Den galna söndagen var på väg att ta slut. Folk med ljus, plakat och flaggor hade stått längs vägen från Halmstad. Den allra sista bottenslurken i champagneflaskan var urdrucken någonstans i höjd med Växjö. Tillbaka i Kalmar gick vi förstås till Stortorget, hyllade guldlaget och fortsatte med en stilla pilsner på en segerstimmig krog.
Foto: Oddbjörn Andersson
På väg hem längs Fredriksskansgatan kom jag att tänka på något som den uruguayanske författaren Eduardo Galeano skrivit i Fotbollens himmel och helvete, en av de bästa fotbollsböcker som finns:
”Har ni någon gång varit inne i en tom fotbollsstadion? Försök er på det. Stanna mitt på planen och lyssna. Det finns ingenting mindre tomt än en tom fotbollsarena. Det finns ingenting mindre stumt än läktare utan folk.”
Galeano fortsätter med att beskriva hur segervrålet från VM 1966 fortsatt att eka på Wembley, men hur den som riktigt spetsat öronen också kunnat höra klagoropen från 1953 när ungrarna gjorde som de ville med engelsmännen. Han berättar om hur Estadio Centenario i Montevideo suckar av längtan efter den uruguayanska fotbollens svunna storhetstid, om hur Maracana i Rio de Janeiro begråter det brasilianska nederlaget i guldmatchen 1950, om hur trummorna från för ett halvsekel sedan fortfarande dundrar på La Bombonera i Buenos Aires. I Milano gungar arenan när Giuseppe Meazzas gengångare gör mål. VM-finalen 1974 spelas om och om igen, varje dag och varje natt på Olympiastadion i München.
Portarna till Fredriksskans stod vidöppna. Jag gick in, korsade löparbanorna och stannade på mittpunkten. Från Kvarnholmen, Malmen, Norrgårdsgärdet och Ängö genljöd novembernatten av biltutor, glädjetjut, sånger och ramsor utan slut. Ljudvågorna stegrades och sjönk undan: ”SM-guld, SM-guld, SM-guld…”
Men alla ljuden fanns utanför Fredriksskans murar. Därinne var det alldeles tyst.
Jag försökte verkligen lyssna. Efter Hjalmar Sivgårds premiärmål mot Malmö FF i Kalmar FF:s allra första match, 6–0-segern 1927, efter den extatiska glädjen över det allsvenska avancemanget på Kristi himmelsfärdsdagen 1949, efter jublet utan slut när den osannolikt spännande säsongen 1975 äntligen var över. Var fanns de dova ljuden från slagen och sparkarna som vettlösa djurgårdsfans riktade mot min brors huvud och kropp efter kvalmatchen 1983? Det ihåliga ekot från den minimala publiken vid de desperata matcherna i början av 90-talet? Jublet från den soliga oktoberdagen 1998 när Nanne Bergstrand för första gången ledde KFF till serieseger? Suckarna i ösregnet i sista hemmamatchen 2002 när det blev stryk med 0–5 mot HBK? Jublet över brassarnas alla mål sedan dess?
Från läktarna hördes – ingenting.
Fredriksskans tid var ute, en ny arena måste byggas. Var det den dödsdömdes förstummelse? Eller bara en misslynt, trulig tystnad för att inte ha fått vara med när det osannolika blev sant, när drömmen blev verklighet?
Det tog en god stund innan jag förstod att det handlade om stolthet. En stolt tystnad, som andades respekt. Tystnad inför en prestation så stor att orden blev överflödiga, att ekona tystnat. Till och med läktarna lyssnade, sög in jublet, de kakofoniska fanfarerna från signalhornen, från skrålandet – ”SM-guld, SM-guld…”.
Jag stod på mittpunkten. En punkt avslutar alltid någonting, Men just mittpunkten på en fotbollsplan markerar samtidigt platsen för början på något nytt. Punkten där man gör avspark. Punkten som binder samman allt som hänt med allt som ska hända.
En annan sydamerikansk författare, argentinaren Jorge Luis Borges, har i en av sina fantastiska berättelser talat om Aleph, den punkt där universums alla punkter finns på en gång, utan att förblandas och sedda ur alla synvinklar samtidigt. Det gränslösa, det simultana; alkemisternas och kabbalisternas mikrokosmos.
När jag började gå mot sidlinjen insåg jag att tystnaden var så mättad av jubel, att den var – ja, öronbedövande.
Texten var publicerad i Östra Småland den 4 april 2009
Därmed tackar jag för mig efter att varje fredag under två år ha fått dela med mig av KFF-historia och -historier. Totalt har mer än hundra texter och mångdubbelt fler bilder publicerats. Stort tack till alla fotografer som haft vänligheten att ställa sina bilder till förfogande och självklart också ett jättestort tack till alla som hört av sig – och det är ganska många det! – med frågor, kompletteringar och glada tillrop!
© Klas Palmqvist
Mobil: 073-071 80 20
E-post: unionberlin@hotmail.com
MER KFF-HISTORIA:
