Gästkrönika från Hans Palmqvist

Gästkrönika på kalmarff.se.

Min bror Hans Palmqvist berättade förra året här på Kalmar FF:s hemsida  om de vittgående följder kvalmatchen mellan KFF och Djurgården 1983 fick för honom: våld, polisförhör, sjukhusbesök, nedsatt syn och hörsel, rättegång, dagsböter etc. I söndags blev det klart att Gais gör comeback i Allsvenskan. Ingen kan tvivla på att brorsan är så rödvit man bara kan vara. Men här avslöjar han att hans fotbollsliv också rymmer ett svart (och grönt) förflutet…

/Klas Palmqvist

Någon gång måste de fram. Liken man har liggande i garderoben. De mörka sidorna av ens liv bör av rent terapeutiska skäl bearbetas för att inte ligga som ett skavsår i själen under resten av ens levnad. 

Så nu är det dags! Ut med det bara! Jag erkänner! Jag har en gång i tiden varit gaisare. Jag har till och med varit medlem i Gais supporterklubb ”Makrillarna”.

Det hela skedde under den mörka tid då Kalmar FF just hade blivit nedflyttade från Allsvenskan 1986. Jag och min flickvän flyttade till Göteborg samma höst. Depressionen låg som en våt filt över mig när jag satte mig på bussen till Torslandaverken varje morgon för att göra min insats för den svenska industrin genom att montera luftfilter och bensintankar på Volvo 760 för export till USA. 

Det var mörkt ute när jag klev in i den jättelika fabriken på morgonen och det var mörkt när jag kom ut igen på kvällen. Det var två plusgrader och regnade konstant från oktober till april. Jag bodde i fjärde hand i en lägenhet i Göteborgs porrdistrikt utan dusch och varmvatten och de sociala kontakterna var från början ytterst få.

Fram emot våren började suget efter fotboll göra sig påmint igen. En gammal kompis från Kalmar hade just flyttat upp till Göteborg och vi bestämde oss för att ge den göteborgska fotbollen en chans. 

Att gå på Örgrytes matcher var aldrig aktuellt. IFK Göteborg kändes lite för bra. De spelade liksom i en annan division. Deras supportrar hade dessutom inställningen att allt annat än ett SM-guld var ett misslyckande och det var en känsla vi aldrig riktigt kunde anamma.

Det fick bli Gais. De grönsvarta spelade på den tiden i Söderettan – som då var näst högsta serien – och under en period hade man förstärkt laget genom att värva spelare och ledare från just Kalmar FF. Den alltid lika upprörde Bosse Falk var tränare. Han hade som vana att så fort en gaisare gjorde ett misstag på plan drämma näven i sidan av avbytarbåset så det dånade över hela Ullevi. Det ska ha straffat sig så småningom när avbytarbåsen av plywood och plexiglas byttes ut mot nya gjutna i betong. Det hördes inte längre lika bra när Bosse slog till och vid ett tillfälle när någon spelare måste ha gjort bort sig värre än vanligt slog han så hårt att han bröt handleden. Sägs det i alla fall…

Den gamle KFF-spelaren Tony Persson var lagets mittfältsstrateg och till säsongen 1988 anslöt även Mikael Marko. Steget från att vara supporter till Kalmar FF till att stötta Gais var alltså inte så stort som man kan tro. Att supporta Gais påminde dessutom rätt mycket om att vara KFF-supporter. Ett ständigt jojoåkande mellan divisionerna, ett par riktiga ökenår på tredje serienivån och emellanåt en och annan glad överraskning i Allsvenskan, låter nästan som en exakt beskrivning av en stor del av Kalmar FF:s historia.

Inför den sista omgången i Söderettan 1987 ledde Gais serien på målskillnad före Trelleborgs FF. Ett allsvenskt avancemang låg inom räckhåll, men det skulle spelas om det också. Båda lagen hade 35 poäng (man fick på den tiden två poäng för seger och en poäng för oavgjort). Gais hade målskillnaden 44–16 och TFF hade 45–18. Jämnt så det förslog alltså. 

Det fanns till och med en chans att båda lagen skulle hamna på samma poäng och ha samma målskillnad när serien var slutspelad. I så fall skulle vinnaren utses genom skiljematch på neutral plan, eftersom de båda inbördes mötena hade slutat 1–1. 

Gais tog emot Kalmar AIK, som gjorde sin förmodligen bästa säsong genom tiderna och slutade på tredje plats i serien, på Ullevi, och Trelleborg skulle ta sig an seriens suveräna jumbolag Skövde AIK hemma på Vångavallen.

I detta minst sagt ovissa läge ger Kalmar AIK:s lagkapten en blomsterkvast till Gais dito i samband med slantsinglingen. En gratulation till det allsvenska avancemanget redan innan matchen har spelats? 

Inte vet jag, men vore jag konspiratoriskt lagd, skulle jag nästan kunna misstänka att Klubben redan i förväg bestämt sig för att förlora med tillräckligt mycket för att gaisarna skulle kunna ta steget upp i Allsvenskan. 

Kanske var KAIK under året sponsrade av någon lokal florist i Kalmar och gav blommor till alla motståndare innan matchstart, men vore jag ansvarig på något stort spelbolag skulle jag nog ha stoppat vinstutbetalningarna vid en eventuell Gaisseger.

Matchen då? Jo, Gais tog ledningen med 1–0 genom engelsmannen Steve Gardner i första halvlek. I andra halvlek fyllde Ulf Johansson och Janne Lundqvist på med varsitt mål så att slutresultatet skrevs till 3–0. I Trelleborg lyckades avsågade Skövde med konststycket att spela 2–2. Västgötarnas sista mål gjordes för övrigt av Tomas ”Polletten” Larsson, som varvade ner efter en lyckosam karriär i bland annat Örgryte.

Vi hade några ganska bra år tillsammans, Gais och jag. Bland annat gjorde jag mitt första besök på Malmö Stadion i en SM-semifinal 1989 som dessvärre slutade med förlust. 

De grönsvarta hade i den elegante tunisiern Samir Bakaou en av de bästa spelarna i Sverige på den här tiden. Just 1987 gjorde han ett mellanspel i Västra Frölunda, men till den allsvenska starten 1988 var han tillbaka i Gais igen. Bakaou kunde som ingen annan skapa målchanser för sig själv och sina medspelare. Han hade en bländande teknik och var hyfsat snabb. 

Dessutom hade han näsa för att göra mål. Bland annat svarade han för en makalös uppvisning mot Malmö FF sommaren 1988. På 21 minuter gjorde han hattrick och MFF, som det här året hade spelare som Jonas Thern, Stefan Schwarz och Martin Dahlin i laget, reste sig aldrig. 3–2 till Gais slutade matchen. 

Tunisiern bidrog också till en annan positiv utveckling. Under slutet av 80-talet gjorde rasismen intrång bland många av storstadslagens klackar. Även i Kalmar FF:s klack kunde man finna rasistiska tendenser. Blotta förekomsten av Samir Bakaou i Gais gjorde emellertid Gaissupportrarna immuna mot den typen av budskap. Mycket skit har de ställt till med genom åren, inte minst här i Kalmar, men rasistiska slagord från Gaisklacken var åtminstone på den här tiden fullständigt otänkbara.

Min kärlekshistoria med Gais slutade emellertid i moll. Samir Bakaou råkade ut för allt fler och svårare skador. I en match i Uefa-cupen i Moskva tog hans kropp så mycket stryk att han egentligen aldrig kom tillbaka och med det var den lekfulla, lättjefulla passionen borta. 

Den 12 juli 1992 svek de grönsvarta mig å det gruvligaste. På Värendsvallen inför drygt 2.000 ögonvittnen lade sig Makrillarna på rygg inför Öster, av alla lag! Förnedringen slutade 9–0 till väderstrecket efter att bland andra gamle KFF-spelaren Janne Jansson gjort två mål. 

9–0!!! Mot Öster!!! Detta kunde mitt i grunden rödvita hjärta inte bära. Det gick bara inte. Man förlorar inte mot Öster med 9–0 om man vill förtjäna min respekt. Några fler besök på Gaismatcher blev det inte (förutom när de mött Kalmar FF) och redan året därpå flydde jag Göteborg för den kungliga huvudstaden.

© Hans Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 12 april 2008

Klas Palmqvist

Mobil: 073-071 80 20

E-post: unionberlin@hotmail.com

MER KFF-HISTORIA: