fotbollskrönikör ”O’kay” Lidström. Matchen slutade 2–2.
När den engelska sejouren var över blev Ekner särskilt avtackad av klubbens hedersordförande, fältmarskalken Bernard Montgomery, den legendariske ”Monty” från andra världskrigets pansarstrider i Nordafrikas öknar.
Foto: Imperial War Museum
Dan Ekners karriär hade annars börjat på det före detta exercisfältet Heden i Göteborg i den lilla innerstadsklubben IF Ifo (där för övrigt TV-kommentatorn Arne Hegerfors också ska ha spelat fotboll en gång i tiden– klubben existerar fortfarande, men ägnar sig numera uteslutande åt bordtennis). Precis som Gunnar Gren före honom blev Ekner känd i stan som purung bolljonglerare. Han engagerades som pausattraktion i de allsvenska matcherna och slog alla Grens gamla rekord. Ofta fick han avbryta trixandet i förtid eftersom andra halvlek skulle börja.
Men Ekner var inte bara teknisk, han hade ett utpräglat spelsinne också. Han var självklar i rollen som ”offensiv strateg”, vilket var denna krigsmärkta tids vanligaste benämning på vad som också kom att kallas ”playmaker” eller ”spelfördelare”. Som 16-åring spelade Dan Ekner i Örgrytes A-lag på nästa högsta serienivån, och redan som 18-åring flyttade han till Halmia för att få spela i allsvenskan. Det hade förstås varit betydligt mer kontroversiellt om han lämnat Örgryte för att gå direkt till IFK Göteborg.
Där hamnade han ändå efter några år. IFK lockade med en turné i USA och den alltid äventyrslystne Ekner slog förstås till och flyttade tillbaka till hemstaden. Efter mellanåren i Halmstad var det acceptabelt att en före detta öisare blev blåvit. Han efterträdde åter Gunnar Gren – men nu som spelare och inte som pausunderhållning. Gren hade just avflyttat till Milan för att med känt resultat ansluta sig till Gunnar Nordahl och Nisse Liedholm.
Men IFK Göteborg av modell 1949/50 var inte någon av klubbens bästa årgångar. När Dan Ekner återvände hem från de engelska ligamästarna var han den som skulle försöka rädda IFK kvar i högsta serien, gärna på Kalmar FF:s bekostnad. Något som alltså inte lyckades.
Genom förmedling av den mystiske Gaistränaren Willy Wolf skrev Ekner i stället på för Olympique Marseille. Wolf sålde flera svenskar till Frankrike, bland andra den legendariske Gunnar ”Säffle” Andersson och gaisaren Gunnar Johansson, båda till OM. Wolf hävdade gärna att han var schweizare, andra påstod att han var tysk och Wolf, om han nu verkligen hette så, lär också ha haft påfallande svårt att riktigt redogöra för vad han egentligen ägnat sig åt under krigsåren. Det finns också uppgifter om att han i själva verket var österrikare.
Dan Ekners vistelse vid Medelhavet började synnerligen angenämt med att han tog sig ett dopp. Den blonde och vältränade unge mannen blev upptäckt av ett gäng strandflickor som drog med honom till ett jippo där han utsågs till ”Monsieur Apollo”.
Rent fotbollsmässigt blev tiden i Marseille inte lika lyckad. Det kom att handla mycket om skador, kontraktsstrider och bråk om pengar. Ekner tröttnade på alltihop var betänkt på att helt sluta spela fotboll. Reglerna var fortfarande sådana att hade man varit proffs utomlands fick man inte börja spela på nytt i Sverige (i Portsmouth hade han spelat som amatör, just av det skälet). Den så kallade ”proffsamnestin” kom inte förrän några år senare.
I detta osäkra läge dök Fiorentina upp med ett kontraktsförslag. Och det blev i Florens som Dan Ekner kom att få sina mest framgångsrika år. Han stannade i klubben två hela säsonger, ytterst ovanligt i denne rastlöse mans karriär. Första året blev det bästa. Laget slutade fyra i ligan, Ekner spelade 31 matcher och gjorde tio mål.
När han lämnade Fiorentina för SPAL (förkortning för ”Società Polisportiva Ars et Labor”) i Ferrara blev han för omväxlings skull själv efterträdd av Gunnar Gren, som lämnat Milan. Gren sa senare:
– När jag avlöste Dan Ekner i Fiorentina började jag undra om han inte var en av de mest underskattade svenska spelarna i hela ligan.
Underskattad i Sverige, säkert, men kanske ändå inte i Italien. Vid tiden för övergången till SPAL rankade Gazzetta dello Sport honom som ligans näst bäste vänsterinner.
Ekner tjänade en bra slant på att byta klubb, men väl i Ferrara kom han snart ihop sig med klubbledningen, som ville sälja honom vidare till Roma eller Lazio, utan att han själv skulle tjäna ett öre på affären. Då tröttnade han på alltihop och stack i stället under stort rabalder så långt bort från Italien han bara kunde komma: till den gamla svenskklubben Vikings i Chicago, som hade haft sin storhetstid på 20-talet. Samtidigt arbetade han på en bar i staden. Sedan Wall Street-kraschen 1929 tagit knäcken på den i USA hårt företagsanknutna fotbollen förde sporten visserligen en tynande tillvaro i USA, men Ekner passade på att knyta kontakter som han sedan skulle komma att ha nytta av i slutet av 60-talet när han engagerades som tränare och talangscout i ett av alla försök som gjorts att blåsa nytt liv i den nordamerikanska fotbollen.
Men snart var Dan Ekner tillbaka i Europa och sommaren 1955 återfanns han i Atlético Madrid. Eftersom han av någon anledning inte fick speltillstånd i Spanien – detta trots att klubben till och med lär ha gjort propåer hos fascistdiktatorn Franco för att få använda sig av svensken i ligaspelet – kunde han bara delta i vänskapsmatcher. Man kan möjligen tänka sig att svårigheterna kanske hade något med hans italienska affärer att göra, men det är inget jag vet.
Förmodligen började Ekner nu se slutet på karriären som fotbollsspelare närma sig. Han bestämde sig för att skaffa sig en ordentlig utbildning och kom in på tidens mest kvalificerade lärosäte för idrottsinstruktörer, sporthögskolan i Köln.
Samtidigt fortsatte han förstås spela fotboll: först i tyska Rot-Weiss Essen, sedan i PSV Eindhoven. Därmed blev han förste svensk också i den nederländska ligan.
1960 återvände Dan Ekner som nyutexaminerad gymnastiklärare till Sverige och sin gamla klubb Örgryte, där han än en gång skulle efterträda Gunnar Gren. Veteranen Gren hade tillsammans med de unga talangerna Agne Simonsson och Rune Börjesson fört upp Örgryte i allsvenskan igen och nu skulle Ekner ta över hans roll i laget.
Men ingenting fungerade som det var tänkt. Det blev bara sju matcher för Ekner i Örgryte. Efter ett par år på sparlåga i andradivisionen med Sifhälla och Västra Frölunda slocknade karriären för gott.
Och livsgnistan också, verkar det som. Poeten och fotbollsskribenten Ragnar Strömberg har berättat om en snudd på spöklik upplevelse då han själv var tio år och bodde i det hemflyttade proffsets grannskap i Göteborg:
”En kväll repade jag mod till mig och ringde på dörren med autografblock och penna i fickan. Ingen kom och öppnade, men när jag vände mig om vid grinden skymtade jag honom i fönstret bredvid ytterdörren. Dörren öppnades på glänt, jag gick tillbaka och när jag kom fram sträcktes en hand ut, tog pennan och skrev autografen. Jag kikade fram för att säga tack och i dunklet skymtade jag ett ögonblick en liksom upplöst mansgestalt i vit skjorta, innan dörren stängdes.”
Efter några försök att engagera sig i den nordamerikanska fotbollen orkade Dan Ekner inte med tillvaron längre. Han var 47 år gammal när han gick ur tiden 1975.
FAKTA om Dan Ekner
Född i Göteborg den 5 juli 1927
Avled den 17 april 1975
Moderklubb IF Ifo (Göteborg)
1943–45 Örgryte IS (division II)
1945–49 IS Halmia (allsvenskan)
1949–50 IFK Göteborg (allsvenskan)
1949–50 Portsmouth FC (England) (spelade formellt som amatör, utlånad från IFK Göteborg)
1950–51 Olympique Marseille (Frankrike)
1951–53 AC Fiorentina (Italien)
1953–54 SPAL (Italien)
1954–55 Viking Chicago (USA)
1955–56 Atlético Madrid (Spanien)
1956–58 Rot-Weiss Essen (Västtyskland)
1958–59 PSV Eindhoven (Nederländerna)
1960 Örgryte IS (allsvenskan)
1962 SK Sifhälla (division II)
1963 Västra Frölunda IF (division II)
1965 Henåns IF (division VI)
Totalt 101 allsvenska matcher – 29 mål
En B-landskamp 1949
Tränare för Baltimore Bays (USA) 1967
Uppgifterna om Dan Ekner är hämtade ur bland annat Lennart ”Duke” Crusners artikel om honom i boken ”Svenska proffs” (Strömbergs/Brunnhages förlag 1989) och ”Kulan i luften – Svenska fotbollsambassadörer” av Arne ”O’Kay” Lidström (Parnass förlag 1957) samt ur diverse dagspressartiklar från 1950-talet. Ragnar Strömbergs minnesbild fanns att läsa i Aftonbladet den 4 juni 1999 i en text som handlade om Brian Glanvilles bok ”Football memories”.
Bearbetade versioner av texter som var publicerade i Östra Småland den 3 augusti 2006 och den 4 augusti 2018
© Klas Palmqvist
Mobil: 073-071 80 20
E-post: unionberlin@hotmail.com
Blogg: Torgetbloggen – https://torgetbloggen.blogspot.com
MER KFF-HISTORIA:
