Revanschen på Skansen

Sommaren hade varit både solig och varm men torsdagskvällen den 26 augusti 1976 strömmade regnet ner över Fredriksskans. Inte blev de genomblöta åskådarna lyckligare när de fick veta att nummer 17 saknades i hemmalaget. Storstjärnan Jan-Åke Lundberg låg nedbäddad med 40 graders feber.

Serieledarna Malmö FF var tillbaka i Kalmar för första gången sedan ett infekterade cupmötet på hösten 1975, en match som fick ett par tre generationer KFF-supportrar att känna en vämjelse inför MFF som satt i många, många år framåt. Mer om den matchen finns att läsa här.

Sedan dess hade lagen mötts i maj på Malmö Stadion i en trist och snudd på händelselös match som förstörts av hård vind och präglats av en oändlig massa offsideavblåsningar på KFF. 

Det enda av egentlig betydelse hade inträffat i första halvlekens 25:e minut. MFF-stjärnan Bosse Larsson lyckades för en gångs skull slita sig loss från Kenneth Bojstedts bevakning, avancerade förbi två man och slog in en knallhård boll framför mål, förbi en utrusande Tony Ström. Bosse Nilmert fläkte sig i ett desperat försök att få bollen över mål och hindra den att gå fram till Thomas Sjöberg eller Tommy Larsson som stod helt rena framför Kalmarburen. Bosse, som hade gjort båda KFF-målen när cupmatchen i november 1975 förlorades på tilläggstid (2–3), fick bara tån på bollen som for rakt upp i nättaket. Bosse Larsson gick hånflinande fram till Nilmert, klappade honom på huvudet och gratulerade spydigt till det präktiga självmålet.

Men nu var det augusti, ösregn och dags att ta revansch för de båda nederlagen. Ulf Wennerström spelade från start, i stället för Jan-Åke, och bilda anfall tillsammans med Johny Erlandsson och Kjell Nyberg. MFF å sin sida hade fått Roy Andersson (pappa till Patrik och Daniel) skadad några veckor tidigare och Kent Jönsson hade intagit hans plats som mittback bredvid den stadige Krister Kristensson, som fullständigt plockat bort Jan-Åke i vårmötet i Malmö.

Kanske blev det paradoxalt nog kombinationen av hällregn och Jan-Åkes frånvaro som fällde de självsäkra skåningarna den här kvällen. I stället för långsamma höjdbollar på Lundberg, som gjorda för MFF:s evinnerliga offsidefällor, var det nu kvicka bollar på djupet till de blixtsnabba anfallarna Uffe och Johny som gällde. Tunge Kristensson, som även i gott väglag kunde ha svårt att hänga med i svängarna, sjönk allt djupare ner i dyn. Kollegan Kent Jönsson var som vanligt bra på skallen men osäker i såväl positions- som passningspel, vilket gjorde benägen att begå ganska enkla misstag (det faktum att han spelade i MFF renderade honom med tiden ändå fem A-landskamper; samtliga förlorades med den totala målskillnaden 3–14).

På mittfältet plockade Kenneth Bojstedt, utmärkt assisterad av Christer Hult, bort Bosse Larsson ur matchen, samtidigt som han matade vinthundarna Wennerström och Erlandsson där framme med härliga bollar. Malmös halvskadade Staffan Tapper – en av inte överdrivet många gentlemän i ljusblå tröja – var tvungen att lämna in efter 40 minuter och hypernervöse ersättaren Per-Åke Åkesson blev ett enklare byte för KFF:s ölänning Håkan Lidheim än landslagsmannen Tapper.

Anfallsfolket Tore Cervin, Thomas Sjöberg och Tommy Larsson kom ingenstans mot KFF:s betongblock i försvaret, där Ronny Sörman var lysande och hade bestämt sig för att inte låta sig provoceras som i cupmatchen föregående höst, då han åkt på en utvisning när han fått nog av Tore Cervins trakasserier. Ännu bättre, klart landslagsmässig, var Bosse Nilmert, som ju hade alla skäl i världen att vara speciellt angelägen om att lyckas i just den här matchen.

MFF-anfallarna ägnade sig helt enligt rutinen åt den malmöitiska favoritsysselsättningen: konstant gnäll på motståndare och domare, i Tommy Larssons fall dessutom påspätt med de mest beryktade efterslängarna i svensk 70-talsfotboll. De eviga inläggen tog Tony Ström enkelt hand om och de enda MFF-are som höll måttet den här kvällen var mittfältets Anders “Puskas” Ljungberg – som visserligen gapade och skrek lika mycket som sina lagkamrater men också var tydligt intresserad av att spela fotboll – samt 18-årige högerbacken Magnus Andersson.

Allra bäst på plan var dock KFF:s Kjell Nyberg, som den här kvällen nog gjorde en av sina finaste matcher någonsin. Helt följdriktigt var det också han som inledde målskyttet efter elva minuter, efter ett lika snabbt som vackert anfall. Christer Hult hade frispelat Kenneth Bojstedt på högerkanten. ”Bojan”, som redan efter fem minuter varit nära att ge KFF ledningen, väntade den här gången in målvakten Janne Möller och släppte sedan bollen bakåt till Nyberg som enkelt lättade upp den i nättaket.

Efter 36 minuter misslyckades Malmö åter med en offsidefälla. Bojstedt slog en drömpassning till Nyberg, som, i stället för att passa den helt frie Ulf Wennerström, fick i väg ett halvdant skott som Möller släppte retur på. Uffe fullföljde och petade in 2–0-bollen med vänstern.

Efter paus försökte MFF få fart på anfallen men några chanser skapade man inte. KFF:s lätt skadade Roy Andersson (Roland Sandbergs kusin, slitvarg på mitten som absolut inte ska förväxlas med den för kvällen frånvarande MFF:aren med samma namn) lämnade planen i 70:e minuten och ersattes av Stig Andreasson som gjorde ett utomordentligt inhopp och var på vippen att springa igenom själv vid ett par tillfällen.

Dessförinnan hade emellertid MFF reducerat – Tommy Larsson hade inte hittat någon att passa utan chansat och klippt till själv. Bollen studsade på ett KFF-ben och for spikrakt upp i krysset. Vems benet var? Otursgubben Bosse Nilmerts, givetvis…

Men bara ett par minuter senare avgjordes matchen definitivt. Kent Jönsson tog hand om en långboll i kamp med Uffe Wennerström och passade bakåt mot eget mål – till Johny Erlandsson! Johny rundade kvickt och behändigt Kristensson, som vid det här laget stod så stadigt parkerad i dyn att han i det närmaste var totalt orörlig, och lyfte behändigt in bollen bakom den maktlöse Möller i MFF-målet. 

Bosse Nilmert såg chansen att ge igen för förödmjukelsen i Malmö och var snabbt framme och tackade MFF:arna för bjudningen. Bosse Larsson blev om möjligt ännu surare än vanligt, satte efter Nilmert över halva plan och sänkte honom med en armbåge. Att domaren Folke Frankenberg från Örebro inte skickade ut landslagsman Larsson från planen var mer än obegripligt, men det gjordes ju skillnad på folk och folk även på den här tiden… 

I stället ägnade Frankenberg slutskedet av matchen åt att dela ut varningar för snack, fantastiskt nog mest åt Kalmarspelare, trots att det alltid urusla Malmöhumöret var sämre än någonsin. Följderna blev de vanliga i sådana lägen: brutala fällningar, glidtacklingar med sulan först och ett närmast oändligt tjafsande. Inte ens när matchen var slut upphörde Bosse Larsson med att attackera Nilmert, som efteråt trött konstaterade att det nog var dags för herr Larsson att komma ner på jorden så här på ålderns höst…

Bland de 8.354 runt planen, de flesta genomvåta men överlyckliga efter att ha sett årets bästa KFF-insats, hoppade också en gammal KFF-skyttekung omkring på kryckor. Kaiserslauternproffset och landslagsanfallaren Roland Sandberg var sjukskriven efter sin knäoperation en vecka tidigare och full av beundran för sitt gamla lag:

– Så här bra trodde jag faktiskt inte KFF var. Den snabba kedjan visade precis hur trögt Malmöförsvaret är. Och MFF:s offsidetaktik är livsfarlig. För dom själva alltså!

Och Johny Erlandsson jublade:

– Det här satt verkligen skönt. Det finns inget roligare än att slå gnällspikarna från Malmö!

Malmö FF var så totalt utspelat att till och med tränaren Bob Houghton, förmodligen för både första och enda gången någonsin, erkände att hans lag förlorat rättvist:

– Jag är imponerad av Kalmar. Spelarna var snabba och rörliga. Det var ingen skam att få stryk i dag. Men vi tar guld ändå…

Men se, det gjorde Malmö FF inte alls! I och med förlusten på Fredriksskans tappade skåningarna serieledningen och lyckades aldrig återta den. Halmstads BK, under ledning av Roy Hodgson, Houghtons gamle kompis från åren i Sydafrika, tog i stället sitt första SM-guld. HBK använde precis samma extrema offsidetaktik som MFF, dock genomförd med klart bättre humör och avsevärt färre fula efterslängar.

För KFF:s del innebar segern att avståndet till bottenträsket kändes lite mer betryggande. Man låg visserligen kvar på nionde plats i tabellen, men avståndet ner till Åtvidaberg och Elfsborg, som befann sig på ömse sidor av nedflyttningsstrecket, hade utökats till fem poäng. Det var hyfsat mycket på den här tiden, när seger fortfarande bara gav två poäng.

– Nu slipper vi spela med kniven på strupen ett tag, menade Kenneth Bojstedt.

Och han fick rätt. Efter den här matchen svävade KFF aldrig i någon fara för att åka ur. När serien var färdigspelad återfanns laget på sjätte plats, den bästa placering en allsvensk nykomling mäktat med på fem år och den högsta slutplaceringen i seriesystemet dittills för de rödvita.

MATCHFAKTA

Fredriksskans, torsdagen den 26 augusti 1976

Allsvenskan, omgång 17

Kalmar FF – Malmö FF 3–1 (2–0)

1–0 Kjell Nyberg (11)

2–0 Ulf Wennerström (36)

2–1 Tommy Larsson (71)

3–1 Johny Erlandsson (73)

Domare: Folke Frankenberg, Örebro

Publik: 8 354

KFF: Tony Ström (mv), Christer Hult, Bo Nilmert, Börje Axelsson, Ronny Sörman, Kenneth Bojstedt, Roy Andersson (Stig Andreasson 70), Håkan Lidheim, Ulf Wennerström, Johny Erlandsson, Kjell Nyberg. Tränare: Eivert Bladh.

MFF: Jan Möller (mv), Magnus Andersson, Krister Kristensson, Kent Jönsson, Harry Jönsson, Staffan Tapper (Per-Åke Åkesson 40), Anders Ljungberg, Bo Larsson, Tore Cervin, Thomas Sjöberg, Tommy Larsson. Tränare: Bob Houghton.

Omarbetad version av en text som urspringligen publicerades  på bloggen KFF-snack den 4 januari 2006 och i förkortat skick i Östra Småland den 23 maj 2015

© Klas Palmqvist

Mobil: 073-071 80 20

E-post: unionberlin@hotmail.com

MER KFF-HISTORIA:

ttps://kalmarff.se/kalmar-ffs-forsta-riktiga-stormatch/